Klimatet, medierna och skolan

Klimatet och frågan om hållbarhet är avgörande frågor, oavsett hur man ser på saken. Det handlar om vår gemensamma framtid och har med synen på kunskap att göra. Klimatförändringarna är en skolfråga, skulle man kunna säga, liksom väldigt många andra frågor. Kunskapssynen och förmågan att hantera vetande, att kritiskt kunna bedöma vad som sägs är i högsta grad samhällsrelevanta frågor. Framtiden skapas idag. Därför är det stundande klimatmötet intressant och viktigt på många olika sätt. Någonstans mellan forskarna, kunskapen, klimatet och samhället finns medierna. Deras roll är allt annat än neutral. Torbjörn Tännsjö skriver på DN-Debatt idag om reklamens skadliga inverkan på miljön och om logiken som driver medierna.

Traditionell har mediernas roll varit att granska samhället, men den rollen har allt mer urholkats. Därmed har maktbalansen rubbats och kunskapen som sprids i samhället blir skev. Skolans roll förändras därför och den blir viktigare än någonsin. Tyvärr brottas skolan med massor av problem, vilket jag återkommer till här på bloggen gång på på gång. Kanske (troligen) hänger dessa saker samman. Därför är skolan en angelägenhet för alla. Läser en gammal artikel från Skolvärlden, om behovet av bildning, om en mindre specialiserad skola och en bredare syn på kunskap och skolans roll i samhället. Om och när både skolan och medierna styrs av en ekonomisk logik blir det svårt att försvara kunskapen och objektiviteten, blir det svårt att försvara kritikens roll. När både skolan och medierna brister i sin fostrande och granskande roll förändras samhället, och eftersom det ligger oss människor närmare än klimatet kan utsläppen som är en högst abstrakt fråga fortsätta.

Den nya humanismen, en miljöhumanism som presenterats i en serie artiklar i DN handlar delvis om denna typ av samband. Kunskapssynen i ett samhälle, och uppfattningen om vad som är mediernas och skolans roll och uppdrag, hänger ihop.

Det har betydelse hur media rapporterar. Det har betydelse för hur vi förstår bredare sammanhang, för hur aktuellt ett område uppfattas och hur akut kravet på politisk handling är. Det verkar till och med ha betydelse för vilken vetenskap vi faktiskt får.

Allt och alla hänger ihop. Idag debatteras läxornas vara eller inte, för vilken gång i ordningen. Som om det var detta som skolan handlade om. Enligt rådande (medie)logik är det enkla frågor som besvaras med ja/nej som får mest utrymme, eftersom en tydlig polarisering driver upp fler känslor och mobiliserar tyckare, klickare och riktar uppmärksamhet. Logiken påverkar politikerna som är beroende av medierna, och därför påverkas även skolan och i förlängningen vetenskapen också. Just nu är klimatet i fokus, eller det är i alla fall så det uppfattas. I själva verket är det ju klimatMÖTET som står i fokus, och den dramatik som där kan förväntas uppstå mellan världens ledare.

I klimatfrågan finns det två tydliga typer av händelser. Den ena kan vi kalla politisk eller samhällelig och den andra vetenskaplig. COP-möten, Kyoto-protokoll och publiceringen av IPCC-rapporter är politiska klimathändelser som får stort utrymme i media. I rapporteringen handlar det ofta om vem som bär ansvar för att något verkligen görs eller inte görs eller hur de globala institutionerna bör vara utformade. Protester har blivit allt vanligare inför och under möten och konflikterna är tacksamma objekt för rapportering. Nattmanglingar, kampen mot klockan och hårda förhandlingar fungerar bra ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Det finns ett etablissemang och aktivister, det finns starka och svaga, vinnare och förlorare.

Denna typ av händelser är liksom läxfrågan i skolan frågor som medierna kan hantera och som passar utmärkt väl ihop med logiken som driver medierna. Det är en typ av händelse som man redan på förhand kan räkna med genererar uppmärksamhet. Där finns en dramaturgi som är enkel och som alla förstår. Samtidigt är det olyckligt att reducera komplexitet till en fråga om, rätt eller fel, ja eller nej. Livet och samhället, världen och klimatet är enormt mycket mer komplext än då. När allt fler, allt oftare matas med den bilden, samtidigt som det finns allt mindre tid för reflektion och eftertanke, reduceras samhällets komplexitet, vilket gör att politiker som Donald Trump framstår som lämpliga kandidater till världens mäktigaste ämbete.

Den andra typen av händelser är den egentliga klimatförändringen. Men det intressanta med klimatförändringen är att den nästan alltid är osynlig för oss. Vi får bara tillgång till den genom en vetenskaplig mediering. Ingen människa kan i september varje år ”se” att havsisen i Arktis når sitt årliga minimum, än mindre jämföra det med förra året, eller tio år tillbaka i tiden. Det är också få förunnat att se isberg kalva, eller glaciärer regrediera. Samma sak gäller förstås koldioxidhalt, havsnivå eller ozonlagrets tjocklek. För denna kunskap behöver vi vetenskapen, dess instrument och inte minst deras företrädare. Det är den vetenskapliga rapporteringen som blir klimathändelsen.

