Misstänksamheten är det största hotet

Framtiden går inte att kontrollera, skrev jag om för någon eller några veckor sedan. Framtiden ligger absolut invikt i och utvecklas ur det som är här och nu, men det exakta utfallet går aldrig att förutsäga. Olika scenarios kan man peka på, och det går att göra rimlighetsbedömningar, men utfallet är alltid mer eller mindre öppet. Ingen kan veta på förhand. Därför är jag kritisk mot ropet på handlingsplaner, för det är bara ett fåfängt försök att skapa en känsla av kontroll. Inte så att jag inte förstår behovet och begäret efter den där känslan. Missförstå mig inte, jag inser absolut att känslan av trygghet är viktig. Det är bara det att man väldigt lätt invaggas i en falsk tro att kultur och framtiden går att kontrollera, och att det skulle vara önskvärt. Det ser jag som ett nästan lika stort hot mot det öppna samhället som terroristernas våldshandlingar. Lösningen på problemet är inte en handlingsplan, även om det naturligtvis är bra att diskutera olika typer av handlingar. Det jag söker efter med ljus och lyckta är ett mer ödmjukt förhållningssätt till framtiden, till kulturen och till vad som är möjligt att göra.

Analys, långsiktighet och förståelse för komplexitet, för att undvika att vi hamnar i samma förlamande och infekterade situation som vi nu befinner oss i. Det största och allvarligaste hotet kommer inifrån och vi bär alla på smittan, som stavas: MISSTÄNKSAMHET. Sansar vi oss inte, tar vi det inte lugnt, om vi rusar på och låter känslorna ta över är risken stor att intellektet slås ut och då finns bara hat, murar och rädsla kvar och på den grunden kan inget samhälle byggas. Låter vi känslorna ta överhanden har vi låtit fundamentalisterna och terroristerna vinna. Våldets väg är deras val. Det borde därför inte vara vårt, för våld tenderar att föda våld.

Läser kloka Andreas Cervenkas analys i SvD. Han ger inga svar, men pekar på en rad problem och frågor. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak och där har man på olika sätt försökt reglera och kontrollera processerna. Där finns gott om experter som "vet" hur det är och vad som kommer att hända. Av ekonomin går att lära sig massor om kultur, för det handlar i båda fallen om sådant som uppstår i mellanmänskliga relationer. Cervenkas analys är tydlig. Han skriver att,

Det största hotet stavas misstänksamhet. Att ekonomi är en studie i förtroende mellan människor blev finanskrisen en tydlig påminnelse om. De politiska reaktionerna på terrordåden har inte låtit vänta på sig. Krav på hårdare gränskontroller har redan höjts. Och då har förespråkare för fri rörlighet inte precis haft en segerrik höst i Europa bakom sig. Flyktingkrisen har visat att EU:s högtidliga traktat bara gäller tills dess att någon bestämmer att de inte längre gäller.

Misstänksamhet, rädsla, osäkerhet. Det är känslor som ofta följer på terrordåd. Vilket förstås är hela avsikten.

IS må hämta stöd från en huvudlös syn på vad det är att vara människa och deras dröm en ett evigt kalifat är galen, men de visar att de vet precis hur kultur fungerar och hur man härskar genom att söndra och så split. Och vi hakar på och dansar efter deras pipa, ivrigt påhejade av kommentatorsfältens anonyma hatare och hotare vars sak också gynnas av misstänksamheten. Vi står här mellan två ytterligheter. Därför behövs inga handlingsplaner, utan ett steg åt sidan. Tid för besinning, analys och eftertanke. Misstänksamheten är det allvarligaste hotet, för det kommer inifrån. Och det kan bara mötas genom att kyla ner känslorna, genom att tänka efter före. Vi behöver bygga relationer, öppna upp oss för varandra och lyssna. Bara så kan tilliten växa igen. Och inser vi att det ALDRIG går att skydda sig mot terrordåd hur mycket kontroller som än införs går det kanske lättare att välja kärleken istället för misstänksamheten? Det är en kraft som fundamentalister i alla läger står handfallna inför. Det är en aktiv handling, till skillnad från vedergällningens som är reaktiv. Genom att välja kärlek och tillit agerar vi både motstånd och framtidssyftande. För misstänksamhet, skriver Cervenka,

Det är känslor som världsekonomin inte behöver mer av. Stämningen kunde nämligen ha varit bättre. I en desperat jakt på tillväxt bedrivs sedan flera år vad som kan kallas för ett världsomspännande valutakrig där centralbanker trycker nya pengar. Ett av syftena är att försöka exportera sin arbetslöshet till andra länder, en inte alltför populär gåva bland mottagarna. Denna exercis, där numera Sverige deltar aktivt, är ett nollsummespel utan vinnare. Den leder också till våldsamma kast när det nyckfulla globala kapitalet flödar in och sedan ut ur länder med kriser och sura miner som följd. Kina är bara det senaste exemplet.

