Tittade på TV igår, på Soran Ismaels program Absolut svensk. Där träffade han bland annat en kille som bodde på Gotland, som presenterade sig som rasist. Hans analys var sann, sa han, för den kändes sann. "Jag sysslar inte med källor", sa han också. Det är bara så man kan hålla fast vid en sanning som trotsar all vetenskap, och detta är ett växande problem idag, inte bara i Sverige, utan i hela västvärlden. Skolan ekonomiseras i en rasande takt, för att det känns som att konkurrens är kungsvägen till bättre vetande och som om economic man är sanningen om människan. Med resultatet att unga män i en förfärande hastighet allt mer slutar bry sig om utbildning. På högskolan är kvinnodominansen stor bland studenterna. Vad männen gör är höljt i dunkel, men de studerar i alla fall inte, och de bryr sig allt mindre om kunskap. Det tycks en massa i Sverige idag, men tänks på tok för lite. Det finns helt enkelt inte tid för det. Tragiskt att vi har låtit det gå så långt. Igår erkände Löfven att regeringen varit naiv, ifråga om terrorhotet. Jag menar att Sveriges regeringar under en lång rad av år varit naiva, ifråga om skolan och den högre utbildningen. Den som inte har kunskap, som inte kan tänka och som inte bryr sig om att kritiskt analysera står vidöppen för både rasism och fundamentalism. Och studerar man retoriken på de båda sidorna i konflikten som gjort att Säpo höjt risknivån till den högsta i modern tid, är den påfallande lik. Ingen av sidorna bryr sig om kunskap och analys, de går alla på känslan och anser att den är sannare än vetenskapen. Gör vi inget åt skolan NU riskerar läget att förvärras, och förfallet kan gå snabbt med tanke på hur långt det har gått.
Fast det var inte det jag ville skriva om, inte här och inte nu. Tiden är knapp. Snart är det institutionsmöte och jag ska tala om hållbarhet. Måste förbereda det anförandet, också. Men först vill jag tänka med Heidegger, om: § 16. Omvärldens världsmässighet, så som den visar sig hos det inomvärldsligt varande (s. 91 ff). Hur förstår man världens världslighet, i sig själv, dess ontologi? Hur ställer man sig vid sidan för att få möjlighet att betrakta världen så som den är, bortom den ontiska upplevelsen av den? För att göra det uppfinner Heidegger en rad nya ord, som jag läst flera gånger och som behöver tid för att förstås och för att kunskapen ska sjunka in.
Världen själv har ingen inomvärldsligt varande, skriver han inledningsvis. Ändå bestäms dess varande av världens världslighet, immanent. Det Heidegger är på jakt efter är ett slags distanserat men ändå inomvärldsligt betraktande av världen så som den är i sig själv, bortom kulturens beslöjande av bilden. Tillvaron är konstituerad genom i-världen-varon, vars väsen i sin tur bestäms av sitt eget vara ... så hur kan man då nå bortom det ontiska, fram till ontologin? Den förra posten, nummer 20, handlade om att världen kommer människan till mötes och visar sig i ombesörjandet och användningen av donen som används för att få livet att fungera. Han skriver.
Har tillvaron själv, i omkretsen av sitt ombesörjande uppgående i de tillhandsvarande donen, någon varamöjlighet i vilken även världsligheten på visst sätt glimtar fram, tillsammans med det ombesörjda inomvärldsliga varande? (s. 92)Det enda man kan nå är glimtvisa insikter av omvärldens världsmässighet. Någon ren kunskap existerar inte, för kunskap är en mänsklig uppfinning, ett verktyg skapat för att underlätta förståelsen av det som är fruktansvärt svårt att förstå. Kunskap om det verkligt viktiga finns där inte bara för oss att plocka upp. Verkligt vetande om världen går bara att nå genom ihärdig träning av tankeförmågan, men utan tid för eftertanke och utan möjlighet till ingående analys, existerar inget vetande om världen. Bara igorans som lätt leder till hybris, vilket kan få fatala följder. Att läsa Heidegger är att göra uppror mot rådande kunskapssyn, är att ta världen och kunskapen på verkligt allvar, vilket allt färre anser sig har tid och råd med idag.
Om sådana varamöjligheter för tillvaron låter sig uppvisas inom det ombesörjande sysslandet, så öppnas en väg för att undersöka det därmed framglimtande fenomenet och så att säga försöka "konfrontera" och fråga ut det om de strukturer som visar sig hos det. (s. 92)Genom att höja medvetandegraden i ombesörjandet, i vardagens varande och dess låtanden och göranden, kan man glimtvis bli medveten om världens världslighet, världens vara, vilket är något helt annat än ditt och mitt vara. Kunskapen kommer inte till oss bara för att vi vill, för att verkligt vetande ska uppstå krävs anpassning och förståelse för tingens ordning. Trots att känslan säger något annat och även om det tar emot och är jobbigt finns ingen annan väg, ingen annam metod och ingen enkel lösning att nå kunskap. Lärande måste ske på kunskapens villkor, inte på människans och än mindre på ekonomins.
I sysslandet med den ombesörjda världen kan något icke-tillhandsvarande påträffas inte bara i bemärkelse av det oanvändbara eller det rätt och slätt saknade, utan som ett icke-tillhandsvarande som just precis inte saknas och inte är oanvändbart, men som "ligger i vägen" för ombesörjandet. Det som ombesörjandet inte bryr sig om, som det "inte har tid" med, är icke-tillhands såsom något icke-hithörande, oavklarat. Detta icke-tillhandsvarande stör och synliggör motspänstigheten hos det som först och främst måste ombesörjas. Med denna motspänstighet ger sig det tillhandsvarandes förhandenhet till känna på ett nytt sätt, som varat hos det som ännu föreligger och måste klaras av. (s. 93)Världen undflyr oss och bjuder motstånd. Ovanstående passage läser jag som en beskrivning av den där glipan i vilken världens världslighet visar sig, inte som närvaro eller som frånvaro, utan som det som stör bilden. När systemen bryter samman eller när det oväntat oväntade inträffar visar sig världens världslighet för oss, men bara glimtvis genom att våra förgivettagande störs. Som i dessa dagar, efter terrordådet i Paris, kanske? Om vi fokuserar på vad vi MÅSTE göra, eller det som INTE gjorts gör vi oss blinda för världen, men om vi istället tar oss tid, stannar upp och reflekterar över vad som hände egentligen, över komplexiteten i världens tillblivelse, kan vi lära oss något viktigt. Vi kan aldrig kontrollera tillblivelsen eller eliminera hoten, men vi kan lära oss förstå processen. Vi kan lära oss se och dra lärdom av det som sker och som är bortom vår kontroll. Kunskapen går att nå, men det kräver ödmjukhet och förberedelse, tålamod och kritisk analys. Därför uppfinner Heidegger nya ord, för att bråka med våra invanda föreställningar och för att tvinga fram en reaktion som kan leda till insikt. Orden är verktyg för lärande, och genom att använda dem får man fördjupad insikt om det som bara kan nås indirekt och glimtvis.
I påfallandeheten, påtagligheten och motspänstigheten mister det tillhandsvarande på sätt och vis sin tillhandshet. Denna själv är emellertid förstådd i sysslandet med det tillhandsvarande, om än otematiskt. Den försvinner inte bara, utan i det oanvändbaras påfallandehet tar den liksom avsked. Tillhandsheten visar sig än en gång, och just här visar sig även det tillhandsvarandes världsmässighet. (s. 94)Genom att tillåta sig att bli handfallen, genom att släppa på garden, får man direktkontakt med världen. Och när man är där, i kontakten med världens världslighet, närvarande i nuet, krävs att man snabbt kopplar på förmågan till analys. Det är dock med kunskapen om världen som det är med förståelsen för elementarpartiklarna. Det går att få kunskap dels om position, dels om riktning, men inte på samma gång. Även där (om jag förstått saken rätt) kan man bara glimtvis och indirekt nå insikt. Tricket är att växla snabbt mellan teori och praktik, skulle man kunna säga. Och där, i mellanrummet och genom perspektivväxlingen framträder världen i sin världslighet. Det är i alla fall så som jag läser Heidegger, men jag hävdar inte att det är sanningen.
Att världen inte "består" av det tillhandsvarande visar sig bland annat i att världens framglimtande i de modi av ombesörjandet som tolkats här åtföljs av ett avvärldsligande av det tillhandsvarande, så att blott-förhandenvaron träder i dagen hos detta. För att det tillhandsvarande donet ska kunna påträffas i sin "i-sig-varo" i det vardagliga ombesörjandet av "omvärlden", måste de hänvisningar och hänvisningshelheter i vilka kringsynen "uppgår" förbli otematiska för denna och än mer för ett okringsynt, "tematiskt" fattande. Att världen inte ger sig till känna är möjlighetsbetingelsen för att det tillhandsvarande inte ska träda ut ur sin opåfallandehet. Och i detta konstitueras i-sig-varon som detta varandes fenomenella struktur. (s. 95)Tanken svindlar. Det är sannerligen inte enkelt att hänga med i vändningarna och förstå alla nya ord. Ändå tycker jag mig se konturerna av en förståelse växa fram. Det får vara gott nog. Jag räknar, min vana trogen, att kunskapen växer på mig i det fortsatta arbetet med texten. Jag väntar mig inte att texten ska öppnas upp av sig själv, jag räknar med att det krävs tid och tankemöda för att insikten om dels textens innehåll, dels världen och dess världslighet, dels vara och tid, ska utkristalliseras. Det får ta den tid det tar. Jag har tålamod och tänker inte rusa fram. Det är vägen som är målet och arbetet med texten och kampen för förståelse som gör mödan värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar