En analys av SDs djur- och invandringspolitik 2

Fortsätter tänka med och kring SDs partiprogram, här med fokus på Djurskyddspolitik som är ett av de profilområden som SD valt för att locka väljare, och som jag ska jämföra med deras invandringspolitik. Jag vill verkligen läsa och försöka förstå, för ingen tjänar på att anklaga någon för något denne inte står för, vilket blivit allt vanligare i Sverige idag som en konsekvens av att det inte finns tid att tänka efter, vilket ger affekter företräde framför intellektet. Politiken är lika mycket en spegling av samhället som den driver utvecklingen. Nåväl, vad står det att läsa om djurskydd i partiprogrammet?

Att arbeta med djur och hantera brott mot djurskyddslagen kräver ofta både resurser och en särskild kompetens som tyvärr ofta saknas inom den ordinarie polisorganisationen i dag. För att effektivisera arbetet med brott mot djurskyddslagen och understryka hur allvarligt samhället ser på denna typ av brott föreslår Sverigedemokraterna att Sverige i likhet med flera andra länder ska inrätta en särskild djurpolis. 

Visst finns det poänger med detta. Jag är helt klart för djurs rättigheter, men jag ställer mig frågande till vad denna polis ska arbeta med egentligen. Problemen som jag ser handlar om att djur föds upp i fabriker och dödas i industriell skala och med metoder som stressar och plågar djuren. Djurskyddslagen regerar i första hand andra saker.

För att inte värdet av den svenska djurskyddslagstiftningen ska undermineras, och för att inte en inhuman djurhållning i andra länder ska kunna utvecklas till en konkurrensfördel, vill Sverigedemokraterna förbjuda import av varor som strider mot intentionerna med den svenska djurskyddslagstiftningen och som framställts genom att utsätta djur för svårt och onödigt lidande. Exempel på varor som skulle kunna bli föremål för ett sådant importförbud är köttprodukter från djur som avblodats utan bedövning, kinesiska pälsverk och gåslever. Som ett ytterligare led i att stärka djurskyddet anslår Sverigedemokraterna även ökade medel till länsstyrelsernas djurskyddskontroller. Det är dock angeläget att skötsamma bönder inte känner sig trakasserade av vad som kan uppfattas som tjänstemän som saknar relevant kompetens för jordbruket. 

Varför inte nöja sig med att skriva om svenska bönders konkurrensnackdelar? Jag anser också att Sverige behöver en lag som inte underminerar svenska bönders lönsamhet, en lag som premierar en djurhållning som inte utsätter djuren för onödigt lidande och bygger på att djuren i så hög utsträckning som möjligt ska kunna leva så "naturligt" som möjligt. Varför inte fokusera på det man vill värna? Jag förstår inte varför man måste peka ut just slaktmetoderna som används av judar och muslimer. Dessa skrivningar gör att jag misstänker att djurskyddet är ytterligare ett uttryck för aversionen för dem och det, i förhållande till Sverige och svenskarna, annorlunda. Här är det mer affekt än intellekt som lyser igenom. Varför inte fokusera på vad man vill, istället för vad man inte vill?

Djurvälfärdsersättning

Sverigedemokraternas anslag för djurvälfärdsersättning riktar sig i nuläget endast till grisbönderna på grund av den svåra situation som råder i denna sektor, men ambitionen är att alla svenska djurhållande bönder på sikt skall få en viss ersättning för de merkostnader som uppstår i och med Sveriges högre krav på djurskydd och djurvälfärd gentemot andra länder inom EU. Enligt Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har Svenska grisproducenter en merkostnad på nära 4 kr per kilo griskött jämfört med Tyskland på grund av det svenska djurskyddet. 

Jordbruksverket uppger i sin analys en merkostnad på ca 1,40 kr per kilo griskött jämfört med Danmark. Sverigedemokraterna avser reducera dessa skillnader. Regeringen har via Landsbygdsprogrammet skjutit till 90 miljoner kr per år till en djurvälfärdsersättning riktad till smågrisproducenter och beräknat på antalet suggor. Omräknat blir detta, förvisso välmenande tillskott till branschen, ganska modest per kg producerat griskött. Vi menar att detta tillskott är alltför litet för att nå signifikant effekt och ämnar således att öka det samtidigt som vi menar att incitamentsstrukturerna för resurseffektivitet och en bättre djurvälfärd bäst utformas genom att rikta bidraget till slaktfärdiga grisar.

Jag förstår ärligt talat inte vad man vill få sagt här? Djurskyddspolitiken visar sig i praktiken vara minst sagt grund, och den är dessutom fylld av reservationer som rör till det. Vad är det man vill värna egentligen? Det man vill förbjuda är traditioner och influenser utifrån, och det man vill värna är svenska bönders ekonomiska situation. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att det handlar om att locka väljare från landsbygden. Fokus i skrivningen är dels ekonomiskt, dels främligsfientligt.

Jämför det som står ovan med (människo)synen som framträder i SDs invandringspolitik.

Sverige har genom århundradena upplevt ett antal invandringsvågor. Främst har det rört sig om ett begränsat antal invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer, vilket gjort att dessa invandrare har kunnat assimileras in i den svenska nationen. Trots att problem inte har saknats har denna historiska invandring i flera fall haft en positiv nettoinverkan på samhället Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.

Rädslan för det främmande lyser tydligt igenom här, liksom hur den kan övervinnas av skötsamma och duktiga människor. Detta är en affektiv skrivning som inte riktigt håller för en historisk granskning. Ordet massinvandring är till exempel djupt problematiskt, för det syftar bara till att underblåsa bilden av att Sverige och det svenska är hotat, vilket bygger på en befängd och farlig tanke om att kultur kan bevaras och skyddas mot influenser. Det Sverige SD talar om existerar inte längre, det ser alla som har ögon att se med. SDs Sverige är en naiv dröm ett ett sagoland. Och det är bara genom att ställa den bilden i kontrast mot ett diffust hot utifrån som drömmen kan hållas vid liv. 

Sverigedemokraterna motsätter sig inte invandring, men menar att invandringen måste hållas på en sådan nivå och vara av en sådan karaktär att den inte utgör ett hot mot vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet.

Hot måste naturligtvis tas på största allvar, men som jag ser det är SD ett större hot mot Sverige (det land vi faktiskt lever i, alla vi som lever och verkar inom landets gränser) än något annat. Putins aggressiva politik är ett hot mot Sverige, men flyktingar som kommer hit för att få skydd, eller tiggare som ser en möjlighet att få det bättre än hemma, eller andra som kommer hit och följer landets lagar är inge HOT. Att det finns många människor som är oroliga, eller att det finns problem, är en annan sak. Bygger man politiken mer på intellekt än på affekt är det viktigt att hålla isär saker och ting, men om politiken helt igenom är affektiv behöver man inte ta några sådana hänsyn. Och det gör man heller inte här i denna skrivning, som talar till rädda och okunniga människor som söker enkla lösningar på komplexa problem.

Sverigedemokraterna värnar om asylrätten, men vill samtidigt betona att rätten att söka asyl inte är detsamma som rätten att bli beviljad asyl. Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar. Flyktingpolitiken skall annars primärt vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet.

Att man skriver om asyl och flyktingar under rubriken invandring är märkligt, för det finns ju en rubrik i partiprogrammet som handlar om just flyktingpolitik? Vad är poängen att inte hålla sig till saken? Den oförmågan eller det ointresset gör att mitt förtroende för partiet minskar, för jag tror inte på affektiv politik, jag värnar den intellektuella förmågan i samhället. Problemen som pekas på här är väldigt komplexa och försöker man hantera komplexa problem med enkla lösningar som bygger på affekt, på rädslan för det annorlunda och det som kommer utifrån, är risken stor att det ändar med katastrof. Att inte anse sig behöva vara intellektuell kan aldrig vara ansvarsfullt, för det öppnar upp för känslostormarna som lever och frodas i Avpixlats kommentatorsfält och där SD-väljare ger en annan bild än den som målas upp av partiet på deras hemsida. På Avpixlat regerar affekterna, och allt som andas intellekt, förkastas som kommunism och som en del av den globala konspirationen som finns i hela samhället, utom i SD som anses vara det enda partiet som talar sanning. För att kunna upprätthålla en sådan världsbild krävs att man väljer sida, att man lämnar allt vad intellekt heter och att man helt går upp i affekten. Då behövs ingen logik, inget konsekvenstänkande, ingen analys och allt som talar för det man vill, även rena lögner används i kampen för ett Sverige som bara existerar i nationalistiska drömmar.

Den människosyn som lyser igenom mellan raderna i partiprogrammet gör att talet om viljan att hjälpa människor i det så kallade närområdet klingar falskt. Viljan att värna något annat än det svenska, eller någon annan än etniska svenskar (vad det nu är) är inte på långa vägar lika stark som rädslan för det främmande.

Detta ger oss förutsättningar att nå de allra mest nödlidande och medför dessutom att vi kan hjälpa betydligt fler flyktingar för samma summa pengar jämfört med en modell där stora grupper av flyktingar hjälps i Sverige.

För mig handlar det inte om avhumaniserade objekt, flyktingar. Det handlar om människor. Människor som du och jag. Vi är alla människor och alla försök att göra skillnad leder bara till problem. Världen befinner sig i kris. Vi behöver hjälpa VARANDRA, inte de andra. Människor som kommer till Sverige är en resurs, inte ett hot. Det är SD (och andra partier) som väljer att se kostnader där man lika gärna kan välja att se investeringar. Det är SD som väljer att se flyktingar, där jag och många med mig ser människor, i desperat behov av hjälp. Det handlar inte om något närområde, utan om ett DÄRområde. Not in my back yard, det är grunden för SDs invandringspolitik (som handlar påfallande mycket om flyktingar, men man kanske vill väl stämma i bäcken?).

Reglerna för anhöriginvandring måste vara utformade på ett sådant sätt att de inte bidrar till att skapa ökad segregation eller andra sociala och ekonomiska problem.
Att av ekonomiska skäl tvingas stanna i ett land där man inte trivs och inte vill leva är destruktivt för såväl landet som för den enskilde individen. Ett aktivt och generöst stöd skall därför ges till de invandrare som önskar återvända till sina hemländer.

Ett alternativ vore att göra Sverige till ett attraktivt land att bo i, där alla är välkomna. En sådan inställning behöver på inget sätt betyda att allt är välkommet, alla seder och bruk, traditioner och föreställningar. Jag är stolt över mycket som är självklart i Sverige, som till exempel arbetet med jämställdhet. Jag är mot könsstympning och barnäktenskap, men det är frågor reglerade i lag. Det är regler som gäller alla, oavsett ursprung eller hudfärg. Hårdare gränskontroller kan möjligen stoppa människor, fast det är långt i från säkert (tänker närmast på gränsen mellan USA och Mexiko), men det kan aldrig stoppa idéer, för kultur fungerar inte så.

En politik byggd enbart på affekter är dömd att misslyckas, framförallt om det är rädsla som är den dominerande känslan. För rädsla och hat tär på den som när dessa känslor och kommer förr eller senare att vända sig inåt. Det är en farlig väg att gå. Därför är jag kritisk mot SDs politik, och därför räds jag över det stöd de har bland väljare i Sverige.