För att mildra effekterna har olika former av finansiella skyddsmurar blivit på modet – något som var otänkbart för några år sedan.

Allas krig mot alla, är det en bra grogrund för samverkan för att möta hotet från terrorister, rasister och fundamentalister? Knappast! Som sagt, ekonomi och kultur ät två sidor av samma sak. Vem säljer vapen till terroristerna? Vem köper oljan som ger dem pengar att köpa vapen och finansiera terrorn? Det är frågor som inte är perifera eller anekdotiska, det är samband som i högsta grad har med saken att göra. Är det något som bör kontrolleras är det ekonomin som är förutsättningen för byggandet av en stat som den IS försöker bygga upp i det kaos som uppstått i Syrien på grund av inbördeskriget, som också utförs med vapen som någon tillverkat och tjänar pengar på. Vapentillverkarnas ansvar, någon? Utan vapen, inga förödande krig. Konflikter är svåra att undvika, men dess omfattning går att påverka även om det också är processer som  inte går att kontrollera. Och det bör vi göra för vår egen skull, inte för hatarnas och hotarnas. Det är vårt samhälle och dess långsiktiga hållbarhet som står på spel, och det bryr sig varken IS eller rasisterna ett dugg om. Både Sverigevännerna och fundamentalisterna drömmer sig tillbaka till en värld där det var som förr i tiden. Ju förr desto bättre. Och vår misstänksamhet göder deras dröm och ger dem makt.

Fler bekymmer: investeringarna lyser med sin frånvaro. Världshandeln har bromsat in i en takt som inte setts sedan kollapsen 2009. Världsekonomin är redan högt belånad och hösten 2015 har det blivit alltmer tydligt att centralbankernas universallösning inte tycks fungera.

Trygghet är inget som kan skapas, det kan vi bara välja och agera som om den fanns. Trygghet är liksom kärlek inget man kan kräva eller ta för given, inget man kan tvinga fram eller kontrollera, den växer där och när tillräckligt många människor bestämmer sig för att det är det enda rätta att göra. Tillit är ett rationellt beslut, något alla kan och bör bestämma sig för att välja. För framtiden går inte att kontrollera, trots att den skapas av oss här och nu.

Samtidigt sker historiskt märkliga saker på finansmarknaden.

I veckan rapporterades om att räntan på statsobligationer i länder som USA och Storbritannien är högre än på räntekontrakt, så kallade swapar, mellan till exempel banker och företag. Eftersom staten i teorin alltid ska låna billigast är detta finansvärldens motsvarighet till pingviner i Sahara, det ska helt enkelt inte kunna inträffa. Ändå händer det.

Det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget. När ska vi se, förstå och agera i enlighet med den insikten? När ska vi sluta drömma om kontroll av det okontrollerbara? När ska vi inse att tillit är den mest värdefulla resursen vi förfogar över, och att det är en kraft som vi alla har makt över även om vi baka kan kontrollera oss själva? När ska vi inse att mer av samma löser inga problem?

Detta är bara ett exempel på att gamla samband inte gäller. Förra hösten föll räntan på amerikanska statspapper oförklarligt på några minuter – en rörelse så dramatisk att den rent statistiskt ska inträffa en gång på 1,6 miljarder år (!) enligt Bloomberg.

Experterna kliar sig i huvudet. Kanske kan underligheterna förklaras med den våg av nya regler som översvämmat finansvärlden. Eller är det oförutsedda biverkningar av centralbankernas experiment? Eller helt enkelt en misstro som börjat strömma in i världens handlarrum, som ett osynligt gift? Det obehagliga är att ingen riktigt vet.

Experterna kliar sig i huvudet. Vad annat ska de göra. Det obehagliga är i sanning att ingen riktigt vet vad som händer, vad som kommer att hända eller vad som är bäst att göra. Det vet vi först i efterhand. Om framtiden vet vi inget, men det är enkelt att se och förstå att misstänksamhet och murar gör det svårt att bygga relationer och skapa tillit, vilket är det enda vi vet fungerar.