Vilken dag det blev igår. Omtumlad och dödstrött landade jag hemma i soffan, enormt inspirerad och full av hopp och framtidstro. Oron jag kände innan, som inte minst efter händelserna i Paris sprider sig som ett gift i samhället, inser jag nu, efter konferensen, är det enda hotet som existerar mot allt det som vi som verkligen bryr oss om Sverige tror och kämpar för. Det är orosstiftarna som är hotet, inte människorna som söker sig hit. Under dagen igår möttes forskare, praktiker och politiker och vi lyssnade på varandra och samtalade om hur vi kan samverka kring utmaningarna vi alla och vårt demokratiska och öppna samhälle står inför. Vi som var på konferensen, och det var ansvariga för olika områden i hela VG regionen var eniga, vi vill och vi kan! Invandring och mångfald är ingen kostnad, det är en investering i allas vår gemensamma framtid.
Ett av anförandena hölls av Åsa Lundquist på Social Resursförvaltning, Göteborgs stad. Hon presenterade rapporten: Skillnader i hälsa och livsvillkor i Göteborg. Den, liksom arbetet som gjorts av Malmökommissionen, bygger på insikter som även Internationella Valutafonden IMF tagit till sig och allt mer implementerar i sitt arbete världen över. Det är varken ekonomisk, socialt eller ekologiskt att låta klyftorna mellan människor öka! Det Lundquist presenterade bygger på kunskaper som ingen kan förneka, oavsett var man står politiskt (utan att vara populist). I Göteborg skiljer det nio år i förväntad livslängd mellan de mest välmående bostadsområdena och de minst välmående. Nio år, i en relativt liten stad, och den enskilt viktigaste förklaringen till detta är något vi kan göra något och och något som alla tjänar på. Genom att fördela pengarna och resurserna som finns i staden mer lika kommer, det visar alla siffror, hälsoläget i hela staden att öka. Och detta gör att stadens kostnader minskar samt används mer effektivt. Invändningen att alla har fått det bättre i Sverige stämmer visserligen, men eftersom SKILLNADERNA, det vill säga gapet mellan människor, har ökat dramatiskt under de senaste åren, spelar det ingen roll.
Den som fortfarande hävdar att vi inte har råd att hjälpa människor som befinner sig i utsatta situationer far med osanning eller bygger sin politik på önsketänkande. Alla, även de rika, tjänar på en jämnare fördelning av samhällets resurser. När även en global och finansfokuserad institution som IMF hävdar detta blir det naturligtvis svårt att hävda något annat. Det var den enskilt viktigaste insikten från gårdagen, för den visar att det jag och och många med mig vetat länge och arbetat för: Det vill säga social rättvisa, hänger samman med ekonomi och även ekologi. Det är en svår utmaning, men det finns inga alternativ. Vi har alla både ett ansvar för och massor att vinna på att arbeta för ett mer jämlikt Sverige, som står rustat både mot hotet mot terrorn och mot fattigdomen och utsattheten som utgör dess grogrund. Att hävda att alla fått det bättre, och låta det vara argumentet för ytterligare skattesänkningar är inte bara cyniskt, det är också helt ovetenskapligt. En politik som har sänkt skatt som sin enda agenda och som menar att den som är fattig eller diskriminerad har sig själv att skylla, att det inte finns några strukturer, bygger på önsketänkande! Det handlar inte om vänster eller höger, det handlar om vetenskap!
Dagen började dock med att processledaren för Forskningsrådet för interkulturell dialog, Rasoul Nejadmehr, talade inspirerande om begreppen Inter, Kultur och Dialog. Utgångspunkten för anförandet är VG-regionens vision: Det goda livet, som kanske låter lite tomtig, men som när man analyserar den och inser vilka tankar visionen bygger på, framstår som en vacker vision som verkligen kan vara vägledande för alla sektorer i samhället. Utgångspunkten är filosofen Aristoteles begrepp: Eudiamonia, som kan översättas med lycka, men som inte ska förväxlas med individers subjektiva känsla av lycka. Det handlar istället om ett kollektivt och mer varaktigt tillstånd av välgång och välbefinnande. Det goda livet är med andra ord en inkluderande vision, och handlar inte om var och en sin egen lyckas smed.
Det goda livet kan sägas handla om kultur, och kultur är inte något man har. Kultur är det som uppstår mellan människor. Kultur är alltid delad, är något man kan vara del av, men aldrig reduceras till. När flyktingar eller muslimer omtals i termer av kultur, när man gör sig bilder av vem det är man möter på grundval av föreställningar om kultur, begår man ett kardinalfel. För ingen människa är sin kultur, alla människor är sig själva och bidrar till den kultur de befinner sig i. Svensk kultur kan ingen ta patent på eller kontrollera, hur mycket man än önskar sig det. Svensk kultur är den kultur som så att säga händer här, mellan alla oss som lever och verkar här i Sverige, idag. Det är aldrig kulturer som möts, bara människor. Och det är människor som tillsammans skapar kultur, genom att leva tillsammans eller genom att bygga murar och underblåsa klyftor (fysiska såväl som språkliga och sociokulturella). Kulturen är helheten, kontexten som alla utgör delar av. Därför möts inte kulturer, för kulturer är alltid plats och kontextbundna. Därför är Svensk kultur inte statisk, den förändras genom interaktion mellan människorna som lever och verkar här. Kulturer kan vara funktionella och leda till växande eudiamonia, eller dysfunktionella. En god kultur är en kultur som kan härbärgera mångfald, som alltså inte får förväxlas med en naiv dröm om ett samhälle utan problem. Det räcker inte att välkomna alla och låta den klara sig själva. Det mångkulturella Sverige handlar inte om det, och den som säger att det inte fungerar för att vi har problem i Sverige idag, och som skyller på dem som värnar mångfald, har överhuvudtaget inte fattat någonting. Mångfald är liksom jämställdhet ett mått på graden av eudiamonia i samhället, skulle man kunna säga. En kultur kan vara mer eller mindre rustad att möta och hantera mångfald, mer eller mindre funktionell och resilient. Så de som säger att problemen i Sverige beror på flyktingarna försöker bara utse en syndabock att skylla våra egna inneboende problem på. Det är ett uttryck för paranoid galenskap som riskerar att dra oss alla ner i fördärvet. Sverigevännerna är inte några vänner till Sverige, de är små, rädda okunniga och ignoranta förnekare av livet.
Inser att det finns massor mer att säga om dagen, så jag bryter där och återkommer inom kort med fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar