Det goda livet och mångkulturen i Sverige 2

En del av rådets arbete handlar om nyttiggörande av forskning, och då tänker många på pengar. Och det är inte konstigt, för det är så vi har vant oss att tänka, det har varit budskapet ända sedan Milton Friedmans glansdagar, under Thatcher och Reagan och fram till för bara något eller några år sedan. Idag tvivlar allt fler på pengarnas undergörande verkan. Allt fler nationalekonomer inser det ohållbara i tanken om att välstånd skulle sippra ner genom samhället. Det finns helt enkelt inga som helst empiriska bevis för att det är så, däremot finns det massor av studier som visar att pengar, likt kapillärkraften sugs uppåt i systemet, vilket gör det rikaste allt rikare och ju rikare man är desto rikare blir man. Det är inte hållbart, inte för någon, varken fattig eller rik. Därför behövs nya teorier, verktyg att bygga ett hållbart samhälle på. National- och företagsekonomiska teorier som går tillbaka till vetenskapsområdenas rötter, som utgår från tanken om ett ekonomi handlar om att HUSHÅLLA med resurser, inte om att främja individuell rikedom. Ekonomi är ett medel, inte ett mål. Därför tycker jag det är viktigt att påpeka detta i samband med att tanken om nyttiggörande av forskning kommer upp.

Nyttiggörande handlar om kunskapens användbarhet och om kunskap som faktiskt kommer till användning. Vad som är användbart är dock aldrig givet på förhand. Ingen kan veta innan om det eller detta är nyttig kunskap. Och därför behövs mångfald även inom vetenskapen. Akademin kan och ska inte specialiseras, det är ur mångfalden och mötena över disciplingränser som ny kunskap uppstår och som nyttan står att finna. Lika viktigt är det att kunskapen tar sig ut i samhället för att där användas. Det är rådets uppgift, att samverka med det omgivande samhället. Nyttan uppstår mellan människor, i samverkan och dialog. Och för oss i rådet och för alla som lever i Västra Götaland är det visionen om det goda livet som ger arbetet riktning. Nyttan uppstår alltså i mötet och den visar sig i graden av mångfald och hållbarhetens styrka. Pengar är ett viktigt verktyg, men bara pengarna som återinvesteras i verksamheten kommer till nytta och ökar välståndet och graden av kollektiv lycka och hälsa. Det räcker inte att alla får det bättre, skillnaderna mellan människor och grupper av människor måste minska. Först då blir samhället hållbart och står väl rustat att möta utmaningarna som vi står inför.

Det är aldrig enkelt, men mångfald och hållbarhet är nödvändigt för alla, liksom öppenhet och dialog mellan människor som tänker olika och som har olika intressen och kompetenser. Hållbarhet, mångfald och flyktingfrågan är utmaningar. Det handlar inte om frågor som ska lösas, det är komplexa problem som oavsett hur vi tänker och agerar, påverkar oss. Valet står inte mellan att stänga gränserna eller öppna dem utan om hur vi hanterar utmaningen. Att stänga Sveriges gränser är ingen lösning, det leder inte till något gott. Det enda vi kan göra är att anta utmaningen och försöka hantera den. Och då behövs det kunskap. Däri ligger nyttan, i användandet av kunskapen. Utmaningen som den globaliserade och snabbt föränderliga världen ställer oss inför blir vi aldrig färdiga med. Det finns ingen väg tillbaka, bara vägar fram. Förstår vi det är halva jobbet gjort.

Sverige tar inte emot flyktingar! Vi som lever här möter människor som söker sig hit för att de är i nöd och för att de vill hit. Därför behövs kunskap om kultur och interkulturell dialog. Tror vi att vi tar emot människor som behöver hjälp, människor som är hjälplösa, påverkar det vilka beslut vi tar och vad vi erbjuder. Tänker vi på flyktingarna som människor som likt vi har kunskaper och kompetenser, som kompetenta människor som inte alls behöver HJÄLP, öppnar sig helt andra möjligheter. Vad flyktingarna behöver är trygghet och någonstans att bo. Resten klarar de själva, om vi bara låter dem hjälpa till. Flyktingarna är en resurs, och ju förr vi inser det och agerar i enlighet med den synen på människor, desto snabbare kan de bära sina egna kostnader och vara med och bygga ett Sverige som vi alla kan vara stolta över. Betänk att det är i början av livet och i slutet som samhällets kostnader för medborgarna är som högst, och det är dem som lever mellan barn- och ålderdomen som ska bära kostnaderna. Flyktingarna som kommer hit är mestadels unga och ofta välutbildade. Sverige behöver dem, därför är det cyniskt och korkat att tänka på dem som en kostnad. Även om det tar sju år, vilket är en siffra som ofta nämns, att integreras, är det inte en kostnad, det är en INVESTERING. Låter vi rädslan förlama oss och lyssnar vi på de så kallade Sverigevännerna kommer det förr eller senare att slå tillbaka på oss själva. Vill vi att Sverige ska fortsätta vara ett Sverige vi alla kan vara stolta över måste vi se på både människor och kultur på nya och andra, mer konstruktiva sätt.