Det är osynligt, diffust eller komplext blir svårt att greppa och när det inte finns tid för eftertanke kan kunskapen som forskningen resulterar i lätt förbises eller drunkna i rapportering, eller helt enkelt framstå som meningslös. Om klimatfrågan uppfattas som meningslös eller förvandlas på det sättet, om den reduceras till en fråga som bara angår forskare, påverkar det politikernas möjligheter att göra något verkligt betydelsefullt. Medierna styr mer än vi tror, förmodligen mer än någon av oss vågar inse. 

Båda typerna är svåra att rapportera om. Men de politiska händelserna har större likheter med vanlig politisk journalistik. De vetenskapliga händelserna bjuder på andra utmaningar.

Världen håller på att förvandlas till en endimensionell plats där det bara finns plats för en logik och där all komplexitet skys som elden. Vårt behov av insikt och förståelse i kombination dels med mediernas fallenhet för aningen-eller-rapportering, dels skolans uppdrag och funktion, ger oss en kunskapssyn som utgör en allvarlig risk. Vi står inför en rad olika utmaningar, som kräver olika kompetenser.

En numera ganska känd utmaning är att rapportering kring vetenskaplig kunskap inte nödvändigtvis ger en rättvisande bild av kunskapsläget i vetenskapen. Man skulle kunna kalla det för opartiskhetens förbannelse. Om det finns konsensus kring ett visst vetenskapligt förhållande blir nya rön, som utmanar denna samsyn, viktiga att rapportera om. Det är också så journalistiken ska fungera, det nya och motstridiga blir nyheter. Men för varje mätresultat som utmanar den rådande bilden görs kanske tjugo mätningar där resultatet i stället bekräftar konsensus. Om dessa bekräftande undersökningar skrivs inget, för de har inget nyhetsvärde. Bilden som ges i media blir sned till förmån för en marginell del av vetenskapen. När båda ”sidor” ska få lika stort utrymme, för att den ena inte ska gynnas, kan det lätt framstå som om båda ”sidorna” också har lika mycket vetenskapligt stöd. Detta är känt för många vetenskapsjournalister, inte minst inom klimatområdet och det finns sätt att hantera det. Men det slår ändå igenom hos den som framför allt minns rubriker och ­debatter.

Det handlar inte bara om vad man vet. Långt viktigare är, vad man gör med kunskapen. Och där har skolan en viktig roll att fylla. Vetenskapen tar fram kunskap, skolan handlar både om lärande och om hur man använder kunskapen och medierna granskar politikerna. Däremellan växer samhället fram. Om och när det fungerar som det ska. Idag gör det inte riktigt det, fungerar. Det gnisslar både här och där. Ekonomiseringen gör att det blir svårt att ta en del centrala frågor på verkligt allvar och kritiskt tänkande som hotar ekonomin kommer att motarbetas, till förmån för konsumtions- och lönsamhetsdrivande verksamheter. Rubriker och debatter blir viktigare än brödtext och innehåll. Och under tiden som det förhandlas, debatteras och kollektivt undras över hur det är egentligen, kan utsläppen fortsätta och klimatet förändras, vilket gör det svårare och dyrare att göra något sedan när läget blir akut.

Den vetenskapligt baserade klimatjournalistiken har ytterligare svårigheter som har sin rot i sedan länge etablerade journalistiska normer. Det journalistiska språket är helt enkelt ett annat än det vetenskapliga. Att dramatisera och uttrycka sig tvärsäkert rimmar illa med högt hållna principer inom vetenskapen som i stället säger att man ska ha distans till sitt undersökningsobjekt, man ska vara balanserad och opassionerad. Motsatsen skulle nämligen kunna stå i strid med objektiviteten, som är central för trovärdigheten i alla vetenskapliga resultat. Men när det plötsligt finns resultat som är alarmerande och där det krävs stora ord för att förmedla betydelsen av den nya kunskapen, vad händer då? Kan verkligen den balanserade och opassionerade förmedla det mest angelägna?

En lång rad problem, som alla på ett eller annat sätt har med kunskap att göra. Skolans roll för samhällets långsiktiga överlevnad kan inte underskattas. Tyvärr kommer skolan nu att hamna under radarn, för klimatkonferensen stjäl all uppmärksamhet. Och grunden för långsiktiga lösningar urholkas till förmån för kortsiktig uppmärksamhet. Där tycker jag mig kunna identifiera ett allvarligt hot mot mänsklighetens överlevnad. Skolan är inget särintresse, den är grunden för allt.