Vad skolan verkligen behöver

Senaste numret av tidningen Axess har skolan som tema. Några av artiklarna finns på nätet och en av dem fastnar jag för, den får bilda utgångspunkt för ett samtal om lärande och kunskapsutveckling. Artikeln är skriven av Daisy Christodoulou (som är forskningschef vid välgörenhetsorganisationen Ark i London) och den är översatt av Martin Peterson. Den är lång och läsvärd i sin helhet. Den avslutas med följande rekommendation till alla som vill reformera skolan.

På många sätt borde utbildningsreformatorns uppgift vara att få lärandet att röra sig mot ett yrke som i allt större utsträckning bygger på fakta, ett yrke där idéer får stöd av forskning om inverkan på elevernas resultat. Precis som Hanusheks forskning visade att vi behöver mäta kvalitet, inte kvantitet, så att nästa del av reformerna blir att klart fastställa vad det är för mekanism som resulterar i god kvalitet. Hur lär sig elever? Hur tänker de? Hur kan vi utforma ett utbildningssystem som säkerställer att alla elever kommer att lyckas? Resultaten från den kognitiva vetenskapen kommer att vara oumbärliga när dessa frågor skall besvaras.

Äntligen, tänker jag, någon som tar sig an frågan om kvalitet, som bryr sig om innehållet lika mycket som formen. För det är annars det vanliga, att tala om skolan som ett slags behållare eller struktur som eleverna rör sig genom, ju snabbare desto bättre. Vi måste, inte bara tala mycket mer om kvalitet, utan även på allvar försöka förstå vad det är och vad som verkligen främjar kvalitet. Skolan är en plats för kunskap och innehållet, utfallet och kvaliteten i det som görs där är viktigast. Kunskap och lärande handlar om tankeförmågan, så varför har pedagogikämnet fått en så stor makt över skolans utformning? Varför har ett enda ämne monopol på utformningen av skolan, där grunden för både akademin och samhället läggs? Varför lyssnas det inte på andra ämnen också, på kognitionsvetare, kulturvetare, filosofer och andra?

Skolan har brottats med problem nu under lång tid, med sjunkande kunskaper som följd. Ändå tänks det i samma banor och testas lösningar som visat sig verkningslösa. Kanske för att alla lösningar kommer från samma håll, samma ämne, samma forskare? Jag är inte kritisk till det man gör inom ämnet pedagogik, utan till pedagogikens monopol på hur skolan och lärande organiseras. Som forskare har jag sysslat med lärande och kunskapsutveckling i snart 20 år, ändå anses mina och andra forskares, i andra ämnen, kunskaper och kompetenser inte värda något, i relation till en pedagogisk studie. Där, i den synen på kunskap, finns en del av problemen i skolan. Skolan är allas angelägenhet, hela samhället äger frågan!

En annan populär modefluga är ”färdigheter för 2000-talet”, vilket låter modernt och som att det ligger i framkant på ett imponerande sätt. Politiker världen över är särskilt benägna att använda detta modeord, eftersom det antyder att det finns ett sätt på vilket de kan behärska den moderna ekonomins starka och opersonliga krafter. Ett sådant mål är förståeligt och på många sätt berömvärt. Men de praktiska tankar och politiska initiativ som vanligtvis läggs fram av rörelsen som förespråkar färdigheter för 2000-talet kommer inte att nå fram till dessa mål.

I praktiken brukar förespråkare av färdigheter för 2000-talet hävda två saker: att undervisad kunskap är mindre viktig nuförtiden eftersom 1. eleverna lätt kan leta upp saker på internet och 2. kunskapen som de behöver förändras så snabbt. Slutsatsen är då att undervisningen borde fokuseras kring abstrakta förmågor såsom problemlösning och kritiskt tänkande, hellre än att överföra kunskap. Både de två antagandena och slutsatsen är felaktiga.

Dessa ord, eller konsekvenserna av dem, möter jag dagligen i vardagen på högskolan. Studenterna är idag alla digital natives, det vill säga experter på att kolla upp saker snabbt på nätet. Dagens studenter har vuxit upp med nätet, är vana vid att arbeta i projekt och är experter på det snabbt föränderliga. Det är bra, så klart, men eftersom det finns stora brister i tålamod, analys och framförallt skrivande och läsande av längre, abstrakta texter, är färdigheterna på nätet inte mycket värda. Digitaliseringen av skolan har betraktats som lösningen, men jag håller med Christodoulo och jag gör det med utgångspunkt i min och mågna andra lärares på högskolan erfarenheter.

