Högerns jakt på oliktänkande skrämmer

Försöker fokusera. Försöker hitta tillbaka till ett slags vardag, till arbetsglädjen. Det går trögt. Så mycket har hänt, så snabbt på så kort tid. För bara några månader sedan stod jag på Götaplatsen och kände värme, medmänsklighet, djupt allvar samt en kollektiv vilja att mötas och samverka, över alla olika typer av gränser, för att bygga en bättre värld. Jag kände hoppet växa och trodde att det äntligen skulle vända, att hatet och hoten skulle upphöra och att vi alla skulle kunna samlas och hedra minnet av Ailan Kurdi genom att börja samverka. Istället blev det tvärt om. Knappt hade tårarna torkat innan talet om en ansvarsfull invandringspolitik började ljuda ännu högre än tidigare. Som det vore att ta ansvarsfullt att bygga murar och sprida misstänksamhet, som om det vore ansvarsfullt att värna min välfärd framför flyktingarnas liv?

Tonen har skärpts under hösten, på ett oroväckande sätt. Morden i Trollhättan och bränderna på flyktingförläggningarna. Bilderna på Ailan känns idag lika avlägsna som andra ikoniska bilder av krigets offer. Helt vanliga människor som du och jag. Det är vi som dödas, och vi som dödar. Kriget uppstår mellan oss, genom vårt agerande. Därför oroas jag mer av det som händer på tidningarnas ledarsidor, äv av det det som hände i Paris, Trollhättan och på flyktingförläggningarna runt om i Sverige. Svensk press är mer polariserad än någonsin, och tonen är hårdare och mer personinriktad. Ledarna i dag handlar inte om politik och ideologi, utan om en allt tydligare kritik riktad mot individer. Det talas om en åsiktskorridor, men när jag försöker förstå vad den handlar om hittar jag bara privilegierade kränkta människor som känner sig ifrågasatta. I ett land med yttrandefrihet, som Sverige, finns det möjligen brist på tankemässig mångfald, men någon korridor där man MÅSTE hålla sig existerar inte, utom på högermediernas ledarsidor. Det oroar mig att det dagligen och stundligen basuneras ut åsikter därifrån vars enda syfte är att öka klyftorna mellan människor.

Boven i dramat, hatobjektet som används som slagträ för att vidga klyftan är en nidbild av postkolonial teoribildning som sägs vara orsaken till allt ont som världen nu har att hantera. Kritiken handlar om dekonstruktion, relativisering och det faktum att teorin ger röst åt den andre, den underprivilegierade, åt barn som Ailan. Det som oroar är inte kritiken i sig, för jag är också kritisk till delar av det postmoderna tänkandet, så som det kommit att praktiseras. Jag sysslar med vetenskap och tummar aldrig på kunskapskvaliteten! Därför oroas jag av kritiken som kommer från ledarhåll, för där talar man med kluven tunga och är precis lika relativistisk som det man kritiserar, vilket är värre för man säger sig ju värna sanningen. Men vad är sanning idag, egentligen? Det talas det sällan om, allt för sällan. Kanske för att sanningen allt för ofta inte är den man tror och har byggt sin ideologi på. Sanningen anpassar sig inte efter någon.

Från högerhåll talas det allt oftare om att medierna är vänstervridna, för att den "sanning" man byggt sin politik på inte håller sträck. Vad gör den som är klok och konsekvent i det läget? Ändrar åsikt, så klart. Sanningen är tvingande och den går inte att kontrollera. Fast människors uppfattning om sanningen går att manipulera, för att värna den makt man har. Och det är detta jag ser när jag läser ledare idag, inte ideologiska diskussioner, utan en kamp om makten där sanningen blivit ett vapen. Det är alltså skillnad på relativism och relativism. David Eberhards ledare i GP idag är en illustration så god som någon av den oroande tendensen i svenska medier. Han skriver.

Sverige är enligt den internationella undersökningen World Values Survey världens minst auktoritetsbundna land. I ett land där ingen får vara auktoritet gäller alla utsagor lika mycket, även rena sagor. Detta är uppenbart problematiskt och något de flesta av oss kan se på tv nästan varje dag. Där får man veta att den som känner mest i någon fråga har lika rätt som den som de facto vet mest. Därför presenteras alltid helt olika tvärsäkra sanningar från dag till dag. Som till exempel när en fåntratt påstod att det är strukturellt rasistiskt att äta en särskild slags glass. En sak är säker i världens mest lättkränkta och faktarelativiserande land; man alltid lyssnar på den som gapar högst. För den måste det vara synd om.

Den som skriver detta är uppenbarligen kränkt. Och kritiken mot Sverige och svenskarna är svidande. Världens mest faktarelatviserande land, skriver överläkaren. Hur ser forskningen ut som visar att det är så, och på vilken grund kan man hävda att den som uttalar sig om rasismens olika uttryck är en fåntratt? Vem är det som gapar här, och som använder ogrundade känsloargument för att leda sin tes i bevis? Eberhard visar i ord och handling att han står över det han kritiserar och förlägger därmed problemet hos de där hotfulla andra. Hans retorik är farlig, på många olika sätt, framförallt för att den relativiserar och ger luft åt det han kritiserar. Han spelar bort korten för att tjäna makten.

Därför blir det också en nyhet att en lärare påtalat för sina elever att de är dåliga på läsförståelse. En utsaga som sannolikt endast läraren har faktaunderlag nog för att bedöma. I stället för att problematisera det faktum att svenska elever är allt sämre inom alla skolområden, bland annat läsförståelse, försöker man sen i en artikel få läraren avsatt. Och i stället för att stötta sin lärare blir skolans rektor livrädd att skolan ska få dåligt rykte och börjar svamla om att inga barn ska bli kränkta.

Självklart ska inga barn bli kränkta. Men det blir man inte av att en lärare berättar för en att man inte är bra på att läsa. Det kallas för tillrättavisning. Om inte läraren kan berätta för eleverna att de inte klarar en uppgift på det sätt som förväntas, kommer det bli svårt för dem att klara samhällets krav. Chefen kommer inte vara särskilt förstående med en anställd som läser fel och gör att företaget därför förlorar en massa pengar. Anhöriga till en patient som dött lär inte ursäkta att det skett för att läkaren som var ansvarig inte var läskunnig.

Jag håller med om detta. Det är en fråga jag ofta återkommer till, men eftersom Eberhard inleder sin text med att själv relativisera undrar jag vad det är han vill uppnå? Bristen på logik och stringens och otydligheten över vad det är han vill och är kritiskt mot egentligen, den skrämmer mig. För det om något är ett tecken i tiden. Skolan är en spegling av samhället, och när skolan blivit en arena för maktkamp är sanningen det första offret, som i alla krig. 

Relativiserandet av kunskap och kränkningshysterin går vidare ända in på universitetsområdet. Där blir studenterna kränkta av allt möjligt och hoppar över det som inte passar deras världsbild. I stället för att då ge eleverna underkänt relativiserar man kunskapen. Skolan slutar att bry sig om fakta. Subjektiva värderingar och gruppdiskussioner premieras. Allt blir tyckande. Men tyckande utan kunskapsgrund kan bäst beskrivas som käbbel.

Ironiskt nog visar Eberhardi sin ledare att han både är kränkt och att han relativiserar, men jag håller med honom om att landets utbildningssystem förändrats och att kunskapens kvalitet håller på att utarmas. Jag är också orolig över att sanningen inte längre är det viktiga och att kunskapen relativiseras på olika sätt idag. Men att skylla detta på en forskningstradition och en teoribildning som man dessutom inte tar sig tid att studera särskilt ingående, vad är det om det inte är att relativisera och använda anekdotisk bevisföring för att leda sin förutfattade mening i bevis? Jag är forskare och jag är intresserad av och har använt mig av postkolonial teoribildning, UTAN att tumma på vetenskapligheten! Jag vänder sig starkt mot tyckande som grins för vetenskapliga utsagor och jag är en varm förespråkare för en skola som bygger på fakta och som sätter kunskapen i centrum. Tyvärr ser jag inget annat än tyckande, anekdotisk bevisföring, subjektiva värderingar, käbbel och relativism från ledarhåll. Bara de fakta som stöder saken accepteras som bevis, och käbbel har upphöjts till norm.

