Utbildningskvalitet

Sitter och förbereder mig för den heldagskonferens som jag är med och arrangerar, inom ramen för engagemanget i forskningsrådet för interkulturell dialog, om just dialog som verktyg för integration, öppenhet och social hållbarhet. På kaféet där jag sitter spelas det julsånger. Utanför, på stationens vänthall, har man plockat bort bänkarna där de Rumänska romerna (som ordbehandlingsprogrammet för övrigt inte accepterar) använde som plats att värma och vila sig. Känslan av overklighet är monumental. I Sverige idag finns inte utrymme för dialog, och integration är bara något det talas om, är bara ett slagträ i den "politiska" debatten. Önskar att jag bara kunde skaka på huvudet år eländet, men det kan jag inte. Det skär i mig när jag analyserar sambanden och inser att inget troligen kommer att hända, för det finns varken tid, pengar eller möjlighet att göra något, annat än att försöka ge sken av handlingskraft. Verklig förändring måste inte bara komma inifrån och gå på djupet, den måste dessutom ges möjlighet att hinna ta sig in och ner till rötterna. Tiden och resurserna som krävs för detta existerar inte, för så ser inte samhället ut.

På Brännpunkt debatteras kvaliteten i landets högre utbildning, vilket är symptomatiskt. Både kvalitet och högre utbildning är frågor som lämpar sig synnerligen illa för att debatteras. För debatten plockar dels fram det sämsta hos människor, dels finns det inte tid för nyansering eller ömsesidig förståelse. Debatten syftar inte till förändring, det är bara ett sätt att få uppmärksamhet. Och det är symptomatiskt för den tid vi lever i, att de viktiga och avgörande frågorna avhandlas på debattsidor, på Twitter och i kommentatorsfält. Det ligger helt i linje med synen på vad som anses vara önskvärt och viktigt: Effektivisering och kostnadsreducering. Det är kanske bra och önskvärt eller i alla fall oproblematiskt på många områden, men inom högskolan och utbildningssystemet som helhet är det FÖRÖDANDE för allt vad kunskap och kvalitet heter. Kunskap tar tid och kvalitet kostar!

I en replik till Saco och Sacos studentråd som lyfte frågan om det verkligen går att få både högre kvalitet och fler platser svarar Hellmark Knutsson.

Saco och Saco studentråd skriver att Sverige måste fortsätta investera för att kunna vara en stark kunskapsnation (SvD Debatt 13/11). En bild regeringen delar. Om Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens – och inte med låga löner – är möjligheten till vidareutbildning en viktig pusselbit. 

Men vi måste också se till dagens situation. Vi ser en stor lärarbrist men även på sjuksköterskor, barnmorskor och ingenjörer för att nämna några exempel. Då vore det oansvarigt att inte möta behoven med investeringar även i utbildningsplatser. När fler människor än någonsin vill studera på högskolan är det ett slöseri med resurser och talanger att inte ta till vara på deras kompetens och ambitioner.

Bristen på arbetskraft kan bero på många olika saker och mycket talar idag för att det inte handlar om att det finns för få utbildningsplatser på högskolan. En rimligare förklaring är att rikta uppmärksamheten mot arbetsmarknaden och vilka förutsättningar som där råder, liksom på grundskolans möjligheter att förbereda eleverna för en högre utbildning värd namnet. Lärar- och sjuksköterskeyrket är två yrken där arbetsmiljön är bedrövlig, lönen låg och arbetsbördan både hög och komplex. Varför vägrar ansvariga politiker acceptera det? Därför att åtgärder för att förbättra förhållandena och höja lönerna kostar väldigt mycket, och det är pengar som inte finns i nuvarande samhälle. Utbildning och vård är två samhällssektorer som i princip måste vara skattefinansierade för att möta hela samhällets behov. Fler platser på högskolan ser ut som en satsning, men den betyder inget och den riskerar till och med resultera i sänkt kvalitet och ökad brist på anställningsbara, kompetenta lärare som kan hjälpa blivande ingenjörsstudenter att klara sig igenom högskolans tekniska utbildningar. Allt hänger som sagt ihop, och en satsning på fler högskoleplatser utan kompletterande satsningar på fler studentbostäder, bättre studiemedel och ökade möjligheterna att verkligen värna kvaliteten i den högre utbildningen, riskerar att i praktiken bli till slöseri med skattemedel. Det ser bra ut och kan möjligen locka någon ny väljare, men det leder inte till verklig och varaktig förändring.

Vi kan inte välja mellan antingen kvalitetshöjande åtgärder eller en utbyggnad av högskolan. Vi måste göra båda delarna. Generellt sett håller utbildningarna god kvalitet, men det finns tecken på att de måste stärkas. Till exempel i studenternas kontakt med lärare och forskningsanknytningen. Därför tillför regeringen resurser specifikt för att stärka kvaliteten i humaniora och samhällsvetenskap men även lärar- och förskollärarutbildningar.

Kvalitetsarbete är enkelt för det enda som behövs är TID, tid för läsning, reflektion och utbyte av tankar både mellan studenterna och bland lärarna och mellan studenter och lärare. Tid som idag krymper skrämmande snabbt när alt mer ska hinnas med på allt mindre tid, i effektivitetens (det vill säga minskade anslag) namn. Tänkande kan inte skyndas på, tänkande tar tid och finns det inte tid att tänka, tänka om eller jobba med det som är svårt, finns ingen möjlighet att uppnå kvalitet i den högre utbildningen. Det är ett omöjligt uppdrag, och löftet om satsningar förvandlas till ett hån. Jag vill ingenting hellre än att arbeta med kunskaps- och utbildningskvalitet, men för att göra det måste jag få tid i tjänsten, tid som inte finns för den har stadigt minskat för varje år som jag arbetat som lektor. För att leva upp till effektivitetskraven, för att kunna betala höjda (marknadsanpassade) hyror, får kurserna där jag undervisar mindre tid, fler studenter och sämre förutsättningar att möta ökade krav från studenterna som idag dessutom är både sämre förberedda och har sämre möjligheter att bedriva studier (sämre studiemedel som gör att de tvingas arbeta, och det faktum att de gått i en grundskola som dignar under samma krav som högskolan, med sämre kvalitet även där som följd). Finns inte tiden spelar det ingen roll hur många platser som skapas, och om det skapas platser utan att anslagen höjs i minst samma takt, är och förblir det omöjligt för landets lärare att leva upp till de löften som Hellmark Knutsson och regeringen utfäster.

Ingenting talar för att kvaliteten kommer att kunna ökas under överskådlig tid. För att det ska bli så krävs radikala åtgärder. Verklig kvalitet kan bara uppnås genom att kanske fördubbla anslagen till högre utbildning och även till skolan. Återställer vi förhållandena som rådde när jag var student, ifråga om administrativ börda för lärarna, timtilldelning för kurserna (som styr hur mycket tid jag som lärare kan lägga på planering, genomförande, efterarbete och handledning), studiemedel, bostadssituation och hyror för lärosätena, kommer det att kosta. Vi snackar 20 år av effektivisering (eller i praktiken nedskärningar), bristande underhåll och ökad administration. Och då får man hålla i minnet att tidigare generationer av studenter och lärare, till exempel på 1970-talet eller tidigare, hade ännu mer tid, ännu mer resurser och ännu bättre förutsättningar att göra ett gott jobb. Med ökade krav på effektivisering och minskade anslag finns ingen som helst möjlighet att skapa kvalitet, det finns bara möjlighet att arbeta med reducering av riskerna och rädda det som räddas kan.

Ett förslag som jag varit inne på tidigare, som skulle ge kvalitetsvinster på kort tid och som dessutom inte skulle kosta mer än vad dagens högre utbildning kostar är att halvera antalet utbildningsplatser, samtidigt som man behåller personalen. Det skulle innebära att studenternas möjlighet till hjälp och stöd skulle öka, alternativt slopa genomströmmingskravet. Kvalitet i högre utbildning, verklig kunskapskvalitet kan bara uppnås genom att acceptera att det inte finns några garantier för framgång. Studier är väsensskilda från produktion av varor. Och utan tid för tankar och lärda samtal, utan möjlighet att göra ett gott jobb, för både studenter och lärare, kan ingen verklig KUNSKAP produceras på högskolan. Det är ett omöjligt uppdrag.

Det är bristen på tid för eftertanke och minskade möjligheter för lyssnande och reflexiva samtal som är upphovet till den sjukande kvaliteten, som inte är en svensk företeelse. I förhållande till hur det ser ut i andra länder sticker inte Sverige ut, men i jämförelse med hur det var en gång, i ett annat samhälle, med en annan syn på kunskap, kvalitet och inte minst ekonomi är skillnaden slående. Det är en kapplöpning mot avgrunden, där alla är förlorare. Hur mycket man än vill så går det inte att skapa kvalitet och kunskap utan nödvändiga förutsättningar, och dessa stavas: Tid!

Den goda nyheten är alltså att det är väldigt enkelt att råda bot på problemen, men den trista är att ingenting talar för att det kommer att bli så. Allt talar för att lärare (och omvårdande personal på landets sjukhus) kommer att få leva med försämringar, i fråga om arbetsmiljö, arbetsbelastning och förutsättningar att utföra sitt uppdrag på ett bra sätt, under överskådlig tid. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. När vi behöver kunskapen och kvaliteten som allra mest är den paradoxalt nog som mest avlägsen, men det finns så klart en naturlig förklaring även till det: Allt hänger samman, och vi får inte det samhälle vi vill ha, utan det vi förtjänar.

Släpper detta viktiga ämne här, och beger mig bort till hotellet där konferensen ska hållas. Tar vara på den lilla tid som finns och pressar mig så mycket som det går för att det ska bli bra och för att hålla kvaliteten uppe så mycket som det bara går, men jag gör det under protest och bara för att jag bryr mig om det jag gör och dem jag arbetar med, för kunskapens och kvalitetens skull. Sakta närmar jag mig och även hela systemet gräsen. Vad som händer om den passeras, om bubblan brister, orkar jag inte tänka på och det finns heller ingen tid.