Till samtalets lov

Vad jag vill göra här är att samtala (med mig själv, men framförallt med eventuella läsare), i ordets bästa bemärkelse. Enligt Gilles Deleuze bör man samtala mycket mer än vad man gör idag, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord. Diskussion syftar till att komma fram till något bestämt! Därför utvecklas diskussioner till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt, just eftersom målet är att nå ett avslut. Samtal eller konversationer däremot är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer ska uppstå. Det är i tystaden, i mellanrummen som flyktlinjerna uppstår. Samtal är helt enkelt en lämplig plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier. Denna blogg är alltså en plats för samtal!


Hela den struktur man som lärare och akademisk forskare tvingas verka i utgår emellertid från en rigid trädstruktur där diskuterandet är upphöjt till det högsta goda. Att bryta sig loss från detta kommer inte att vara enkelt, och det är därför jag behöver denna plattform eller intellektuella fristad. Fast vem har å andra sidan sagt att det är vår uppgift att föra fram enkla lösningar? Jag får ofta höra att det jag vill och de tankar jag för fram är svåra, om inte omöjliga att genomföra. Och det får jag höra även av sådana som sympatiserar med mig. Det som gör mig så frustrerad är att den kritiken förs fram med sådan självklarhet. Förstår inte?! Inom andra delar av vetenskapen ser man inte svårigheter som problem, utan som utmaningar. Vi hade aldrig kunnat placera en människa på månen om vi hade haft den inställningen till rymdteknologi. Varför är det så inom humaniora?

För att lyckas få till ett bra samtalsklimat behövs regler, och då skulle man kunna resa invändningen att regler är vad som ger upphov till rigida och maktimpregnerade trädstrukturer, vilket är viktigt att ha i åtanke. Men som jag ser det är det inte reglerna i sig som är problemet. Det går att skapa en transparent struktur byggd på regler som är öppen. Det går att skapa strukturer som så att säga är självlärande. Och det är något sådant jag med tiden och tillsammans med intresserade läsare vill vara med och utveckla här. Det finns massor av texter och tänkare att hämta inspiration från i det arbetet. Som dessutom har lyckats inom det klassiska universitetet. Tänker närmast på en sådan som Stuart Kauffman och hans bok, At home in the universe. The search for the laws of Self-Organisation and Complexity. Det är ett slags framskrivning av regler, men inte ”rot-regler” utan ”rhizom-regler”. Och vi har ju också Nobelpristagaren Ilya Prigogine och även Isabelle Stengers som skrivit boken Order out of chaos som handlar om liknande saker. Vad som behövs är ett slags struktur, designad för att generera nya tankar och idéer. Den tänker jag mig ska kunna växa fram här, mellan mig och eventuella läsare. Och till denna behövs sedan en förmåga till självständig, kritisk utvärdering. Vad jag saknar inom akademin idag är självständighet och kritiskt tänkande.

Inom dagens universitetsväsende är man fullkomligt fixerad vid ranking, citeringar, och peer-rewiewing. Detta leder till att uppmärksamheten riktas bort från lärandeprocessen, till slutresultatet. Är det citeringar man vill ha, ja då kommer man att få det! Och är det en bra placering på den senaste rankingen som är det viktiga, ja då går det att fixa. Men vad får vi för högskola då? Låser vi oss inte fast ännu mer i en rigid trädstruktur? Och kommer vi då i framtiden att kunna stå rustade inför hot som vi ännu inte har kunnat definiera? Läste i somras boken The black Swan av Nassim Nicholas Taleb, som hjälpte mig att få upp ögonen för vilken roll slumpen spelar i vår vardag, överallt. Och han fick mig att inse att vi hela tiden oroar oss för fel saker. Vi är oroade för att det som har hänt skall hända igen, vilket det ytterst sällan gör. Det är alltid det oväntat, oväntade som inträffar och det är för detta vi måste förbereda oss.

Jag är övertygad om att vad som behövs är att vi överger tanken om att det är kunskap vi sysslar med inom akademin. Det nya universitetet handlar för mig istället om att producera vishet. Och för det ändamålet är samtal eller konversation, utifrån de kunskaper vi har idag (med kunskap menar jag sådant som det råder konsensus om inom vetenskapen), den enda struktur som krävs.

Låt samtalet börja!