Skolan ska inte gå i takt med tiden 1

Mycket har sagts om skolan, och mer kommer att sägas. Tyvärr debatteras det alldeles för mycket, och samtalas för lite. Skolan behöver inte fler debatter eller utspel. Därför är det med skepsis jag läser det senaste numret av Axess, för där har tidigare gjorts en del utspel. Fast även om jag inte håller med om allt Gabriel Heller Sahlgren (doktorand vid London School of Economics och knuten till Institutet för Näringslivsforskning) skriver så finner jag ändå hans text väldigt intressant och tänkvärd. Något måste göras, och så länge skolan inte debatteras är jag med, även om jag som sagt inte håller med om allt.

Ingen kan vid det här laget ha undgått att den svenska skolan befinner sig i kris. En kunskapskris närmare bestämt. Svenska grundskoleelevers resultat har sjunkit kraftigt de senaste decennierna, oavsett hur man mäter. Fallet i OECD:s Pisa­undersökningar under 2000-talet motsvarar ungefär tre fjärdedelar av ett skolår. I Timss, ett prov som i större utsträckning mäter traditionella ämneskunskaper i matematik och naturvetenskap, är raset sedan 1995 ännu kraftigare. Samtidigt tyder andra undersökningar på att 13-åringars kognitiva färdigheter också har sjunkit markant sedan 1980-talets slut. 

En liknande trend kan observeras bland gymnasieelever. I avancerad naturvetenskap och matematik rasade kunskaperna på ett sätt som motsvarar flera års inlärning mellan 1995 och 2008. Även resultaten på mönstringsprovet föll avsevärt under 1990-talet. Det råder alltså ingen tvekan om att den svenska skolan har fallit pladask, i varje fall när det gäller dess förmåga att förmedla traditionella kunskaper och färdigheter. 

De klena resultaten gäller dock också mindre traditionella kunskapskontroller. Även i problemlösningsförmåga – som är relaterad till andra förmågor av vikt i arbetslivet – underpresterar svenska högstadieelever. Visserligen har de fortfarande förhållandevis bra medborgarkunskaper. Men detta är också i princip det enda ljuset i mörkret som står att finna.

Denna trend är lätt att uppfatta som ett utslag för skolkritik, men jag ser det mer som ett slags samhällskritik. För skolan är inte en isolerad del av samhället, det är en integrerad del av den helhet vi bygger tillsammans. Och ser man så på skolan blir det förhoppningsvis lättare att samtala om vad som behöver göras, än att fastna i en förödande debatt om hur det är egentligen. En enkel förklaring till problemen som visar sig skolan är att det i hela samhället finns allt mindre tid för reflektion, eftertanke och analyser som går på djupet. Tänkande tar tid, och om den tiden inte finns, eller om bristen inte ens uppfattas vara ett problem, ja då kan resultaten i skolan naturligtvis sjunka i takt med kunskaperna i resten av samhället, utan att någon inser vidden av problemet.

Från ett rent bildningsperspektiv är utvecklingen naturligtvis bekymmersam i sig. Men den riskerar också att äventyra landets ekonomi. Forskning finner nämligen att resultaten i internationella prov är kraftigt relaterade till länders framtida ekonomiska utveckling. Det finns fortfarande frågetecken kring orsakssambanden i denna forskning, men elevernas sjunkande prestationer kommer sannolikt att avspeglas i vårt framtida välstånd.
Att vi måste vända den negativa resultattrenden råder det därför knappast någon fråga om. Visst hörs en och annan röst som försöker bortförklara de försämrade resultaten med icke falsifierbara påståenden om att svenska ungdomar skulle vara bättre på saker som är svåra att mäta. Men i princip råder nu konsensus om att vi på något sätt måste ta oss upp ur kunskapskrisen.

