Agamben, Wittgenstein och förändring som tillstånd och möjlighet

Förutsättningar för förändring vill jag se som en röd tråd i mitt arbete och tänkande. Vad är förändring, och hur är den möjlig? Vad driver förändring och går dess ritning att påverka? Den typen av frågor har jag på olika sätt och i lika studier om olika ämnen ständigt återvänt till. Några tydliga svar har arbetet inte resulterat i, men just det framstår allt mer som ett resultat i sig. Förändring är en komplex fråga. Samtidigt är det en oerhört viktig fråga, som rör livet och samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Dagens Under Strecket (skriven av Cecila Sjöholm) handlar om förändring, litteratur och filosofi, med utgångspunkt i några olika texter av filosofen Giorgio Agamben. Vilar en stund i den texten och låter den locka mina tankar i de riktningar som texten tar mig. Ger mig, likt Agamben, hän åt texten, så får vi se vart det landar.

Då Agamben hänger sig åt litteraturen blottläggs också en dimension i hans tänkande som finns i hans politiska texter, men som kanske blivit tydligare under senare tid: det messianska perspektivet. För ett tag sedan kom tre essäer i svensk översättning som visar på sidor av Agamben som hittills uppmärksammats mindre: ”Vad är det samtida?”, ”Vad är ett dispositiv?” och ”Kyrkan och riket” (samtliga på förlaget Eskaton i översättning av Gustav Sjöberg). Dessa arbeten visar på Agambens försök att hitta nya vägar att tänka det politiska. Många betraktar Agamben som postmodernist, men i själva verket är han djupt inbäddad i senantikens kristna filosofi, medeltidens skolastik och mysticism och den judiska traditionens messianism. Det är i skärningspunkten mellan olika idéer som brunnit men sedan upphört att beaktas som Agamben utvecklar sin egen idé om hur en messiansk dimension skulle kunna tänkas i dag.

Det är i skärningspunkterna det händer, det är där som förändringsmöjligheterna öppnar sig. I mötet med den andre eller en text som griper tag påverkas båda. Idag mer än någonsin behövs nya vägar att tänka om mycket. Skolan, politiken och hållbarhet är alla frågor som framförallt kräver nya frågor, nya sätt att närma sig problematiken. Nya svar är lätta att skapa, men det är genom nya sätt att närma sig det invanda som verkligt nytänkande uppstår.

Detta att hänge sig åt något väcker min fantasi. Jag inser att det är något som saknas idag, hängivenhet. Instrumentalismen sprider sig som en löpeld och allt reduceras, effektiviseras och plattas till. Politiker talar torrt om realism och vad som måste göras, istället för skapa visioner, vilja något och brinna. Att tro på något anses vara orealistiskt, fast det är det enda människan kan göra, tro och hoppas. Att hänge sig är en kompetens som håller på att gå förlorad. Därför är det relevant för skolan också att fokusera på detta att ge sig hän och förlora sig i något. Därför behöver planeringen brytas upp och en annan kontroll eller uppföljning av resultaten bör införas, en annan syn på kunskap behövs. Hängivenhet kan varken kvalitets- eller målsäkras, den går bara att engagera sig i. Samma gäller hållbarheten. Jag befarar att klimatmötet även denna gång kommer att bli mer en symbol, än ett möte som verkligen leder till förändring. Nya åtaganden som ger eko i medierna förändrar inte världen, det kan bara människor göra. Vi står i dag på många sätt vid randen till något nytt och okänt. Därför är Agambens messianska dimension intressant.

Det messianska är på många sätt ett omtvistat ­begrepp – i den judiska traditionen används det med specifika syften, men inom filosofin ofta mer allmänt för att antyda hopp om förlösning. Det är i sig inget märkligt, menar Agamben, att moderniteten undanröjt tron på den messianska dimensionen i filosofin. Det är inte ens önskvärt att en sådan dimension skulle hänga kvar i sin ursprungliga ­mening.

