Filmen handlar om en lovande jazztrummis som studerar på en av de bästa akademierna för musik i USA. Där finns en lärare som har ENORMT höga krav på sina studenter. Som pedagog uppvisar han många likheter med Caligula i filmen Hets. Fast om Caligula var en sadist som var ute efter eleverna så är läraren i denna film snarare en fanatisk perfektionist med en enorm passion för jazz, av exceptionell klass. Han driver sina studenter så långt han kan, allt närmare gränsen för deras förmåga. Han pedagogik går ut på att dels hitta talangerna, dels driva dem bortom gränsen för det möjliga. Hans dröm är att förlösa en ny Charlie "Bird" Parker. Och studenten som filmen handlar om visar sig vara både en exceptionell talang, och en ovanligt motiverad student. Båda vill alltså samma sak och har lika höga ambitioner. Filmen handlar om deras allt mer intensiva, tuppfight skulle man kunna säga. Hur det slutar tänker jag inte avslöja, men den gav mig en hel massa tankar om kunskap, kvalitetsarbete och pedagogik. Lärarens i filmen metoder var alldeles för hårda och passar bara om studenterna är lika motiverade och passionerade som läraren. Ibland drömmer jag dock om att bli utmanad på det sättet som läraren blir i filmen, av studenter som har ett eget driv. Jag drömmer om att få prestera på toppen av min intellektuella förmåga i föreläsningssalen. Jag längtar efter verkligt utmanande frågor som bygger på närläsning av den aktuella texten. Längtar efter studenter med ett eget driv som fokuserar på kunskapen istället för på tentan.
Heidegger utmanar mig intellektuellt. Jag får kämpa för att hänga med och förstå. Allt som oftast svindlar tanken och jag får ta en paus för att låta förståelsen sjunka in, för att komma ikapp. En drömtillvaro vore att kunna ägna en del av varje dag åt den typen av intellektuella övningar. Det skulle göra mig till en mer motiverad och bättre lärare. Jag skulle kunna ge studenterna mer, och jag skulle kunna förbereda lagom utmaningar som möter dem där de är och på deras nivå. Tyvärr finns inte den tiden, varken för mig eller studenterna. Tycker ärligt talat synd om dem som tar studiemedel och lägger tre år av sitt sitt liv på högskolan, och som sedan (av olika anledningar, framförallt skäl som ligger utanför studenterna) ägnar tiden åt att klara av tentorna, jagandes en examen. Kunskapen är inte i centrum längre, den förskjuts allt längre och längre ut i periferin. Med följd att kravbilden förändras (sänks), vilket är en oundviklig, strukturell konsekvens av genomströmningen, för ingen lärare sänker medvetet nivån, det är en effekt av sättet att se på kunskap och organisera högre utbildning.
Idag skrivs inte den typen av arbeten som Heideggers Vara och tid. I alla fall inte av forskare i början av karriären. Den typen av talanger sorteras bort eller söker sig till andra ställen än högskolan, som ålagts uppdraget att främja näringslivets intressen, som effektivt fostrar lydiga, högutbildade arbetare. Att läsa Heidegger idag liknar allt mer en upprorshandling. En syssla man får ägna sig åt på fritiden. Och så där är det, ett utbildningssystem är en kontext, ett sammanhang, eller ett assemblage/anordning (för att tala med Deleuze), som främjar en viss typ av konsekvenser och försvårar för andra. Även om ansvariga politiker och delar av linjeorganisationen är övertygade om att processen kan styras i en bestämd riktning, mot ett på förhand definierat mål, är och förblir högskolan en sammanhållen helhet som följer sin egen inneboende dynamik och förändras icke-linjärt. Vill vi ha en ny Heidegger finns bara två saker att göra, typ. 1. Skapa utrymme och tid, för fritt tänkande. 2. Hoppas på det bästa. Verkligt stora tänkare går inte att producera, men det går att locka lovande talanger att anta utmaningen och sedan ge dem tid och frihet att utvecklas.
Ska inte uppehålla mig mer vi det, utan ta tag i § 17, Hänvisning och tecken. Här handlar det om tecken och vad som skiljer dessa från fenomenen och donen.