Ett land som aspirerar på och själv ser sig som en kunskapsnation måste naturligtvis ha en skola som fungerar och som faktiskt leder till bättre vetande och mer kunskap, ett utbildningssystem som inte bara förvaltar det som varit och är utan som faktiskt överskrider nuvarande kunskapsläge. Ett samhälle vars unga inte förmår ta sig förbi sina föräldrar är inget kunskapssamhälle, det är ett gigantiskt misslyckande. Bortförklaringar eller försök att sticka huvudet i sanden och förneka rådande allvarliga läge kommer att straffa sig, för med kunskapen är det så att antingen så finns den eller också inte. Och om den inte existerar spelar det ingen roll vad siffrorna (det mesta går att mäta på ett sätt som framställer saken i god dager. Mätningar av kundnöjdhet till exempel, brukar påfallande ofta visa något annat än det kunderna upplever) säger. Och problemen i skolan kommer förr eller senare att sprida sig. Jag är nu ingen verklig vän av att gå till botten med vad problemen EGENTLIGEN beror på eller var det började, men det finns en poäng att skaffa sig lite perspektiv.

För att förstå skolans resultatutveckling måste vi gå tillbaka till tidig efterkrigstid, då politiken mer och mer kom att fokusera på att skapa ett likvärdigt och egalitärt utbildningssystem. Den svenska skolan hade länge varit traditionell, både när det gäller fokus på kunskaper och de lärarmetoder som var norm – något som personifierades av (eller karikerades som) den sadistiske läraren ”Caligula” i filmen Hets från 1944. För ingen och inget har väl i lika hög grad fått stå modell för hur omänskligt det gamla systemet ansågs vara. I den radikala tidsanda som rådde under efterkrigstiden sågs den traditionella skolan som en relikt från ett auktoritetsstyrt samhälle som skulle brytas ner. En ny skola var självklart viktig för att socialisera elever för den nya världen.

Ingen tycker att Caligula och den skolan som han representerar är positiv, men en sak går inte att förneka: Den skolan fostrade en lång rad mycket framstående människor, ingenjörer, företagsbyggare och forskare som tills för bara några år sedan fortfarande var verksamma i samhället. Man ändrade alltså på ett helt system, för att dess avarter inte ansågs passa det moderna samhället och den människosyn som där växte fram. Radikala förändringar av system som fungerat för ändamålet, av några andra skäl än omsorg om kunskapen (som är skolans uppdrag) är att spela ett mycket högt spel. Med kunskap är det så att man inte får den kunskap man vill ha, utan det vetande man förtjänar. Så hur illa man än tycker om sadister som Caligula (som man borde kunna finna system för att upptäcka och plocka bort) så kvarstår faktum, att han verkade i en verklig kunskapsskola. Att som han ENBART fokusera på kunskapen och inte alls bry sig om människorna som skulle lära är naturligtvis förkastligt, men om nu det var problemet fanns ingen anledning att ändra systemet.

Progressiva pedagogiska idéer kom således att dominera utbildningspolitiken från 1950-talet och framåt. Dessa idéer har kommit och gått i historiska cykler, men man kan säga att de har sitt ursprung i Jean-Jacques Rousseaus Émile, där utlärning av fakta och kunskaper beskrivs som meningslöst och andlöst. Detta eftersom sådan utlärning endast leder till korvstoppning, utan en djupare förståelse för ämnet. Det tar även bort glädjen i inlärningen och bidrar därför till en olycklig barndom. Istället för att fokusera på utlärning bör därför eleverna själva tillåtas söka efter kunskaper – och deras egna erfarenheter ersätter på så sätt lärarens traditionella roll.

