Postscriptum om kontrollsamhällena 3

Mot försök till disciplinering som man utsätts för finns det verksamma strategier. Det finns hela tiden ett utrymme kvar, som inte är någons och som ingen kan kontrollera, mellan den som disciplinerar och den som disciplineras. För disciplin handlar om kroppar, om makt som utövas mot kroppen. Kontrollen tar sig däremot in även där. Kontrollen är distribuerad och finns utspridd överallt. Ingen kommer undan den, den finns inbyggd i och påverkar helheten lika mycket som delarna som bygger helheten. Disciplineringens verkan gick uppifrån och ner, och den som befann sig i toppen styrde. Kontrollen verkar i alla riktningar och påverkar följaktligen även den som befinner sig i samhällets övre skikt, den som kanske tror sig vara den som kontrollerar. Alla kontrolleras i kontrollsamhället. Ingen kommer undan, för det handlar inte om någon eller någots medvetna kontroll, utan om ett slags abstrakt och utspridd verkan, vars program den sista delen av texten (idag ska vi ha seminariet) handlar.

3. Program

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband). Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Det var inte science fiction när Deleuze skrev texten, och idag är det inte bara verklighet utan vardag. Och det är som sagt inte bara människans kroppar som kontrolleras, allt och alla omfattas och utsätts. Det är oerhört svårt att verka under radarn och undgå kontrollen, för även det är ett slags kontroll. Utrymmena och tidsfickorna där kontrollens verkan är minimal är ytterst få och därmed handlar det i praktiken inte om någon frihet kontroll, utan snarare om ögonblick av frihet. Kontrollen uppfattas inte som kontroll av de flesta i sin vardag, utan som frihet. Det är det bedrägliga och det som gör att kontrollen kunnat få sådan enorm spridning, för den har införts och i de fall den medvetet implementerats, har det gjorts i namn av frihet från övervakning och disciplinering. Detta är inget man kan gå runt och tänka på i den pressade vardagen, men så här, innan arbetet börjat, när jag stulit mig en stund för egna tankar och reflektion, blir det en skrämmande påminnelse om hur nära vi är det George Orwell skrev om i sin bok 1984, där kontroll är frihet. På jobbet kommer det ständigt nya system som ska vara effektivare och göra min vardag enklare, men systemen blir fler och fler och frihet krymper. Systemen som ska ge mig frihet, får jag (fast jag har inte bett om dem) "betala" för med ökad kontroll vilket i praktiken innebär minskad frihet. Ju mer som avregleras och ju mer frihet man får som medborgare, desto mer kontrolleras man.

Det sociotekniska studiet av kontrollmekanismerna, fattade i sitt begynnelsestadium, skulle behöva upprätta kategorier och beskriva det som redan är på väg att inrättas i stället för de gamla disciplinära inspärrningsmiljöerna, vars kris påpekas av alla.

Fokus riktas mot det som en gång varit, dit vi inte vill igen. Den gamla disciplinen bryts upp i allt snabbare takt, för ingen vill ha den. Men eftersom vi är så fixerade vid det som varit och så fokuserade vid att DET inte ska hända igen, står vi vidöppna för nya former av kontroll, vilka vi till och med går till mötes med öppna armar. Det som hände den 11 september, i USA är ett talande exempel. Det ska inte få hända igen. Därför kontrolleras alla flygresenärer allt mer minutiöst för varje år som går och ju fler risker som identifieras. Allt mer fokus och allt mer resurser omfördelas för att möta kända hot, trots att vi vet att hotet ytterst sällan är känt på förhand. Hitler och nazismen är ett anat exempel. Idag försöker övriga partier i riksdagen, med alla kända medel hålla SD utanför det offentliga samtalet, för att disciplinera rasismen, men eftersom allt fokus riktas på individerna och orden som uttalas, på SDs manifesta uttryck, lämnas (samhälls)ryggen fri för allehanda andra (och långt allvarligare, eftersom det handlar om diffusa) uttryck för rasism. Genom att försöka disciplinera eller uppfostra SD kontrolleras övriga partier och ger omedvetet luft åt just det man tydligt och kraftfullt tar avstånd från i debatten. Uttryck för fascism går inte att kontrollera, för det är en del av helheten vi lever i. Fascism kan bara mötas som en utmaning, som en mänsklig egenskap, ett slags fallenhet, som hela tiden hotar att träda fram eller dra sig tillbaka. Fascism handlar inte om partier eller individer, det är ett kulturellt uttryck som bör förstås och som bara kan mötas på det sättet och med sådana metoder. Hotet i kontrollsamhället kommer alltid inifrån!