Vi tar återigen vår utgångspunkt i det tillhandsvarandes vara och nu i avsikt att skarpare fatta fenomenet hänvisning självt. I detta syfte försöker vi ge en ontologisk analys av ett don hos vilket "hänvisningar" återfinns i flera olika bemärkelser. "Don" av detta slag finner vi i tecknen. Med detta ord benämns mångahanda: inte bara olika arter av tecken, utan själva teckenvaron för … kan formaliseras till en universell relationsart, så att teckenstrukturen själv ger en ontologisk ledtråd för en "karaktäristik" av allt varande överhuvudtaget. (s. 96)Vad är en hänvisning, i sig? Tecknen är don, skriver Heidegger. Visningsdon som används för orientering i varat. Hänvisningen handlar om att skapa en relation mellan den som betraktar och det som betraktas, en relation som inte fanns där innan och som därför måste skapas. Gillar den tanken och tycker mig kunna knyta den till ett slags pedagogik som mer liknar den som filmen Whiplash handlar om, än den informationsöverföring som studenterna i sina utvärderingar av kurserna menar är lärarens huvudsakliga uppgift, "att hjälpa studenterna att klara tentan", som det stod en gång. Fast då har kunskap reducerats till information, och överföring av information är inte är vad högre utbildning och filosofi handlar om. Högre utbildning handlar om att främja utvecklingen av ny kunskap, och då behövs det byggas och upprätthållas relationer. Läraren kan vara visa och peka ut riktningar, sedan är det upp till studenten att göra arbetet, att försöka se det läraren ser. Kanske kan man säga att Heidegger med hjälp av texten hänvisar till insikter han har skaffat sig genom hårt intellektuellt arbete. Hänvisningen, eller snarare förståelsen för vad en hänvisning är, skulle möjligen kunna ses som nyckeln till förståelse för både vara och tid och för Heideggers bok om ämnet.
Det räcker dock inte att bara se och förstå hänvisningen, för målet är inte att bara skapa relationer. Det handlar om att tänka bättre och om att förstå varat och tiden som sådan. Heidegger visar på sidan 97 att hans metod inte är hermeneutisk, utan fenomenologisk. Han presenterar inte tolkningar, utan sanningar. Kanske är det här skillnaden mellan Heidegger och Latour visar sig? Latour har mer av en öppen tolkande ansats, han vill förstå förutsättningar för tillblivelse, snarare än bestämma tingen, tankarna och varat. En tolkning stämmer alltid, skriver Heidegger (på s. 97), "eftersom den i grunden ingenting säger". Så är det så klart, om man nöjer sig med att presentera tolkningen, om man ser tolkning som ett sätt att bestämma något. Då fungerar snart sagt allt som resultat. Ser man däremot tolkningen som ett förslag, ett uppslag att tänka vidare med, för att fördjupa förståelse och för att bli bättre på att förstå förutsättningarna för förändring, kommer saken i ett helt annat läge. För Heidegger finns en absolut sanning och den går att nå, med rätt metod. Det är en premiss man måste ställa upp på för att kunna läsa honom på hans och textens egna premisser, vilket jag här har för avsikt att göra.
Tecknet är inte ett ting som står i en visande relation till ett annat ting, utan ett don som uttryckligen lyfter fram en donhelhet för kringsynen, så att det tillhandsvarandes världsmässighet därmed också ger sig till känna. (s.99)Tecknet är den del av relationen, inte en ersättning för något. Tecknet hjälper oss förstå varat eftersom det är en del av helheten. Tecknet är mer handgripligen intervenerande och visar det man är upptagen av och det vari, den kontext, man lever och verkar i.
Relationen mellan tecken och hänvisning och hänvisning är trefaldig: 1. Tecknet, som möjligt konkretion av en tjänlighets "vartill", är funderat i donstrukturen överhuvudtaget, i "till-att" (hänvisning). 2. Tecknets visande, som donkaraktär hos ett tillhandsvarande, hör till en donhelhet, ett hänvisningssammanhang. 3. Tecknet är inte bara tillhands med andra don, utan i dess tillhandshet blir omvärlden alltid uttryckligt tillgänglig för kringsynen. Tecknet är ett ontiskt tillhandsvarande vilket såsom detta bestämda don samtidigt fungerar som indikation på den ontologiska strukturen av tillhandshet, hänvisningahelhet och världslighet. (s. 102)Hänvisningen kan inte fattas som tecken, skriver Heidegger. Hänvisningen är istället tecknets ontologiska fundament. Tecknet är förståelsens ontiska sida, och hänvsingen dess ontologiska. Hänvisningen är ett slags mekanism som skapar tillhandsheten som visar sig, ontiskt via tecknen. § 17 avslutas med en fråga.
I vilken mening är hänvisning den ontologiska "förutsättningen" för det tillhandsvarande, och i vilken mån är den som detta ontologiska fundament samtidigt ett konstitutivt element i världsligheten överhuvudtaget?Det är ämnet för nästa bloggpost i denna serie där jag bjuder in den som är intresserad att följa med i min lärprocess. Heidegger är inte en pedagog som hjälper mig förstå, han är själv en lärare som visar upp sin väg fram. Han går före och pekar på faror och genvägar. Han lockar och utmanar mig vidare, vidare. Jag tror allt mindre på pedagogikens undergörande verkan. Jag tror på kunskapen och blir allt mer övertygad om att det inte finns några genvägar fram till den, bara hårt arbete och eget ansvar. En pedagog som fokuserar på lärandet är hur lätt som helst att lura, för hen ser kunskapen som underordnad vägen dit. En lärare däremot sysslar med utbildning för att hen själv vill lära och hela tiden fortsätta att lära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar