Utbildning som form, eller innehåll?

Så här i mitten av terminen, med 300 tentor att rätta och rapportera in, och 10 B-uppsatser att handleda och examinera, är det svårt att vara i fas med sig själv. Ännu svårare är det att få tid att tänka. Minst ett steg efter ligger jag, och det är plågsamt, för jag känner inte att min kompetens kommer till sin rätt. Jag har världens bästa jobb, men det är innehållet jag är intresserad av och utbildad för, inte formfrågorna. Ändå är det dessa jag tvingas syssla med allt oftare och det är ett enormt resursslöseri att låta en docent skriva ut, sortera och hålla reda på inlämningar som kommit fel, som saknar namn och som ofta inte är skrivna i något annat syfte än att få godkänt på tentan. Jag undervisar mer än gärna och svarar oftast på mailfrågor från studenterna med vändande. Jag tycker det är väldigt roligt att handleda uppsatser och även om tentarättning inte är jättekul är det en självklar del av arbetet för en lektor och det är saker jag mer än gärna gör mer av, mycket mer om det skulle krävas. För det är vad jag är utbildad för och det rör kunskapen, innehållet. Att sätta en docent, med docentlön att göra rena rutinuppgifter är både slöseri med pengar, kompetens och kvalitet i akademin, för det går naturligtvis ut över resten av arbetsuppgifterna. Tröttheten i kroppen och hjärnan, efter en dag som delats mellan skrivaren och inrapporteringssystemets kommentatorsfunktion och allt strul som systemen alltid är behäftade med, efter 11 timmar på jobbet utan en enda intellektuell utmaning, är förödande, i alla fall för mig. Det känns som jag mals ner och som något dör i mig. Och då har vi ändå enormt mycket fler administratörer på högskolan idag än när jag var student. Försöker att inte klaga, ser det som ett fältarbete. Jag är kulturforskare, och jag lever mitt i mitt studieobjekt, som jag upplever med hela min kropp. Det gör mig inte mindre kritisk, men det gör situationen lite mer uthärdlig.

Det jag ser när jag lyfter blicken är att när pengar allt mer förvandlas till en del av verksamhetens mål kommer kunskapen att underordnas och forskare tingas anpassa målen i sökandet efter de underliggande kraven på lönsamhet. Marknadens kortsiktiga behov prioriteras framför samhällets långsiktiga behov. Kunskapen hamnar allt mer i bakgrunden. Galet, men det är så det ser ut idag, även i akademin. Allt och alla är del av samma kultur.

Jag vill se en annan syn på kunskap, en syn som bygger på följande inställning. Den återkommer jag ofta till här och den utgår från ett citat från Nietzsche som kan sammanfattas så här: Kanske, låt oss göra ett försök! Det är min syn på kunskap. Det är så jag menar att forskare borde tänka och agera oftare istället för att tvingas konkurrera med varandra om pengar som bara ett fåtal kan få. Forskare, lärare och studenter ska inte tävla, lärande skapas mellan människor och uppstår i samtal och utbyten av tankar och insikter. Forskning och utbildning handlar om att utveckla kunskap, inte om att kränga bleka kopior av vetande på en marknad.

Kanske, gillar det ordet, den livshållningen. Låt oss göra ett försök. Vi vet inte var kunskapen finns innan vi hittat den, så kom, låt oss göra ett försök. Kanske den finns här, eller där. Kanske. Utan krav på prestation vågar man mer. Och premieras den som lyckas i SÖKANDET efter kunskap, istället för den som vinner TÄVLINGEN om medel, kommer det att öka chanserna att vi får mer användbar (i betydelsen långsiktigt hållbar) kunskap. Då behöver forskare inte riskera något på att mötas över gränser, på att samtala, på att försöka, försöka och försöka igen. Att misslyckas i en kunskapsregim som premierar försök och som ser positivt på ordet kanske betraktas som det som första steget på vägen mot insikt och framgång. Det är genom misslyckanden man lär sig, genom att våga tänka kanske och genom att säga: låt oss göra ett försök!

Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan som ny kunskap uppstår. Att ”låsa in” kunskaper och kompetenser i ett ämne, vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med de ”rätta” examina, än på det som sägs. Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än VAD som sägs. För allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse för att tänka kritiskt. Därför kvackar jag inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Kulturen tar aldrig paus och den finns överallt. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Plötsligt händer det. Flyktlinjer finns och uppstår också överallt. Forskning handlar om det vi INTE vet och insikt om just det, om vad vi inte vet är ofta långt viktigare än det vi faktiskt vet. Därför är det viktigare att försöka än att vara säker.

Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat, oklart vad. Information? Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull. Därför tar jag mig i kragen, därför orkar jag ett tag till. Snart lugnar det dessutom ner sig igen.

Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste förändras i både form och innehåll och den måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet: Ur den myllan växer hållbara kunskapskulturer.

Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” utbildad till handling. Kunskapen måste visas upp och omsättas i handling för att få värde och mening. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning kan och får inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer. I alla fall om man frågar mig.

Process och förändring måste tydligare fokuseras. Rörelse och tillblivelse. Det ömsesidiga, det som finns och som växer fram mellan oss alla. Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Det som håller ihop och som borgar för en hållbar utveckling. Bildning är det som överskrider det som är här och nu. Bildning är KOMBINATIONEN kunskap och handling. RESULTATET av vetande och försök omsatta i kollektiv handling. Resultatet av arbetet är vår gemensamma egendom, vår kultur. Kunskap är en delad resurs som blir vad vi gör av och med den. Bildning är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Därför är ingen bildad, men alla kan bli det genom att läsa, lära och samtala med varandra. Bildning liknar slutet på regnbågen, så fort man når dit har den flyttat på sig. Därför är förmågan att söka ny kunskap viktigare än det man vet. Bildning är en rörelse, inte ett mål.

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap är synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av den som har makten (svenskt Näringsliv …). Räds synen på bildning som något man plockar fram till kaffet och avecen, som underhållning i väntan på nästa kvartalsrapport. Bildning som yta eller en tom form, utan innehåll, utan mening. En formalitet, eller ett slags inträdesbiljett till annat. Utbildning som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap håller på att växa fram och vinna mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Där är vi inte ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde som sakta förskjuts. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. Jag kämpa för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och handlar om utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor är viktigare än jag.