Drömmar om det som var och visioner om det som ska bli

Var finns svaren på frågorna som just nu upprör så många känslor och som hotar att slita Sverige isär, i drömmen om en förlorad historia eller i visionerna om framtiden? Läste en högintressant Understreckare om just dessa frågor igår. Under rubriken: Nostalgi slår hål på samtalet om framtiden, skriver litteraturvetaren Tatjana Brandt om vad drömmarna om det som en gång varit gör med oss och samhället vi inte bara lever i, utan även är med om att skapa genom att interagera med varandra i det. Ingen följer bara passivt med, alla är medaktörer i skapandet av det som blir. Att längta "tillbaka" är en lika framåtriktade handling som att skapa visioner om framtiden. Det finns inget att längta tillbaka till, förändringens riktning pekar framåt och in i okänd och oprövad terräng. Ändå väljer många att göra det, längta tillbaka till ett glimrande förflutet där alla var glada och där solen alltid sken. Brandt skriver om vad dessa drömmar gör med oss, och det är viktig läsning för alla som kämpar för en mer hållbar värld, byggd på kunskap och kritiskt tänkande istället för naiv nostalgi.

Det finns ett uppenbart samband mellan nostalgins förenklande bild av det förflutna och alltför enkelspåriga idéer om hur samtidens utmaningar ska lösas. Resultatet är ett diskussionsklimat som uppmuntrar till konflikt och tvärsäkerhet på bekostnad av nyansering och dialog.

Förenklade bilder, enkelspåriga lösningar och en hotfull stämning där konflikten står i centrum. Tvärsäkerhet som inte lämnar något som helst utrymme för nyansering och dialog. Det är bilden av Sverige idag. Det finns de som menar att vi står inför den allvarligaste krisen i vårt lands historia. Ingen tvekan om att läget är allvarligt, men hotet kommer inte utifrån, utan inifrån. Den oresonliga inställningen, hatet mot allt som är annorlunda, och spridandet av lögner. Det är det verkliga hotet. Oviljan att mötas och utbyta tankar, och den nostalgiska drömmen om ett Sverige som bara existerar i just drömmen. Astrid Lindgrens idyller är och har alltid varit fiktioner. Där finns inga svar på några frågor om framtiden. 

Förflutenheten har en förskräckande förmåga att lämpa sig för det mesta. Ibland är den full av blomsterprydda fallossymboler som veka ynglingar skuttar kring i ungdomlig oskuldsfullhet under den ljusaste av nätter. Andra gånger domineras scenen av bildning, förfining och ungar som är välsnutna i alla väder.

Eller så är det Sovjetunionen som reser sig ur dimmorna, skakar av sig terrorn och blodet och glimmar som en urstruktur av faderlig ordning och reda. Hur kan det hjärtskärande barnsliga så lätt blanda sig med det mest isande onda? Karin Johannisson skriver i boken ”Nostalgia” (2001) att ordet nostalgi ursprungligen avsåg längtan efter en plats, det vill säga konkret hemlängtan. Vår moderna nostalgi har, menar hon, tolkats som antingen eskapism eller som en samhällssjukdom, men i båda fallen handlar det om framtidens kollaps. Genom att placera framtiden i det förflutna kommer all utveckling att kännas trygg och kontrollerad emedan den ju redan har ägt rum.

Idag växer stödet för politiska partier som lovar återgång till det som en gång var, som bygger sin politik på eskapism och som ser framtiden som det stora hotet. Historien och det man känner igen från sin barndom, Saltkråkans idylliska drömvärld, tränger sig in i och saboterar alla samtal om det som skulle kunna bli. Tvärsäkra uttalanden om hur det är och hur det kommer att bli målas upp för att piska fram en stämning av kris där den enda vägen fram sägs vara konfrontation och att driva klockan tillbaka. 

Den ryske lingvisten och litteraturvetaren Michail Bachtin (1895–1975) tolkar hela romanens historia som en uppgörelse med ett i grunden nostalgiskt förhållningssätt till det förflutna. Eposet gestaltar en oföränderlig, storslagen och heroisk tid medan romanen sliter och kämpar med nuet, med det föränderliga, ohjälpliga och oavslutade. Bachtin, som ofta själv fullständigt förefaller sakna humor, lokaliserar med skräckblandad beundran romanens kamp med de episka strukturerna i skrattet. Han avser inget slattrigt avfärdande flabb utan han är ute efter karnevalens tradition: ett bördigt, kusligt, prövande skratt som har kraft att ställa allt vi vet på huvudet. Ett skratt som bryter ner maktens floskler inifrån genom att förändra språket.