Tanken är och förblir god, ingen tvekan om det. Men om den inte fungerar för ändamålet, hur gör vi då? Behåller synen på pedagogiken och låter skolan förändras till något annat än en kunskapsproducerande organisation, eller anpassar pedagogiken till skolans syfte? För mig är svaret givet. Jag väljer kunskapen, alla dagar i veckan. Det betyder INTE att jag anser att vi ska gå tillbaka till kadaverdisciplin och annat. Det betyder bara att jag vill att skolan ska fokusera på kunskapen, i första hand om pedagogiken i andra. Pedagogik är ett verktyg, inte ett mål. Och om kunskapen uteblir måste pedagogiken ändras, hur trevligt (om det nu ens är det) det än är i skolan. Frågan är också om det verkligen finns vetenskapliga belägg för att människan har en naturlig fallenhet för att på egen hand söka alla typer av kunskap. Mycket talar för att människan är en lärande varelse, men det betyder inte att det är algebra eller latin man har en fäbless för, för man kan lika gärna lära sig saker som är dåliga för en, som inte har något alls med samhällsbyggande, demokrati och kritiskt tänkande att göra. Och det senare finns det gott om empiriska exempel på.

Olika strömningar har kommit att betona olika varianter av Rousseaus teori, men grundidén tenderar att vara densamma. För pedagoger som amerikanske John Dewey och brasilianske Paulo Freire var problemställningen exempelvis liknande: elevers inaktivitet skapar passiva och olyckliga individer. Fakta är meningslösa och godtyckliga. Konkurrens mellan eleverna är skadlig. Således är också lösningarna väldigt lika. Elever måste aktiveras mer i klassrummet. Läraren bör ta ett steg tillbaka. Fokus på lydnad och disciplin måste minskas. Utlärning av fakta bör minimeras. Betyg, läxor och andra former av externa incitament som hindrar elever från att finna glädje i inlärningen måste också bort.
Politiken kom alltså i mångt och mycket att följa dessa recept. Men samtidigt skedde inga genomgående förändringar av själva undervisningen, såsom progressiva pedagogiska teorier eftersökte. En undersökning visar exempelvis att andelen individuellt arbete i grundskolan knappt ökade alls mellan 1960- och 1980-talen. Det individuella arbete som förekom bestod dessutom mest av att elever besvarade samma frågor som bestämdes av läraren. Dessa ”fylleriövningar” hade väldigt lite med progressivismens teorier att göra. Visserligen ökade andelen grupparbeten också något under samma tidsperiod, men generellt fortsatte undervisningen att vara lärarstyrd.

Det var denna skola jag fostrades i. Och jag trivdes verkligen inte, tvärtom misslyckades jag kapitalt och led svårt av skoltrötthet. Om jag hade fått välja då hade jag valt den nya pedagogiken, utan tvekan. Fast idag när jag ser tillbaka inser jag trots allt att jag lärde mig massor, och det är kunskaper som fortfarande finns kvar, trots att betygen talade ett annat språk. Utifrån systemets och mätinstrumentens perspektiv var min skolgång ett monumentalt misslyckande, men utifrån ett kunskapsperspektiv var levererade skolan just det som var/är skolans uppdrag: Kunskaper som jag kunde bygga vidare på, när jag var mogen för det. Lätt fånget, det är en gammal mänsklig visdom, är ofta lätt förgånget. Jag kämpade mot ledan och det obegripliga, och fick med mig kunskap med bäst-före-datum som fortfarande inte passerat. Dagens elever har höga betyg och roligt i skolan, men när de kommer till högskolan visar det sig att det finns stora luckor och bristande motivation, och förmåga att verkligen ta eget ansvar och göra vad som krävs för att faktiskt lära sig finns där inte riktigt. Det skriver jag inte för att klaga eller för att påpeka att det minsann var bättre förr, jag skriver detta för att jag oroas över vad som håller på att hända med kunskapen i dagens Sverige, i såväl skolan som samhället som helhet.

Under 1980-talet började detta dock förändras sakteliga. Fokus på progressiva pedagogiska idéer ökade ytterligare i offentliga dokument, exempelvis den nya läroplanen. Elevers rätt till inflytande över hur utbildningen skulle utformas skrevs också in i skollagen som började gälla 1986. Det som idag kallas för ”eget arbete” började till viss del samtidigt introduceras spontant av lärare under 1980-talet, för att möta de nya kraven på individualisering och elevinflytande.

Individualisering och elevinflytande är dödsdömt att kritisera, för det är värdeladdade ord som ingen vill vara mot. Och jag är heller inte mot orden och ambitionerna, absolut inte. Men om det nu är en kunskapsskola vi vill vill bygga går inte att hålla fast vi det som låter bra, bara för att det låter bra. Kunskap kan bara skapas av det som faktiskt fungerar, och just dessa två värdeord har en hel del kvar att bevisa. Elevinflytande används till exempel påfallande ofta till annat än att höja kraven, öka läxmängden eller införa svårare böcker. Och individualiseringen bidrar starkt till ökad administration som ingen vill betala för och som därför landar i lärarnas redan överfulla knän. Menar vi allvar med kunskapsskolan finns ingen annan väg fram än att kritiskt granska allt, verkligen allt som möjligen skulle kunna vara orsaken till den försämring som allt fler ser tecknen på idag, inte bara i skolan utan även i samhället som helhet och som späs på av tidsbristen som också sprider sig.

Den stora förändringen kom inte förrän på 1990-talet under progressivismens andra andning. 1992 skapades det av Skolverket stödda Institutet för individanpassning, vars chef Håkan Järbur i radikal anda menade att ”ingen människa har någonsin lärt någon annan något”. Institutet predikade eget arbete som metod och kom att knyta ett stort antal lärare och skolledare till sig. I och med 1994 års läroplan ökade samtidigt elevinflytandet över undervisningsmetoder och innehåll markant. Fokus skulle nu ligga på ”livslångt lärande” och på att förbereda eleverna för att kunna ta in ny kunskap för en snabbt föränderlig värld på egen hand. I förhoppning att öka mångfalden i arbetsmetoderna försvann samtidigt i stort sett alla skrivningar om hur målen i undervisningen skulle tillgodoses. Och med detta åkte bogvisiret av helt och hållet.

Ett sådant uttalande som det i citatet ovan låter kanske bra på barrikaderna, när det blåser medvind och innan konsekvenserna av reformerna visar sig. Men finns det stöd för det i någon forskning, någon erfarenhet. I mina öron låter det som den där kalla fussionen som väl basunerades ut vid ungefär samma tid. Bara för att det låter bra och för att det talar till känslorna betyder inte att det fungerar. Det som inte leder till bättre kunskap hör inte hemma i skolan, vars uppdrag inte är att göra människor nöjda och glada för stunden, utan ska garantera samhällets långsiktiga kunskapsåterväxt.

Elevinflytande … vad är det eleverna ska ha inflytande över? Skolan är till dels en uppfostringsinstitution, en plats där man ska lära sig sådant man inte vet och sådant man kommer att ha nytta av långt senare. Att tilldelas ansvaret att utöva inflytande över något man inte har en möjlighet att veta något om är galet. Liknas skolan vid ett marathonlopp kanske det blir enklare att förstå, för den som aldrig har sprungit ett så pass långt lopp har ingen aning om vad det gör med kroppen och vad som behövs för att klara av den sista halvan. Därför litar man på goda råd från dem som har skaffat sig erfarenhet och som vet hur det fungerar. Ingen skulle komma på tanken att klaga på sin personliga tränare för att denne jagar på en, tvärtom är det just därför man anlitar hen. Och samma gäller för kunskap och lärande, där är insikt och erfarenhet viktigare än något annat. Visst är det fint om det är kul också, om läraren kan göra det intressant, men till syvende og sidst kan ingen annan än jag skaffa mig de kunskaper jag behöver. Det ligger såldes något i det Järbur sa, men för att lärande och kunskapsutveckling ska kunna uppstå krävs en annan inställning till skola och utbildning än vad som ryms inom den (populistiska) ideologi som stavas elevinflytande och individanpassning.

För denna förhoppning var naturligtvis orealistisk. Detta för att i praktiken alla andra skrivningar, institutioner och incitament pekade i riktning mot mer elevcentrerad undervisning och elevinflytande. Mycket riktigt uteblev också mångfalden. Istället ökade barnens eget arbete lavinartat. Andelen elever som uppgav att de jobbade enskilt flera gånger per dag var konstant 1992 och 1995 – men hade 2003 fördubblats. Nu skulle eleverna själva bedöma sina framsteg i loggböcker och ansvara för hur arbetstiden utnyttjades. Barnens egna erfarenheter fick en framträdande roll för inlärning och lärarens roll minskades. Progressivismen fick alltså till slut sitt stora genomslag i de svenska klassrummen.

Det är dessa unga människor som nu kommer till högskolan. Och är det något som förändrats under senare år så är det synen på läraren. Jag och mina kollegor betraktas inte sällan som ett slags hinder på vägen mot en lysande karriär. Har vi synpunkter på kvaliteten är det inte ovanligt att det är starten på en lång förhandling, där ord antas stå mot ord och där nybörjarens åsikter antas vara lika mycket värda som det forskarutbildade lektorn som finner stöd för det hen säger i solid forskning. Elevinflytande och individanpassning banar väg för den oroande trend som dagens politiker begagnar sig av och som fångas i uttalandet: Jag delar inte din bild, eller ännu värre i Jimmie Åkessons och SDs skruvade variant där det anses räcka att det känns si eller så för att det ska betraktas som en sanning att bygga sig livsfarliga och demokratifientliga politik på. Det går helt enkelt inte att få allt som är bra och anses gott. Alt vi gör får konsekvenser, och ett sjunkande kunskapsläge är allvarligt för ett land, för när den processen väl slagit rot går förfallet snabbt.

Varför är detta viktigt? Helt enkelt därför att forskningen visar att de arbetsmetoder som progressivismen betonar, och som spreds som en löpeld i svenska skolor framförallt från och med mitten på 1990-talet, kan vara kraftigt negativa för resultaten i kunskapsbaserade prov. Dessa metodförändringar framstår som den enda utbildningspolitiska förklaringen till kunskapsförfallet som både finner stöd i forskningen och är plausibel givet tidslinjen för raset.

Och den finner även stöd i väldigt många högskolelärares erfarenhet. Något har hänt under de senaste åren, något drastiskt och allvarligt, som gör att allt mer tid av den redan kringskurna och högst begränsade tid som finns, måste användas till att reparera det som aldrig borde vara trasigt i första början. Högskolan är sista utposten i utbildningssystemet, och där pressas dessutom hela organisationen ekonomiskt. Jag behöver bara säga genomströmning så förstår alla allvaret i situationen. När inte ens högt meriterade forskare har något att sätta emot för att försvara kunskapen och kvaliteten är risken stor att grunden för den kunskapsskola som alla säger sig värna helt raserats.

Ett viktigt exempel på hur progressiva metoder kan sänka resultaten snabbt och kraftigt kommer från den kanadensiska provinsen Quebec, där man i början av 2000-talet införde elevcentrerad undervisning en masse. Reformen utvärderas nyligen av nationalekonomer, som fann att den hade starka negativa effekter i nationella och internationella prov inom loppet av bara ett par år. Effekten ökade ju längre tid som barnen utsattes för metoderna och gällde elever med olika förmågor. Dessutom blev eleverna mer hyperaktiva, vilket är en potentiell mekanism bakom effekten. För mycket frihet bland barnen kan mycket väl också leda till ett stökigare skolklimat. 

Samtidigt finns det stöd från USA att hierarkiska skolmiljöer och arbetsmetoder som karaktäriseras av strikt disciplin är bra för resultaten i kunskapsbaserade prov, speciellt bland elever från lägre socioekonomisk bakgrund. Detta är inte speciellt konstigt eftersom det är just dessa barn som saknar strukturer i livet utanför skolan, samtidigt som de saknar de resurser som krävs för att göra sig hörda i en skola som betonar elevansvar och elevinflytande.