För Agamben är det dock framför allt möjligheten till förändring som står på spel, inte förlösning. Den messianska dimensionen i litteraturen och filosofin ska inte beskrivas i termer av väntan, visioner eller ens hopp. Det messianska handlar i stället om en ”kvalitativ omvandling av den levda tiden”. Det är just här som litteraturen kan komma till hjälp. Det handlar alltså inte så mycket om närhet till det gudomliga som om den djupt levda erfarenheten av att förändring är möjlig.

Tron på förändring, verklig förändring, är en tro, inte en absolut sanning. Antingen tror man på förändring, eller också inte. Oavsett handlar det om tro, och i förlängningen om handling. Att inte tro på förändring som möjlighet är ett sätt att motarbeta förändring, för utan aktiv handling eller medvetenhet om behovet av nytänkande reproduceras det invanda. Allting förändras visserligen alltid, för det invanda och upprätthållandet av traditioner är ett slags upprepning och eftersom det som ska upprepas är komplext och något som utförs av många kommer upprepningen aldrig att bli exakt. Förändring, medveten förändring som har en riktning, är något annat. Det förflyttar människor och samhällen, tankar och visioner. Messias handlar om hoppet om ett annat samhälle, en bättre och mer hållbar värld. Tyvärr har Messias ofta kidnappats av fundamentalister och försvarare av den rätta läran, den enda möjliga tolkningen. Därför behövs fantasin och fantasin främjas av litteraturen.  

Den specifika kvaliteten hos den litterära erfarenheten handlar om att överlämna sig åt tecken och språk. Både att läsa och att skriva är metafysiska verksamheter som avbiologiserar det mänskliga. Litteraturens kraft springer inte så mycket ur en mänsklig förmåga som ur språket självt, bortom det kommunikativa och operativa. Bladen brinner av själ och längtan, inte av meddelanden.

Realism är knastertorrt och är förstadiet till död och ödeläggelse. Rationalismen är iskall och erkänner bara den enda vägen, den bästa vägen mot MÅLET. Rationalismen biologiserar och förvandlar människan till ett slags maskin. För att gjuta liv i människan och samhället behövs därför litteratur, fantasi, visioner och kollektiv hängivenhet. Själens längtan och mänskliga möten håller på att rationaliseras bort på grund av ekonomiskt framtvingade krav på effektivitet. Då blir vi maskiner och därmed öppnar sig obehagliga framtidsscenarion. Den vägen har mänskligheten varit inne på tidigare, och det är en återvändsgränd. Litteraturen är ingen lösning, inget svar, men den bär på massor av frön som kan växa till något stort och vackert i möten mellan människor. Själen behöver tränas liksom kroppen för att inte förtvina, och litteratur är gymnastik för tanken och känslan. 

Litteraturen skapas av tecken. Men samtidigt är både att läsa och att skriva skapande akter som bär spår av ett slags immaterialitet. Det vittnar inte minst det litterära fragmentet om: exempelvis ­Kafkas ­ofullständiga berättelser, Weils dagboksanteck­ningar, eller Augustinus retractasiones. Alla dessa är ­exempel på texter som stannat upp i skuggan av det ofullständiga.

Fler texter, människor och samhällen, arkitektur och så vidare borde stanna upp ibland, i "skuggan av det ofullständiga". Tycker om den formuleringen, det litterära sättet att uttrycka sig. Kulturen kan inte beskrivas matematiskt, dess förståelse finns alltid bortom det nåbara, just utanför tankens och föreställningsförmågans horisont. Litteraturen tvingar oss utveckla fantasin som ger föreställningsförmågan bränsle, vilket behövs för att skapa ett nytt och bättre samhälle som ännu inte finns i sinnevärlden. Svaren på alla existentiella frågor finns inte, de måste skapas, av dig, och mig och samhället vi lever i. Detta förmedlar Agamben förståelse för, och det är viktigt. 