För det första är det är inte en praktisk lösning att leta upp saker på internet – eller i någon annan källa. För att kunna resonera kring ett problem, för att kunna tänka kritiskt, och faktiskt för att leta upp saker på Google, behöver vi en grundval av fakta i vårt långtidsminne. Vi kan inte lägga ut dessa kunskaper i molnet på nätet. Detta beror på att våra arbetsminnen är begränsade och bara kan ha ett par nya uppgifter i sig vid varje givet tillfälle. Genom att överföra fakta till långtidsminnet frigör vi dyrbart utrymme i arbetsminnet så att vi kan fortsätta att lösa problem. Det är därför det är så viktigt att lära sig multiplikationstabellen, trots att vi kan leta upp eller räkna ut resultaten. För att leta upp resultaten på en mobiltelefon krävs en del av utrymmet i arbetsminnet. Vi har då mindre utrymme kvar i arbetsminnet för att lösa det faktiska problemet.

Här, i dessa rader sägs mer klokt om skolan än vad Jan Björklund fick ur sig under åtta år i regeringen. Bristande insikt om hur den mänskliga hjärnan faktiskt fungerar, och har så gjort på samma sätt under de senaste 10000 åren, är ett av grundproblemen i och med skolan. Att skolan inte bygger på allsidig, tvärvetenskaplig forskning om hur människan fungerar, biologiskt, kognitivt, kulturellt och så vidare. Ignoransen som visats mot andra ämnen är paradoxal och djupt beklaglig.

När eleverna inte har lärt sig multiplikationstabellen blir de ofta tvungna att kämpa om man ger dem ett flerstegsproblem att lösa, för när de har klarat av de första stegen har det krävt en så stor ansträngning att de har glömt bort vad den ursprungliga uppgiften var. En liknande svårighet inträffar när elever letar upp ett nytt ord i ett lexikon och inte förstår vad något av orden i förklaringen innebär. I ett berömt experiment som gjorts inom detta område bad forskarna barnen att med hjälp av en synonymordbok skriva om meningen ”Fru Morrow rörde om i soppan”. Många av eleverna lämnade in meningen ”Fru Morrow gjorde soppan rörd”. De visste inte vad ordet ”rörd” betydde, och följaktligen förstod de inte att det inte passade in i det här sammanhanget. Det paradoxala är att för att kunna använda en referenskälla på ett effektivt sätt för att ta reda på nya saker måste man redan ha ett hum om ämnet.

När jag rättar tenor får jag ofta läsa referat av innehållet i böcker som lästs och som ska tenta av. Ytterst sällan får jag läsa analyser och egna belysande exempel som visar vad studenten faktisk kan. Ovanstående ord ger mig åtminstone en delförklaring till problemen som dagens studenter brottas med. De kan kolla upp saker, men förståelsen för resultatet är det sämre ställt med. Och den är kunskaper och kompetenser som grundläggs tidigare i utbildningssystemet, i skolan. Allt för mycket fokus har där lagts på förmågan att använda referenskällor, och allt för lite på grundkunskaperna. Eleverna är de samma idag som de alltid varit, rent kognitivt så det som fungerade förr i tiden fungerar fortfarande och blir till och med än viktigare eftersom samhället förändras snabbare än någonsin. När förändringens vindar blåser hårt är den ännu viktigare att ha en stabil grund att stå på. Skolan förändras för att ligga i takt med tiden och anpassas till de senaste forskningsrönen inom pedagogik. Det är ett fatalt feltänk!

För det andra förändras inte kunskaper så snabbt som vi tror att de gör. Visst, ekonomin förändras snabbt och vissa fackmannamässiga och arbetsrelaterade kunskaper och färdigheter förändras faktiskt och blir omoderna på kort tid. Men de grundläggande kunskaper och färdigheter som tjänar som fundament för sådana färdigheter blir inte omoderna, och det är det här vi borde undervisa i skolan. Larry Sanger, som var med om att grunda Wikipedia och alldeles uppenbart är en person som inte saknar teknologisk kunskap, klargör detta på ett lysande sätt:

De särskilda färdigheterna för jobbvärlden lärde man sig på arbetsplatsen, och gör så till stor del fortfarande. Så låt mig se – vilket skulle ha varit bäst för mig att lära mig 1985, när jag var 17 år gammal: alla aspekter av [ordbehandlingsprogrammet] WordPerfect och [programspråket] BASIC eller den amerikanska historien? Det borde inte råda något som helst tvivel: det jag lärde mig om historia kommer mer eller mindre att fortsätta att gälla, möjligen kommer en del mindre saker att korrigeras; kunskaper i WordPerfect och BASIC behövs inte längre.

Kunskaperna i historia och andra BASKUNSKAPER är vad den högre utbildningen och samhället som helhet vilar på. Så har det alltid varit och så kommer det att vara. Skolan lägger grunden till allt annat. Därför behöver skolan inte reformeras, den behöver bevaras, för det är bara som som en stabil grund kan läggas. Sedan, högre upp i utbildningssystemet kan man experimentera och introducera teknik. Bara så kan den analytiska förmågan och det kritiska tänkandet utvecklas. Språket, både det talade och det skrivna, är en central nyckelkompetens som det slarvas enormt mycket med i skolan. Där kan och bör mycket göras, som kommer att lösa väldigt många andra problem. Det Christodoulou säger är inte nytt, och det är just det som är poängen.

