Jag växte upp i ett samhälle där man respekterade kunskapen, och drömmer om att mina barnbarn ska få leva i ett samhälle där kunskap betyder något på riktigt och där man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar. Just nu är utsikterna för att det ska bli så inte särskilt ljusa. Idag når man nämligen inte framgång genom att veta saker, utan genom att nå uppmärksamhet genom att väcka känslor och säga det som många vill höra. Kunskap har blivit något man hittar på nätet. Vetande uppfattas allt mer och av allt fler som något man har olika uppfattningar om, och den som har starkast vilja och störst plattform blir därför tagen på mest allvar. Dessutom bedöms kunskapen idag inte efter hur väl den stämmer överens med verkligheten, utan vilken sida i politiken som anses gynnas av den, vilket gör att allt fler idag bara lyssnar på forskare som bekräftar deras fördomar.
Jag vill inte säga att jag känner mig sviken, men när jag var barn sa man att kunskap är makt. Och i samma veva som jag blev vuxen expanderade den svenska högskolan på ett sätt som saknar motstycke i historien, just eftersom kunskapen fortfarande värderades högt. Det var nu inte för att få makt som jag slutade arbeta som bagare och började studera. Det var lusten att lära som drev mig till universitetet, och det är kunskapen som har hållit mig kvar. Även om jag på senare år tvingats inse att kunskapens värde devalverats kraftigt kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att insikterna som jag har byggt upp genom åren av studier och egen forskning skulle visa sig vara en belastning, inte bara på sociala nätverk utan till och med på den högskola där jag blev docent och som jag var anställd på i 23 år.
Förändringen har gått fruktansvärt fort och det känns som hastigheten ökar för varje år som går. Att som docent i etnologi kastas ut i arbetslöshet under rådande förhållanden, dessutom i min ålder, är traumatiskt och det kommer att ta tid att vänja sig. Men jag har varit medveten om förändringen längre och har sett tendenserna, så även om beskedet om uppsägning kändes som en kniv i hjärtat kom det inte som en chock. Och just på grund av min ålder och mina kunskaper står jag förhållandevis väl rustad. Att tvingas tänka efter rörande vad som ger ens liv mening och vad man vill få ut av det är bra. Mitt intresse för lärande och min passion för kunskap testas nu, och även om jag är rädd för att jag ska tvingas inse att jag är ensam om att bry mig om kunskapen är det en insikt som jag i så fall vill ha.
Problemet är att jag i så hög grad har identifierat mig med mitt jobb. Samtidigt hjälper det faktum att jag aldrig sett anställningen som lektor uteslutande som ett jobb mig i omställningen. Under uppsägningstiden har jag kommit till insikt om att det jag identifierat mig med är kunskapen och möjligheten att lära som arbetet inneburit. Allt det jag älskade med mitt arbete kan jag fortfarande ägna mig åt. Och det har jag för avsikt att göra, så länge jag lever. Kanske kommer det till och med att visa sig att en anställning utanför akademin (om jag nu hittar någon) är lättare att kombinera med den bildningssträvan som ger mitt liv mening, än anställningen som lektor på en högskola där man är fixerad vid produktionen av nyckeltal.
Min dröm har alltid handlat om att vara någon som blir lyssnad på för att jag kan och vet saker, inte som ett självändamål utan för att jag intresserat mig för och sökt efter kunskaper som behövs i byggandet av ett demokratiskt och långsiktigt hållbart (kunskaps)samhälle. Att bli rik är inget jag strävar efter, men friheten som ligger i ett ekonomiskt oberoende lockar mig. Det skulle innebära att jag kan följa kunskapen dit den tar mig utan att behöva vara orolig för konsekvenserna av den typen av repressalier som drabbade mig på Högskolan Väst. Att vara arbetslös i Tidösverige är närmast motsatsen till frihet och ekonomiskt oberoende, men jag har bestämt mig för att härda ut även om utsikterna att som 61-åring få en ny heltidsanställning, inom eller utanför akademin, är minimala. På pappret, vilket är det det enda som räknas idag, ser det nämligen ut som att mina kunskaper och kompetenser är oanvändbara.
Jag sörjer inte förlusten av min före detta anställning men jag saknar universitetet som intellektuell miljö. Och den ekonomiska otrygghet som jag nu kastas ut i, liksom reglerna jag tvingas underkasta mig för att få A-kassa, skrämmer mig. Ovissheten i sig har jag inga problem med. Omväxling och nya uppgifter har jag aldrig varit rädd för, tvärtom. Jag är både nyfiken och rastlös och har alltid tagit vara på möjligheterna att lära mig nya saker, både om världen jag lever i och om mig själv. Och jag finner trygghet i insikten om att kunskapen och lärandet alltid och oavsett hur det nu blir med allt kommer att spela en central roll i mitt liv.
När jag fick beskedet om uppsägningen blev det en bekräftelse på det jag länge anat, att högskolan (generellt sett, för det finns självklart undantag) inte längre handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Akademin, eller delar av den i alla fall, har tagits över av människor med andra mål och ambitioner. Tanken på att den jag är och det jag kan och vill inte längre uppskattas av mina chefer och högskolans ledning är svår att ta in och jag kan fortfarande inte fatta hur de kunde behandla mig som de valde att göra. Men nu har de inte längre någon makt över mig, och det känns befriande. Anställningen på Högskolan Väst såg jag under alla år, även här under uppsägningstiden, som ett privilegium och jag vet att jag gjorde allt jag kunde för att det skulle bli så bra som möjligt, för studenterna och för skattebetalarna. Det gör att jag nu kan gå vidare i livet med stolthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar