En analys av SDs djur- och invandringspolitik 1

Det händer hela tiden massor. Förändringens vindar kan blåsa snabbt, eller långsamt. Det går i vågor. Just nu går det snabbt. Samhället har på kort tid digitaliserats och ekonomiserats och (som en konsekvens av detta) tyvärr även avintellektualiserats. Förmågan att tänka utarmas när form och effektivitet är viktigare än innehåll och kvalitet. Politik handlar idag om pengar, vilket i samverkan med andra förändringar leder till framväxten av ett instrumentellt samhälle. När det sedan, som en konsekvens av ekonomiseringen och den därpå följande effektiviseringen, finns allt mindre tid att tänka förtvinar den analytiska förmågan, och det ökar förändringshastigheten. Det är så jag vill förstå och förklara framgångarna för SD, vars partiprogram här granskas.

Höger och vänster i politiken är en skala som etablerades under den franska revolutionen, vill jag minnas. Det har i alla fall en historia, en kontingent historia som inte säger särskilt mycket om innehållet i politiken. Idag har den skalan allt mer spelat ut sin roll, anser jag. Idag ser jag istället framväxten av en annan skala, mellan intellekt och affekt, som går på tvärs över den välkända skalan som allt mer utvecklats till ett debattverktyg. Höger och vänster används ju idag som ett sätt att platta till motståndaren, för det är i mitten de flesta väljarna finns och det är dit man riktar sitt fokus och det är för att passa mittenväljarna man utformar sin politik. Affekt och intellekt framstår därför allt mer som den verkliga skalan. Och det parti som står längst ut på affektsidan är SD, och på den andra finns V. SDs politik är antiintellektuell och känslostyrd, medan Vs är intellektuell och ideologisk. Båda aspekterna, om de dras till sin spets, är problematiska och kan förklara våldet som förr eller senare dyker upp när man närmar sig extremen i respektive ände. Inget av partierna i den svenska riksdagen står bakom våld, så detta är ingen anklagelse åt något håll. Jag menar bara att fascismens våld är affektivt (hat mot människor med hänvisning till biologi) och kommunismens intellektuellt (hat mot människors tankar). Hitler och Stalin ansvarade båda för dödande av väldigt många människor, men på olika sätt och av olika anledningar. Sensmoralen av detta är att det måste finnas balans mellan affekt och intellekt. Där ligger V långt framför SD, trots att V (och MP, som också är ett intellektuellt parti) anklagas för extremism, för att de avviker från och inte ställer upp på politikens jakt på mittenväljare, för att de står upp för sin ideologi.

Det blev en utvikning, men jag ville börja där, med att förklara skillnaden mellan olika partier och hur jag ser på det politiska landskapet och samhället som växer fram. Och det är helg och det finns äntligen tid att tänka. Inser dock att jag får dela upp analysen i två eller tre delar. Vad jag ämnar göra är att, med ovanstående tankar som utgångspunkt, analysera SDs partiprogram. Förra helgen analyserades kulturpolitiken, och här tänkte jag titta närmare på djur- och invandringspolitiken. Detta planerade jag redan i torsdags, därför var det nästan kusligt att titta på Rapport igår. Programmet inleddes med ännu ett reportage om umbärandena som flyktingarna som kommer till Sverige utsätts och utsätter sig för, och avslutades med ett gullig historia om grisen Hardy, som höll på att dö men som nu fått ett varmt och kärleksfullt hem. Jag reagerade oerhört starkt, för det är just den medielogiken som fördummar vårt land. Tanken är kanske god, men dess effekter riskerar att bli förödande på sikt. Det är skillnad på människor och djur! Jag är för ett starkt djurskydd och jag är motståndare till matindustrins allt mer känslokalla metoder, men det är två olika saker. Jag ser en allvarlig glidning i samhället där även synen på människan blir allt mer instrumentell. Objektifieringen av den andre är en konsekvens av ekonomiseringen, vilket gör att politikerna som talar om en ansvarsfull flyktingpolitik talar om det i termer av pengar, och det man värnar är svenskarnas välfärd. Vi har inte råd att ta emot fler flyktingar, sägs det, inte bara av SD. När det blir norm och när pengarna står i centrum avhumaniseras samhället, och eftersom humanism kräver intellektualism drivs utvecklingen i en affektiv riktning. Det är så jag ser på SDs partiprogram, som en förteckning av frågor som på olika sätt talar till människors känslor. Allt som kan generera väljare plockas samman i en politik utan logik, vilket är okej för ett parti som saknar ideologi, som bara utgår från en enda egen idé: Sverige är till för svenskarna, vilket kulturpolitiken tydligt visar.

Detta blev som sagt lite längre än jag tänkte, men jag vill gå grundligt tillväga. Bryter där och fortsätter i en ny post.