Skolan är grunden för allt

När kunskaper ställs mot kunskaper vinner de kunskaper som är mest tillgängliga och lättast att förstå, och de som har starka lobbygrupper eller många försvarare. Ämnen som är diffusa eller ämnen som känns onödiga, ämnen som man kan "kolla upp" på egen hand kommer att få svårt i konkurrensen och tid och resurser. Så ser det ut i den svenska skolan, det är så här man resonerar om ämnena och innehållet. Om vi minskar på gymnastiken får vi mer resurser över till ..., och nog är det ändå så att matematik är viktigast, eller svenska? När skolan ska effektiviseras och utsätts för krav på prestation så gör det något med kunskapen och kvaliteten. Idag skriver Inger Enkvist en Ledare om dessa frågor i SvD. Hon pekar på en rad viktiga aspekter av skolans organisering och ämnesfördelning.

I multikulturella tider har människor ett speciellt starkt behov av att förstå det specifika i sin situation och var de hör hemma i tid och rum. Denna förståelse får man normalt genom att jämföra med andra historiska och geografiska situationer. Emellertid har just ämnena geografi och historia tagit speciellt mycket stryk, när skolan moderniserats. Geografiämnet har nästan helt försvunnit, och historia har bara klarat sig något bättre.

För att skolan ska främja kritiskt tänkande och livslångt lärande kan man inte resonera som man har gjort. Det är förödande att ställa ämnen mot varandra och kontraproduktivt att välja ut ett eller några få ämnen som man bestämmer sig för är viktigast. Utan ett helhetsperspektiv blir det som ser ut som en satsning och fokusering lätt en urholkning av kvaliteten, även i de ämnen som prioriterats. För att eleverna ska kunna lära krävs att man möter dem som människor, i människans hela komplexitet. Det går inte att pressa kunskapen på dem. Skolan är en helhet! Mixen mellan ämnena är avgörande. Skolans uppgift är att lägga grunden för allt som kommer sedan, allt, oavsett om det är vidare studier eller ett praktiskt arbetsliv. Den tanken verkar man ha övergivit i dag, i en rad fåfänga försök att idka socialt ingenjörskap eller för att toppa laget för att på kort sikt nå framgångar som ger stöd för det parti som för stunden har ansvaret över skolan.

Tidigare generationer läste inte sällan historiska texter fokuserade på personligheter, vilket gjorde berättelserna begripliga också för yngre elever. Historieläxor brukade vara en del av skolans lästräning och ge ett utbyggt ordförråd. Dagens historieundervisning disponerar få lektioner, använder korta texter och betonar kollektiva skeenden mer än personligheter. Dessutom är historieämnet känsligt för ideologisk påverkan.

När jag gick i skolan var just historieämnet det jag uppskattade mest. Det fångade mig och kittlade min fantasi, och den kunskapen minns jag fortfarande, även om jag idag har en helt annan syn på det vi lärde oss där och då. Jag lärde mig läsa, främst för att historieböckerna lockade mig vidare. Svenska minns jag som en dödstråkigt ämne, där det pluggades saker som jag inte förstod och som dyslektiker kände jag mig heller inte inbjuden. Jag betraktades som ett problem och placerades i klinik. Kanske kan man säga att just historieämnet var min räddning, och även om det inte går att finna några sådana kausala samband så kan det mycket väl vara så att om jag inte fått läsa historia i grundskolan hade jag aldrig blivit docent. Fast det syns så klart aldrig i några ekonomiska kalkyler och det är inget som ett enskilt politiskt parti kan vinna några val på. 

Västländernas sätt att skriva historia framhäver numera ofta negativa drag i de egna länderna, medan motsvarande drag i andra länder förbigås, det man brukar kalla det politiskt korrekta. Jag har läst igenom nyutgivna böcker i historia för grundskolans högstadium i en serie kallad Impuls (2009). Européerna beskrivs negativt, medan tidigare högkulturer i andra världsdelar omnämns positivt.

