Skolan ska inte gå i takt med tiden 2

Fortsätter reflektera över det Gabriel Heller Sahlgren (doktorand vid London School of Economics och knuten till Institutet för Näringslivsforskning) skriver i Axess (texten).

Men som filosofen Hannah Arendt påpekade för cirka 60 år sedan är detta en illusion. Skolan bör inte sträva efter att efterlikna samhället i stort. Dess natur kräver auktoritet och traditioner, som paradoxalt minskar i betydelse utanför dess väggar. Elever är inte vuxna människor och vi bör heller inte behandla dem som sådana. Den frihet vi åtnjuter i samhället är alltså inte alltid önskvärd inom skolsystemet. 

Jag håller med om detta. Det är lockande att behandla barn som vuxna, men vuxenhet är något man måste lära sig, och få är ändå beredda att verkligen ge skolungdomarna ett verkligt vuxenansvar. Det behövs struktur och lagom med valfrihet för att kunna växa in i ansvaret som krävs av en vuxen. Och det är inget man lär sig i en handvändning, efter eget huvud. Vuxenvärlden har ett ansvar här och att ducka för det är allvarligt och problematiskt.

Utbildningens paradox i det postindustriella samhället är kanske snarare att det idag är än viktigare att upprätthålla auktoritativa strukturer och traditionella relationer i skolan. Nu när liknande strukturer och relationer har rämnat i världen utanför. För ingen offentlig institution har så stor möjlighet att påverka elevers normer och värderingar i rätt riktning som just skolan. Med alltför egalitära relationer mellan elever och vuxna riskerar den dock istället att driva på utvecklingen mot mindre acceptans för institutionen och dess auktoriteter ytterligare. Vilket även skapar svårigheter att upprätthålla skolans och lärares status generellt. För vem respekterar en krav- och auktoritetslös institution som fokuserar på lek, dans och ”entreprenöriellt lärande”? 

Allvar är något man måste lära sig, genom att vuxenvärlden visar vad det innebär att ta något på allvar, och att överlämna ansvaret till den som ska lära är allt annat än ansvarsfullt. I en värld där förändringens vindar blåser starkt är det än viktigare att skolan är en trygg (kunskaps)borg, där en bildningstradition vårdas och hålls vid liv. När eleverna får bekanta sig med den skapas just det fundament som man sedan kan börja utmana och granska kritiskt längre fram och högre upp i utbildningssystemet. Kunskap kräver både kontinuitet och nytänkande för att bli meningsfull och få ett verkligt värde.

I samma veva har andra reformer också sannolikt påskyndat kunskapskulturens sönderfall. Med det relativa betygssystemets avskaffande på 1990-talet ökade exempelvis incitamenten och möjligheterna bland elever och föräldrar att pressa lärare till att ge högre betyg, trots att kunskaperna sjunker. I den nya kulturen har respekten för och tilliten till lärare till stor del försvunnit. Föräldrar vill att deras barn ska ha en rolig och lustfylld skolgång, samtidigt som de ska komma in på bra gymnasieskolor och sedermera universitetsutbildningar. Att i detta läge tvinga gymnasie- och högskolor att acceptera de betyg som lärarna ger ter sig rent ut sagt vansinnigt. Men i Sverige ses det som normalt.

Betyg ska inte vara en förhandlingsfråga, men det är så det har blivit i dagens system. Ett sätt att möta det problemet är införa inträdesprov, istället för utträdesprov. Då blir det den högre instansen, som eleven/studenten aspirerar på som avgör om förkunskaperna håller, inte den lägre instansen, som saknar erfarenheten. Att det blivit så, att det förhandlas om betygen, är ett tydligt tecken på att respekten för kunskapen i samhället har luckrats upp och att skolan inte betyder något. Det är minst sagt allvarligt i en nation som aspirerar på att vara en kunskapsnation. På en sådan grund går inte att bygga något varaktigt!

Mot bakgrund av den dystopi som målas upp är frågan naturligtvis: Vad bör vi göra åt saken? Om vi faktiskt vill återupprätta ­kunskapsskolan måste politiker förändra utbildningsystemet. Det förs­ta steget bör vara att ta bort skrivningarna om elevinflytande och ”entreprenöriellt lärande” i skollagen och läroplanen. Staten bör helt enkelt inte tvinga skolor att följa en pedagogik utan stöd i forskningen. 

Poängen är inte att vi måste gå tillbaka till 1950-talet för att återupprätta kunskapsskolan. Detta vore omöjligt i vilket fall som helst. Innovationer bör självklart uppmuntras inom skolväsendet. Men man måste utvärdera dessa innovationer innan de anammas en masse. Det mest huvudlösa med progressivismen är inte att dess uppenbara teoretiska brister, utan att den upphöjdes till statsideologi utan forskningsstöd. 

Fler ämnen och vetenskaper bör bjudas in i samtalet om skolan. Utbildning är allas angelägenhet, inte bara ett enda ämnes. Pedagogik och pedagogisk forskning är viktigt, men att ge det ämnet monopol på allt som sker inom ramen för skolan är kunskapsfientligt och en dålig lösning! Filosofer, kulturvetare, kognitionsvetare, hjärnforskare och så vidare kan och bör få vara med i samtalet om hur man bygger en kunskapsskola. Fler kan och bör granska vetenskapligheten i de underlag som ligger till grund för beslut om skolans innehåll och verksamhetens utformning.

Ett grundproblem har faktiskt varit att skolforskningen länge karaktäriserats av metoder som inte är lämpliga för att utvärdera de teorier som framhållits. Utbildningsintelligentsian världen över fortsätter i samma anda. Dess företrädare hänvisar till undermåliga studier eller enkla observationer av andra länder, till stöd för rent ideo­logiska ställningstaganden. Och de har hittills lyckats snärja politiker med storslagna titlar och innehållslösa plattityder. 

Men vill vi ha ett rigoröst skolsystem måste vi ha högre krav på denna intelligentsia och dess forskning. Ett förslag är att följa den brittiska regeringens Education Endowment Foundation, som sponsrar randomiserade fältexperiment inom skolan. Fler småskaliga experiment skulle ge oss bättre möjligheter att avgöra vilka idéer som har potential och vilka som är skadliga, utan att riskera ytterligare systemkrascher på kuppen.
Ett annat förslag är att centralisera betygssystemet. Detta skulle ge starkare incitament bland elever (och föräldrar) att fokusera på inlärningen, snarare än att pressa lärare för att få högre betyg med mindre ansträngning. I varje fall om de vill kunna läsa vidare på prestigefulla utbildningar. Grundskolan och gymnasiet bör samtidigt avslutas med centrala kunskapskontroller. Precis som i exempelvis Storbritannien, Frankrike och Danmark. Kanske bör vi också återinföra det relativa betygssystemet. Detta skulle ytterligare sporra elever att jobba hårt via konkurrens och därmed höja de genomsnittliga kunskaperna. Med en decentralisering av antagningssystemet skulle skolor samtidigt få incitament att fokusera speciellt på kunskaper som högre utbildningsinstanser värderar. Urvalsbaserade utvärderingar bör också införas, så att kunskapsutvecklingen bland årskullarna kan följas över tid.

Här finns en rad förslag som jag är osäker på, men alla är värda att ta upp till diskussion. Det är allvar nu, och fortsätta på den inslagna vägen är inte hållbart. Skolan är allt för viktig för att överlåta till någon enskild intressegrupp, vilket pedagogikämnet är. Ifråga om kunskap gäller att ju fler kockar som står vid grytorna, desto bättre blir det. Lärarna behöver stöd från olika håll för att kunna värna kvaliteten i skolans verksamhet, som ytterst berör oss alla och hela samhället.

Dessa reformer är inte uttömmande, men är bland de viktigaste som måste utredas på allvar. De flesta finner stöd i forskningen, medan andra kan behöva testas på experimentell basis. Reformerna måste i varje fall upp på politikernas bord för diskussion snarast.

Håller med! Frågan om skolan har allt för länge förhalats och har därför kommit att likna klimatfrågan. Och mer av samma löser inga problem. Det krävs krafttag, ett totalt stop och sedan en rejäl utvärdering av hela verksamheten. Friskoleföretag och lobbyister måste hållas på armlängds avstånd från alla samtal om skolans innehåll och organisation. För ekonomiseringen av skolan är ett allvarligt delproblem som kanske inte är grundet till övriga problem, men som definitivt spär på problemen.

Den kunskapskultur som under lång tid brutits ner av socioekonomiska och pedagogiska omdaningar måste alltså återskapas. Och för att lyckas med detta krävs nya incitament inom systemet som gör att alla drar åt samma håll i jakten på bättre elevprestationer. Detta kommer att bli mycket svårare än det var att bryta ner det bildningsideal som länge sågs som självklart. Men det finns inget alternativ. Kunskapskulturen kommer inte att resa sig av sig själv.

Lite stressad. Måste avsluta även denna bloggpost för annat pockar på uppmärksamhet. Det får bli avslutningsorden, för det är ett tecken i tiden så gott som något. Det finns ytterst sällan tid att tänka en tanke fullt ut idag. Och gör det inte ens det på högskolan, ja då fattar ni hur det ser ut i resten av samhället. Det är djupt problematiskt, och det rör oss alla!