Den tryckta boken kanske har en särställning då det gäller att blotta just den dimensionen av litteraturen. Här tycks den metafysiska dimensionen svara mot den fysiska boken på ett påtagligt sätt. Den vita sidan har en alldeles särskild förmåga att signalera något ofullständigt och otänkt. Den virtuella litteraturen har egentligen inte inneburit någon förlust av denna dimension. Den har bara använt andra medel för att återskapa en sådan blankhet. Och litteraturen måste, för Agamben, också tala för an­alfabeten. Här sträcks texten bortom den latinska och medeltida textkulturens historia mot den orala traditionen. Litteraturen söker sig alltid bortom sina egna gränser: en poet söker ytterst skriva för någon som inte kan läsa, en läsare söker läsa något som aldrig blivit skrivet. Litteraturens mystiska sida öppnar sig då poet och läsare möts inför samma längtan bortom textens gränser.

Om frågan om hållbarhet reduceras till utsläppsrätter eller tekniska lösningar tappar den en viktig aspekt, utopin och visionen om en BÄTTRE värld. En helt annan värld än den vi lever i. Samma gäller skolan och politiken. Vi behöver gå bortom det givna. Förändring är bara en linjär process så länge vi väljer att se på den med en sådan grundförståelse. Förändring kan också vara icke-linjär och ta oss bortom det tänkta. Men för att förverkliga den möjligheten krävs en annan politik, en annan syn på kunskap. Helt nya sätt att se på och förhålla sig till sina medmänniskor. Litteraturen är en immateriell plats för skapande av nya världar, för undersökningar av det otänkta och det otänkbara. Litteraturen kan glänta på dörren till det okända, det nya och därmed bidra till förändring. Fast för att det ska bli möjligt krävs att läskunnigheten är god och att fantasin hålls levande. Därför är skolan så viktig, och att det finns politiker som förstår just det, att skolan inte är ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, utan en plats för lärande, skapande och tänkande.

Poesin börjar, menar Agamben, där tanken tagit slut. Genom litteraturen ställs filosofin därför inför sin egen ofullständighet och sina egna tillkortakommanden. Men varför, kan man fråga sig, skulle filosofin söka sig mot poesin för att se sin egen ofullständighet? Upplever den sig inte alltid ofullständig inför problem som är mer akuta: fördelningspolitik, migration, sociala orättvisor, rasism etcetera?

Agamben ger inte några omedelbara svar på sådana frågor. Men det svar man skulle kunna tänka sig handlar om att filosofin alltid, för Agamben, inte minst då den ägnar sig åt det mest akuta, pekar på att tänkandet självt tar plats i ett slags undantags­tillstånd. Snarare än att betrakta filosofin som ett fält av kunskap ser Agamben det filosofiska som ett blottande. Filosofin producerar inte kunskap, den uppenbarar sprickorna i varje annat fält av kunskap eller bruk. För många är en sådan syn på filosofin en ren provokation. Det är också uppenbart att inte all filosofi kan eller vill identifiera sig med ett sådant undantagstillstånd.

Fler behöver blotta sig oftare, för det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet. Och det är aldrig givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism. Därför är det viktigt att filosofin inte försvarar kunskap eller används för att leda något i bevis. Filosofins roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre. Om det var skolan mål och motto skulle en sådan filosofi få en helt annan ställning, i skolan, samhället och politiken och nya möjligheter för förändring har öppnat sig.

Men om vi med Agamben accepterar en sådan syn på filosofin blir det tydligt varför litteraturen är nödvändig för filosofin – filosofin är inte passiv, men den ser, liksom litteraturen, sin egen oförmåga i vitögat: den vet när den inte kan svara.

Tänker osökt på Wittgensteins berömda slutord i Tractaus logico-philosophicus, där han skriver (6.54),

Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens, när han väl tagit sig igenom dem, klättrat över dem och lämnat dem bakom sig. (Han måste så att säga kasta bort stegen efter att ha klättrat upp på den.) Han måste överskrida dessa satser. Då ser han världen riktigt.

Om det man inte kan tala måste man tiga.

Det är när vetenskapen sagt sitt som livet börjar. Resan in i det okända som ingen vet något om. Förändring kan aldrig målstyras, den kan man bara hänga med i göra det bästa av.