Det är omöjligt att av texten förstå varför vetenskap, teknik och demokrati utvecklats speciellt mycket i Europa. Man förstår inte varför Sverige utvecklats bättre än Mellanöstern eller Afrika eller vilka drag i Sveriges historia som gjort att landet kunnat bygga upp ett tekniskt sofistikerat välfärdssamhälle. Det talas däremot mycket om rika och fattiga, och stat, kyrka och arbetsgivare framställs negativt. Det förmedlas omdömen om tidigare förhållanden och inte bara fakta.

Det är olyckligt att det blivit så, och här kan jag instämma i kritiken mot den postkoloniala teoribildningen, som jag tror i alla fall till dels kan förklara förändringen. Det är olyckligt att det blivit så, för det skadar grunden som skolan lägger i de tidiga åren, som behövs för att kunna nå tillräckligt högt i sin intellektuella utveckling för att kunna förstå analysen av kolonialismen och den kritik som också är viktig. Barn och unga vuxna är inte mogna och kan inte ta till sig något så pass komplext som postkolonialism. Historieämnet i grundskolan borde ge en mer positiv bild av det land man bor i och den historia man har att förvalta som vuxen sedan. Först behöver men en berättelse att fångas av, som man kan hänga upp sitt minne på, och sedan, när man kommer till högskolan kan och bör den bilden sedan problematiseras. Det är så kritiskt tänkande utvecklas, genom att man först lär sig något man minns, och sedan lär sig ifrågasätta kunskaperna man har. Om skolan ser på sitt uppdrag som att ge barnen sanningen är det olyckligt, för sanningen ifråga om historien förändras ständigt. Kritiskt tänkande är inget man kan undervisa i, det kan bara främjas och för att det ska kunna utvecklas behövs en stabil grund att stå på. Den grunden läggs i skolan, och det är den man lär sig ifrågasätta när man kommer till högskolan eller kanske på gymnasiet. 

Invandrarelever kommer inte sällan från länder, där historieundervisningen inte är självkritisk utan direkt har i uppgift att stödja den aktuella regimen. Dessutom cirkulerar allehanda obevisade historiska påståenden på internet. En bok som History Lessons (Lindaman/Ward 2004) ger en översikt över vad som sägs om USA:s historia i olika länder, och exempelvis är det nyttigt att känna till den negativa bild läroböcker från Syrien och Saudiarabien förmedlar. Den svenska skolan har därför fått ytterligare en uppgift, nämligen att ge sådana kunskaper att elever kan identifiera vilka historiska påståenden som är rimliga.

Sverige har utmärkts av ett internationellt sett ovanligt starkt förtroende mellan medborgarna. Ska svenskar och invandrare förstå det specifika i ett land som Sverige och utveckla respekt för landets institutioner behövs en fördjupad förståelse för hur framväxten av dagens samhälle skett.

Mer tid och fler samtal om skolan som helhet, och mindre fokus på fakta och sanningen, effektivitet och prestation. Skolan lägger grunden, både för individens framtid och för samhället. Skolan är demokratins epicentrum och både den och skolan står och faller med varandra. Därför oroar det mig väldigt mycket att allt fler verkar gå på känsla, att sanningen relativiseras och att vetenskapliga rön som inte faller en på läppen okritiskt förkastas som antingen vänsterflum eller högerpropaganda. Kunskap har ingen politisk färg och skolan, i alla fall i ett land som vill vara en demokrati, måste fostra medborgare som kan ta eget ansvar och själva hitta fram till den politik de tror på. Därför borde skolans innehåll inte vara en politisk fråga, det borde vara en angelägenhet för skolans personal och för forskare. Politiker kan och bör besluta om hur mycket medel skolan ska förvalta, men över innehållet måste lärarna och forskarna bestämma. På det sättet blir skolan allas angelägenhet.

Tid, tillit och ansvar, samt kunskapen i fokus. Det är grunden som en skola värd namnet vilar på, och bara så kan demokratin främjas.