Det är möjligt att gamla medel hämtade från de tidigare suveränitetssamhällena kommer tillbaka, men med nödvändiga adaptioner. Vad som räknas är att vi står i begynnelsen av något nytt. I fängelsets regim: sökandet efter ”ersättningsstraff”, åtminstone för de minsta förbrytelserna och användning av elektroniska halsband som tvingar den dömde att förbli hemma under vissa tider. I skolans regim: kontinuerlig kontroll och kontinuerlig utbildning, övergivande av forskning på universitetet och införande av ”företagstänkande” på alla akademiska nivåer. I sjukhusens regim: den nya medicinen ”utan vare sig medikamenter eller sjuka” som urskiljer potentiella sjukdomsfall och riskpersoner, vilket ingalunda vittnar mot ett framåtskridande mot ökad individualisering, som det hävdas, utan ersätter den individuella eller numeriska kroppen med en ”dividuell” materias kontrollerbara kod. I företagens regim: de nya sätten att handha pengar, produkter och människor, som inte längre baseras på den gamla fabriksformen.

Det var som sagt ett tag sedan jag läste texten, men det som slår mig är att den bara blivit mer och mer aktuell sedan den skrevs. Foucaults berömda ord om att det 21 århundradet kommer att bli Deleuziskt visar sig vara skrämmande likt verkligheten. Inte för att någon någonsin kan förutsäga vad som kommer att hända, utan för att det är så det visade sig bli. Framtiden skapas, det är ingen linjär utvecklingsprocess som rullas upp i enlighet med något slags plan som vissa har tillgång till och kan uttala sig om. Deleuze skulle inte säga, "Vad var det jag sa", utan: "Se där vad som händer om man inte passar sig, om man rusar på och inför nya system utan eftertanke och analys, utan försiktighet och vaksamhet på konsekvenserna". Nu är vi där vi är, och vi har att förhålla sig till konsekvenserna av tidigare beslut och handlingar. Det är det enda vi kan lära av historien, att det aldrig blir som man tänker sig och att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Det faktum att alla sakerna som Deleuze hintar om ovan har införts visar på betydelsen av vaksamhet och värdet av marginaler och tid för eftertanke mer än något annat. Och det visar att allt och alla hänger ihop i kraft av att vara del av samma kultur. Framförallt visar det att kontrollen, lika lite som fascismen, går att kontrollera. Det går bara att hantera utmaningarna vi står inför.

Dessa är tämligen begränsade exempel, men de tillåter oss att bättre förstå vad man menar med institutionernas kris, det vill säga det fortskridande och utbredda inrättandet av ny regim för dominans. En av de viktigaste frågorna gäller fackföreningarnas oförmåga: lierade som de har varit under hela sin historia med kampen mot disciplinens former inom ramen för inspärrningens miljöer, kan de nu anpassa sig eller ge plats åt nya former för motstånd mot kontrollsamhällena? Kan man redan nu se ansatser till dessa framtida former, kapabla att göra motstånd mot marknadsföringens välsignelser?

Denna passage visar hur mycket Deleuze trots allt är ett barn av sin tid och att inte ens han såg vidden av problemen med kontrollen. Han tror fortfarande på motståndet, vilket visat sig vara meningslöst och omöjligt. Vad vi behöver är helt nya sätt att möta utmaningarna som hela tiden uppstår som en konsekvens av vardagligt agerande, det är i alla fall mitt svar, mitt sätt att försöka upplösa problemet. Utrota det går inte, det är och förblir ett uttryck för en intern egenskap som det vid varje givet tillfälle finns mer eller mindre av. Kontrollen är inneboende och den ordnar alltid alla sammanhang, men den gör det i högre eller mindre grad. Däri ligger själva utmaningen, att lära sig se, förstå och hantera kontrollen. Det handlar inte om kontroll eller ej, utan om graden av kontroll. Det är viktig och avgörande skillnad!

Många ungdomar kräver i dag egenartat nog att bli ”motiverade”, de kräver återigen praktiktjänstgöring och permanent utbildning; det är deras sak att upptäcka vilka syften de därmed underkastas, liksom den äldre generationen en gång, inte utan smärta, upptäckte vad disciplinerna syftade till. En orms ringar är än mer komplicerade än en mullvads hålor.

Kontrollsamhällets avigsidor visar i dessa dagar på allt fler områden och genom att mer smärtsamma konsekvenser. Samhället utmanas idag kraftigt av dess effekter, som ingen kommer undan. Idag ser och förstår samt kan vi som sagt hantera disciplineringens effekter, men eftersom vi ännu bara börjat inse delar av problemen med kontrollens problem återstår det ännu mycket arbete. Det handlar om kultur och om att förstå graden av komplexitet. Det man är mitt uppe i kan man aldrig se eller förhålla sig objektivt till, Förstår man det, inser man hur lite man vet och hur lite man kan veta, är halva utmaningen avklarad. Sedan återstå det arbete, mödosamt och enträget arbete. Och det enda vi kan vara säkra på är att nästa system som införs också kommer att ge upphov till konsekvenser. Därför är ett totalt stopp för alla former av kontroll och disciplinering ingen lösning!