Det är kanske någonting besläktat som Charlie Chaplin undersöker i sin hantering av Hitlergestalten i filmen ”Diktatorn” (1940). Hynkel-diktatorn avslöjas i hela sin tomhet genom att Chaplin tar bort ordens betydelser och släpper lös den berömda nonsenstyskan. Språket sprakar elektriskt och rytmiskt, berövat sina ord, men med en satsmelodi som får till och med mikrofonen att böja sig. Strängt taget finns det inget innehåll i diktatorns tal, han är ren stil, ren makt. Men när dubbelgestalten, den judiska barberaren, snubblar in och ska tala slår samma fenomen tillbaka: ordens betydelse äts upp av maktens stil.

Filosofen Slavoj Žižek har i sin berömda tolkning av just den här scenen lyft fram att barberarens tal om humanism och godhet ackompanjeras av samma musik som Hynkels storhetsvansinniga lek med jordklotsballongen. Situationen besegrar barberarens röst. Det han säger försvinner bland gesterna, musiken och de smällande fanorna – och så fort han tystnar hurrar massorna med samma intill vansinne inövade entusiasm. De verkar inte ha uppfattat ett enda ord, bara maktens brusande allvar nådde dem. Det är farligt att tro att man kan använda diktatorns mikrofon och behålla sin egen röst. Vill vi tala måste vi skapa talets förutsättningar.

Just det är vad som saknas idag: Talets förutsättningar. Konflikt, konfrontation och anklagelser mot allt och alla som inte reservationslöst håller med. Maktens mikrofon och maktens tekniker är de samma över tid, och den som vill ha makt lockas lätt av dess historiska framgångar. Och i tider av kris är det många som kan tänka sig att, för ett tag, bara tills problemen löst sig, lägga intellektet åt sidan och gå på känsla. Formen blir viktigare än innehållet, för det är makten man vill åt! Gravallvarliga står nostalgins försvarare i TV och talar om det allvarliga läget. Lita på oss, det är bara vi som står för sanningen. Vi har hört det förut. Maktens språk, som talar om den enda vägen fram och som hänvisar till historien.

Maktens relation till språket är också ett centralt tema i en bok som tidigare i år kom ut på svenska, nämligen Lev Rubinsteins ”Ryska dagsedlar” (recenserad i SvD 1/5 2015). Rubinsteins bok är en samling kortare bloggessäer som tar sig an dagens Ryssland med poetens sensibilitet och kunskap. Det är, menar han, en katastrof att bara sleva i sig samtiden när det går att läsa den, skratta åt den och motsätta sig den. Rubinstein är skarp och kunnig, ibland rasande och ofta, ofta djupt bekymrad.

Lev Rubinstein tematiserar sin egen poetiska kunskap. Han talar om rytmen i maktens språk, om vikten av att placera sig mellan genrerna och lyssna av de levande, verksamma skikt som bygger upp betydelserna. Det finns alltid folk, skriver han indignerat, som kan smida en loppa av järn eller gräva världens största grop, men det är inte konst. Nej, den sortens spektakel illustrerar bara makten. Konst är ett själsligt och moraliskt arbete i språket, menar han, en förmåga att förstå och vara lyhörd för ideologisk och stilistisk mångfald.

I Ryssland råder, menar Rubinstein, en Sovjetnostalgi som präglas av det som guldåldersdrömmar alltid präglas av, nämligen att man minns en förgången epoks stil snarare än de fenomen och händelser som skapat stilen. Man minns ett slags symbolisk arkitektur och glömmer det enskilda ödet. Säg ”20-tal” åt någon, och betrakta hur blicken blir drömmande när hon eller han låter en hel uppsättning pressveck, snitt, kjolfållar och barberarknep passera revy. Den här tendensen är verksam också i större sammanhang och den är inte alltid lekfull.

Det är ingen lek. Drömmarna om det Sverige som skildras i Saltkråkan är en farlig nostalgi för den förenklar det som är komplext och ställer drömbilder mot den hotfulla samtiden där allt ondskefullt kommer utifrån och allt gott finns på insidan. Och alla som ifrågasätter drömmen betraktas som ett lika allvarligt hot som det utifrån kommande. För att hålla den orimliga drömmen vid liv krävs att man skapar orimliga konspirationsteorier som raseras likt ett korthus vid minsta granskning. Därför leder nostalgi till idioti, för det är enda sättet att hålla drömmen vid liv. Formen är viktigare än innehållet och drömmen överordnas verkligheten. Därför söker man sig till likasinnade för att få sina fördomar bekräftade. Och därför blir historiens idylliska då bättre och bättre ju mer man talar om hur det var en gång.

I Norden lever vi inte under en regim eller statsmakt som flagrant tutar ut propaganda och sätter ramar för hur man får uttrycka sig. Trots det förpestar medborgarna själva sitt språk, skymmer komplikationer och förnekar ambivalenser genom att hemfalla åt en tvärsäker, enkelspårig retorik. Standardjargongen äter sig ända in i den privata språkrytmen, in i intonationen, tonfallen och in i lyssnandet. Löpsedlarnas skrik blandar sig med kommentarfältens ogenerade täppa-till-truten-metoder och flabb.

Varför argumentera när man kan punktera? Varför svara när en automatisk förolämpning ger sken av så mycket mer styrka? Men man kan driva det ännu längre. En färdig – stel och död – nostalgisk framtid kan inte hantera dialogens presens. Därför angrips själva diskussionens förutsättningar. Den som fallit för den nostalgiska frestelsen får lov att svänga sig med utsagor som bara kan få likadana utsagor till svar.

Samtalet är för veklingar och anfall är bästa försvar, det är så det ser ut, både på Avpixlat och i Agenda. Debatterna avlöser varandra och tiden för reflektion anses inte finnas. Skolan ekonomiseras och kunskapen utarmas. Först sakta, men snart allt snabbare, utarmas förmågan att tänka kritiskt, och det enda som inte förändras i kaoset som uppstår när allt fler tänker allt mindre klart är bilderna av hur det en gång var, som inte ens när det begav sig var sanna beskrivningar. Och ju mer den typen av bilder ältas desto sannare bli bilderna och större blir hotet. Det enda hoppfulla är att den vägen bara leder till sin egen undergång, för hat föder bara mer hat och den som börjat hata den andre kommer snart att hata allt fler och till slut finns bara jaget kvar. Och ett samhälle kan aldrig byggas på den grunden, bara makt. Tom makt, bestående av form utan innehåll.

Språk liksom musik är sina pauser, sina brott och uppehåll, sin koncentration och förväntan i lika hög grad som sitt utsägande, ljudande. Vi vet alla hur det är när de sista tonerna klingar ut efter en symfoni och dirigenten håller tystnaden i sina lyftade händer, väntar ut den, lyssnar ut pausens döende mot verkets slut. Varje replik (text, artikel, dikt, utsaga) förvaltar samma relation till vår uppmärksamhet och att punktera den förväntade tystnaden är att mörda texten.

Är texten dålig, malplacerad eller idiotisk blir tystnaden lätt full av ett svårhanterligt fnitter, ett kommunikationsmord som ibland inte kan hjälpas. Men i dag slaktas nästan alla utsagor på det här sättet om de inte underkastar sig stackatotonen, om de inte underkastar sig kravet på att vara omedelbara, okomplicerade, endimensionella, aggressiva – och därför i grunden undergivna.

Det som ger makt, inflytande och uppmärksamhet är det enkla, men det är inget som går att bygga något varaktigt på. Inför makten är alla undergivna, även de som tror sig ha makt. Ingen kan ha makt, för makten är bara en tom form som tvingar alla till underkastelse. Tyvärr är det en insikt som kräver tålamod, nyfikenhet och en ärlig vilja att verkligen förstå. Tyvärr skriver jag för det är egenskaper som bara kan växa i ett samhällsklimat som är motsatsen till det endimensionella, okomplicerade och aggressiva. Kunskap kan bara växa underifrån, i samtal vars mål är ömsesidig förståelse, inte sanningen eller konsensus. Välskrivna texter med innehåll som betyder något kräver tid och reflektion, men det utrymmen och egenskaper som håller på att bortrationaliseras. Vad Sverige behöver är en skola värd namnet, där KUNSKAPEN och LÄRANDET står i centrum, inte valfriheten och kontrollen. Vi behöver en skola där innehållet är viktigare än formen. Bara så kan egenskaperna utvecklas och spridas, som krävs för att skapa visioner för en framtid som ingen ännu känner eller vet något om.

Var finns det i dag plats för att låta en genomtänkt utsaga stå, låta den vänta på en replik som är den värdig, en replik som inleder ett samtal i stället för att avsluta det? Vilken kontext medger att man bygger upp ett argument som någon faktiskt läser? Och var finns kontaktytorna mellan litteraturens omvälvande kraft och vardagsspråket?

Men om det nu är så krångligt, borde vi då inte ändå ta några steg tillbaka och grabba tag i en tidigare epoks idiom och allvar? Det är just här jag tror det finns en risk att man förvandlas till det man motsätter sig. Den högtravande utsagan är lika död som kommentarfältens skramlande fantasilösa aggression.

Hur uselt man än skriver, hur mycket man än misslyckas och biter i gräset måste målet vara att övervinna det automatiska, att attackera de ställen där tanken i sin mjukaste skymningsstämning arkaiserar uttrycket och griper efter det ”som alla vet”, den döda historien förvandlad till framtid. I samma stund som man fäster blicken på ett annat hem än det smärtsamt bristfälliga nuet står man och krattar i fascismens förorter.

Det finns inga enkla lösningar. Historien går inte i repris. Den enda vägen är den som pekar framåt, mot det okända. Visst har vi problem, men det är inte genom att förneka eller vårda naiva drömmar som en hållbar framtid kan skapas. Tillsammans bygger vi framtiden, oavsett. Därför behöver vi lyssna på varandra. Därför behöver vi mötas och samtala. Och därför behöver vi en skola värd namnet, där man faktiskt får lära sig hantera komplexiteten och ovissheten! En skola där innehållet är viktigare än formen!