På ett av seminarierna som jag var värd för talade Zana Mohammad, verksamhetsledare för Rådet för interreligiös dialog (här, och här finns länkar där det går att lösa mer om honom och hans tankar). Jag bli tårögd när jag tänker på hans oerhört kloka och positiva anförande, för det var som en tung sten släppte från mitt hjärta när jag lyssnade på vad han berättade. Jag har levt i en bubbla av rädsla som fått mig att tro att det är Sverigedemokraterna som styr och Avpixlat som regerar, men så är det inte, det inser jag nu. Det är människor som Zana Mohammad som är de verkliga Sverigevännerna, och när han mot slutet av sitt anförande säger: "Varför ska jag stanna här, när jag diskrimineras varje dag, för att jag inte ser annorlunda ut?", träffade det mig rakt i ansiktet. Det var precis den chockbehandlig jag behövde för att ta mig ur bubblan. Jag vill inte ha något med den anonyma mobben på Avpixlat att göra och jag kommer att kämpa mot Sverigedemokraterna, för de är inte mina vänner. De är fienderna som som försöker framställa våra verkliga vänner som Muhammad som ett hot. Om han drar vidare för att vi inte får honom att känna sig välkommen, då vore det skandal! Ändå är det precis detta som SD vill, i deras Sverige finns inte plats för kloka, kompetenta och driftiga människor som Mohammad och många, många andra.

Vad vi behöver är öppna mötesplatser, och det var detta som Muhammad talade om. Han och Rådet för interreligiös dialog startade för några år sedan en inkluderande Eid al-fitr-fest på Världskulturmuseet. En öppen mötesplats för alla. En chans att lyssna, lära känna och bygga den förståelse som krävs för att skapa ett hållbart samhälle och en kultur som kan härbärgera olikhet. Han talade om konstens roll som brygga eller bor mellan människor. Och om konst talade även teologen och professorn i Religionsvetenskap, Göran Larsson, som ofta figurerar i medierna. Hittar en debattartikel på Brännpunkt som han skrev förra året, men som är minst lika aktuell idag. Kloka ord:

En vanlig missuppfattning som kan förstärkas med en allt för ensidig framställning är att alla individer som har en muslimsk kulturell bakgrund är religiösa. Detta trots att statistiken pekar på att två tredjedelar av alla personer som kan sägas ha en muslimsk kulturell bakgrund i dagens Sverige uttrycker en ljum eller indifferent koppling till sin religion. Majoriteten är inte organiserade eller regelbundet praktiserande islam. Denna majoritet av kulturella eller sekulära muslimer kan därför inte automatiskt ses som representerade av de muslimska församlingar och organisationer som företrädelsevis ges en röst i svenska medier. Svenska journalister har en stor utmaning i att ge denna ”tysta majoritet” en representation i sin nyhetsbevakning.

Ett annat problem i mediernas bevakning är att journalister tycks likställa muslimska församlingar och organisationer med kyrkor och fackföreningar. Detta är problematiskt av flera anledningar. För det första är merparten av människor med muslimsk kulturell bakgrund inte medlemmar i någon församling och de interna skillnaderna mellan olika församlingar och företrädare är betydande. Vem som egentligen representerar vem är därför en öppen fråga. På samma sätt är det felaktigt att se de stora organisationerna som motsvarigheter till Svenska kyrkans centrala förvaltning i Uppsala. Muslimska församlingar är inte uppbyggda som kyrkor och det finns till exempel inte någon vigningsordning för imamer eller andra muslimska religiösa ledare som kan sägas motsvara Svenska kyrkans ordning eller ärkebiskopens roll.

Det var nu inte detta han talade på seminariet. Han började med att säga: "Vi är alla människor, som lever i och påverkas av de sammanhang vi finns i". Han talade även om litteraturens roll som förmedlare av alternativa berättelser, vilket också är ett slags nyttiggörande av forskning. Till exempel berättar Nobelpristagaren Nagib Mafus en helt annan berättelse om arabvärlden än den medierna idag förmedlar. Det är en aspekt av mångfald som är lätt att glömma bort, det faktum att det alltid finns olika röster, olika perspektiv. Larsson påminde även om Vilhelm Mobergs Utvandrarepos, och särskilt om religionens roll för beslutet att lämna landet. Kyrkans makt över Sverige på slutet av 1800-talet var stor, och det fanns bara utrymme för en enda tolkning av bibeln. Det var med andra ord inte länge sedan svenskar flydde Sverige på grund av religiös fundamentalism. Detta är saker vi behöver påminna oss om. Det är väldigt lätt att fasta i en bubbla, vilket jag gjorde, och där få sin bild, sin rädsla eller sina drömmar bekräftade. Det är farligt, för livet levs här och nu, på jorden och det är den och varandra vi har att förvalta och ta hand om.

Vi behöver andra bilder av oss själva och de andra, av varandra. Vi behöver kunskap och dialog och vi behöver bråka med föreställningarna som vi har och som lätt görs till sanning. Därför är mångfald viktigt, eller det är inte viktigt, det är nödvändigt. För bara så står vi rustade för framtidens alla oväntat oväntade hot. Bara så har vi någon framtid. Bara genom interkulturell dialog kan vi hoppas igen. Och därför känns arbetet i Forskningsrådet för interkulturell dialog som det absolut viktigaste arbetet för mig. Vi ska jobba i fyra år, och med den start för arbetet som konferensen innebar känner jag hopp och framtidstro igen.