Det är därför inte konstigt att man kan läsa avhandlingar (som märkligt nog passerat opponent och övrig granskning) om genusperspektivet på tågstationer och ”vetenskapliga” uppsatser om hur könsmaktsordningen styr fysiska lagar. En annan personlig favorit är genusanalys av kärnkraftverk.

Presenterat på detta sätt är det lätt att skratta. Men vad är det för avhandlingar han talar om? Och vad är det egentligen som hävdas i dem? Vad är det som är ovetenskapligt med att göra en genusanalys av kärnkraft? Jag har bedrivit genusforskning i 20 år, utan att någonsin hävda något som det inte finns vetenskapligt stöd för. Vad i forskningen som Eberhard här raljerar över är det som är problematiskt? Jag kanske också är kritisk mot just dessa studier, men jag vet inte vad han syftar på och han är inte intresserad av att bjuda in till ett samtal om det heller. Han är bara intresserad av att lufta sina åsikter och att rikta kritik mot det han inte gillar. Det är exakt vad relativism handlar om, och det är så långt från den dekonstruktivism som är den postkoloniala teoribildningens analytiska verktyg. Relativismen kritiseras med andra ord inte från sanningsvurmande insändarskribenter, den sprids tvärtom därifrån. Det oroar mig, för det är ett tydligt tecken på den glidning mot Fox-News-journalistik som öppnat upp för skolans ekonomisering som leder till kunskapens relativisering, eftersom pengar och genomströmning är viktigare än verkligt vetande.

I den postmodernistiska världen pumpas relativiseringen av kunskapen ut på nyhetsplats som verklig kunskap.

Exakt, och det faktum att Eberhard inte själv inser att han med sin ledare gör exakt det han kritiserar andra för, skrämmer. För antingen är han ovetande om det, eller också är han fullt medveten. Båda förklaringarna är lika illavarslande, för ingen av dem leder till att kunskapen värnas och fördumningen hindras. Relativismen är ett allvarligt problem, men dess ursprung är inte postmodernismen, utan politikers och makthavares inställning till och framförallt praktiska användning av kunskap. Vetenskapens adelsmärke är kritiskt tänkande och objektiv kunskap, vilket rimmar illa med kapitalets önskan om evig tillväxt, på människornas, miljöns och livets bekostnad. För att kunna värna den ekonomiska maktens intressen behövs en annan syn på kunskap och sanning, och för att upprätthålla den krävs en fiende. Hotet kommer inte från (nidbilden av) postmodernismen eller från forskare som använder postkolonial teoribildning som analytiskt verktyg för att försöka förstå makt och konsekvenser av makt, hotet kommer liksom i flyktingfrågan, inifrån, frän dem som säger sig vara våra vänner, som bara vill skapa opinion för sin sak, sin sanning.

När så till slut okunskapen blivit vetenskap är det kanske inte så konstigt att ingen i världens minst auktoritetsbundna land längre lyssnar på auktoriteter. Det förefaller ju uppenbart att många av dem som fått universitetsexamen inte ens skulle klara av att förstå de enklaste logiska samband. Varför ska man lyssna på dem?

Varför ska vi lyssna på Eberhard, som uppenbarligen inte är konsekvent och som inte drar sig för att använda metoder som han kritiserar för att leda sina åsikter i bevis? Det bildnings- och kunskapsförakt som här i slutraderna framträder skrämmer mig, för den dagen då Eberhards syn på vårt lands högre utbildning trumfats igenom som allmän sanning står vi alla på randen till undergången. Svenskt Näringsliv har länge kritiserat högskolan, och nu börjar den kritiken även komma från företrädare för vetenskapen. Varför? Vad är det för dold agenda som Eberhard försöker driva igenom? Vems ärenden går han? Vilka blir konsekvenserna om hans syn på kunskap blir allmän, om relativismen som han här visar prov på inte uppfattas som relativism? Då kan jakten på oliktänkande börja, och jag står på listan över dem som ska tystas ...