Så ju nyare idén är desto mer skeptiska borde vi vara mot att undervisa den i skolan, och ju äldre idén är desto större är chansen att den har stått emot tidens tand. Men rörelsen som förespråkar 2000-talets färdigheter kommer fram till exakt motsatt slutsats. Dess mantra handlar om att hela tiden vara ny, hela tiden uppdaterad, alltid i framkant. Men ingenting blir så snabbt föråldrat som framkanten. De ekonomiska bevisen belägger denna punkt. Gång på gång, i studie efter studie, ser vi att det ekonomiskt mest värdefulla som skolan lär ut inte är problemlösning, kreativitet eller kritiskt tänkande, utan de grundläggande förmågorna – att kunna läsa, skriva och räkna. I ekonomiska termer är de faktiskt viktigare än kunskaperna som lärs ut inom den högre utbildningen. Politiker som hela tiden vill göra om utbildningssystemet för att möta en föränderlig ekonomis behov missar det viktigaste. För att möta den nya ekonomins krav måste politikerna se till att alla elever lär sig två av mänsklighetens äldsta uppfinningar – talsystemet och alfabetet. Det är dock oroande att många utvecklade länder har ett stort antal lågpresterande elever som lämnar skolan med dålig förmåga att läsa, skriva och räkna.

Detta kan vara det klokaste jag läst om skolan, någonsin. Och det är en beskrivning av min vardag på högskolan, av vilka problem jag brottas med. Jag tycker synd om studenterna, för det är inte deras fel, det är skolans och skolpolitikernas fel, som betraktar skolan som en experimentverkstad. Grunden för allt annat föröds när skolan reformeras. Skolan behöver istället cementeras.

För det tredje, medan färdigheter som problemlösning, kritiskt tänkande, samarbete och kreativitet som vi har sett är avgörande går det inte att lära ut dem abstrakt. Den sortens förmågor har med specifika kunskapsbanker att göra. Någon kan mycket väl vara en lysande problemlösare inom ämnet medeltida historia, men brottas med att lösa en andragradsekvation. Det finns alltså ingen anledning att omorganisera skolan runt dessa förmågor. De traditionella ämnesindelningarna är fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap vi behöver för att kunna lösa problem och tänka kritiskt.

Abstrakt tänkande på riktigt, analys och kritik är förmågor som står i centrum för högre utbildning. Men för att dessa kunskaper och förmågor ska kunna utvecklas krävs att jag som högskolelärare kan lita på att studenternas förkunskaper är väl utvecklade, annars blir det som det ofta blir, att studenterna redan "vet" vad analys och kritik är, för det har lärarna talat om i grundskolan. I bästa fall inser de hur lite de i praktiken vet och förstår, fast det vanliga är att det i så fall är en pollett som trillar ner väldigt sent i utbildning. Jag mer än en gång varit med när det händer, under slutfasen av arbetet med examensarbetet. Det får idag anses gott nog, men det är insikter som borde komma under termin ett. Fast då måste vi lärare ägna oss åt annat, åt att reparera kunskaps- och kompetensbrister för att överhuvudtaget kunna bedriva högskoleverksamhet. Det är ett tids- och resursslöseri av gigantiska mått. 

Sammanfattningsvis skulle jag säga att det finns två klara lärdomar här för utbildningsreformatorer. För det första, att helt fokusera på utbildningsstrukturerna kan mycket väl vara en nödvändig del av reformerna, men det räcker inte på långa vägar. De som vill reformera måste i lika hög grad reflektera kring utbildningssystemets innehåll – läroplanen, lärarundervisningen, pedagogiken och betygen. De måste också mycket noggrannare överväga genom vilka mekanismer de tror att strukturella förändringar kommer att leda till förändringar i klassrummet. Me­dan många reformatorer har försökt utvidga de strukturella friheterna har de ägnat mindre tanke åt att garantera de intellektuella friheterna – friheten att ifrågasätta konsensus, att göra saker och ting på ett annat sätt och att ställa svåra frågor. I England fick till exempel nya grupper möjlighet att etablera skolor, men de skolorna inspekterades fortfarande av den statliga tillsynsmyndigheten, som till stora delar upprätthöll en bristfällig konsensus om vad som utgör en bra utbildning. Om frihet bara innebär att det är en annan grupp män­niskor som utför samma gamla praxis är detta inte riktig frihet. 

Kvalitet, verklig kvalitet går aldrig att mäta objektivt. Det är den absolut viktigaste lärdomen som skolan behöver! Allt annat bygger på den insikten, som går på tvärs mot New Public Management.