Fokus på det som är viktigt, i kombination med gedigna kunskaper och lång erfarenhet, är den grund som en verklig kunskapsskola vilar på. De som kan mest måste också ha störst inflytande! Och skolan ska ägna sig åt att lägga grunden för det som kommer sedan. Därför ska vardagen inte fyllas med en massa olika saker, och lärarna måste få tid och möjlighet att fokusera på innehållet. Det är inte mer innehåll och nya metoder som behövs, utan en stabil grund av kunskap i kombination med erfarenhet och tid att ägna sig åt det som är viktigt. Bara det som finner stöd i forskningen borde få införas i skolan.

Inte heller neurovetenskapen eller studier inom kognitiv psykologi stöder progressiva pedagogiska idéer om hur inlärning fungerar. Det fanns helt enkelt aldrig något forskningsstöd för att de idéer­ som kom att genomsyra det svenska utbildningsväsendet kunde matcha den traditionella skolkulturen och undervisningen – i varje fall när det gäller inlärning av kunskaper och kognitiva färdigheter. 

Detta betyder inte att barnen är olyckliga i dagens skola. Det är de inte. Trivseln och nöjdheten har ökat, i takt med att kunskaperna har sjunkit. Det är ingen vild gissning att dessa trender är relaterade. Forskning indikerar mycket riktigt att progressiva metoder genererar mer positiva attityder till ämnet som studeras och högre självförtroende om ens egen förmåga. Eleverna lär sig mindre men tycker att det är roligare att studera och tror att de är duktigare än vad de är. Detta rimmar naturligtvis illa med progressivismens lovsånger, som ofta betonar att glädje, självkänsla och inlärning går hand i hand. Men detta är också dess grundläggande felslut. Effektiv kunskapsinhämtning är nämligen inte alltid rolig, utan kräver ofta hårt jobb och tråkig repetition.

Detta stämmer väl in på mina egna erfareheter, både från grundskolan och vardagen på högskolan. Jag anses som en krävande lärare, och får genomgående dåliga omdömen i utvärderingarna som görs under kursens gång, men jag får ofta höra efter några år, när studenterna fått ett jobb, att de nu inser hur viktigt det var det som jag sa och utsatte dem för. Vill man få bra utlåtanden från dagens studenter ska man kräva lite, hjälpa mycket och vara underhållande och lättsam. Att ta sitt arbete på största allvar och dessutom betona detta i klassrummet eller under handledningar och seminarier är som att be om kritik. Det är så det ser ut i dagens (hög)skola.

Det är här värt att betänka utbildningsminister Gustav Fridolins påstående att ”när vi låter små barn leka låter vi dem också lära”. Detta stämmer naturligtvis inte. För barn innebär skolarbete inte lek i en värld som erbjuder oändligt mycket roligare alternativa tidsfördriv. Och barn lär sig inte mer matematik för att de får dansa och sjunga – som utbildningsministern också har påstått – vilket de flesta säkert tycker är roligare än att lösa ekvationer. Progressivismen skapar säkert glada barn. Men kunniga blir de inte.

Få väljer rågbröd framför tårta, eller en tung Norénpjäs på Dramaten framför en glättig musikal eller actionfilm. Varför skulle dagens unga vara annorlunda, och varför skulle skolan fungera på annat sätt än resten av samhället? Det är en befängd idé som det är hög tid att göra upp med. Politikerna, från höger till vänster, är alla skyldiga! Fast det viktiga nu är inte att utse syndabockar, utan att rädda det som räddas kan. Vi måste alla göra om och göra rätt, för att rädda det som räddas kan. Inte för vår egen skull i första hand, utan för kommande generationer.

Måste bryta där, även om det finns mer att säga. Jag ska föreläsa för doktoranderna, om kvalitativ metod och vetenskaplighet. Återkommer under dagen med fler tankar om kunskap och en skola värd namnet.