Kunskaper, åsikter och makt

Tonen i politiken hårdnar och tidningarnas Ledarsidor går i bräschen för utvecklingen. Det finns en oresonlighet på båda sidor om den mitt som skrämmande snabbt kommit att förskjutas allt mer åt höger. Även om jag ofta drar åt vänster i mitt tänkande så är jag partipolitiskt obunden. Jag är kulturforskare och försvarar kunskapen, mot dumhet, relativism, fundamentalism och åsikter som försvaras i affekt. Jag har under en längre tid lagt märke till en glidning i kulturen som handlar om att kunskapen, eller vetenskapen allt mer förkastas, om den inte ger stöd åt det man redan "visste". I valfrihetens och yttrandefrihetens namn ser jag med oro på hur samhället allt mer liknar Fox News, vilket ger luft under vingarna för allehanda känslor som allt mer öppen kan föras fram med krav att bli tagna på allvar. Erik Helmersons Ledare i DN idag visar prov på just det, vilket oroar mig.

Ordvalet är typiskt för en viss debattteknik, som för några år sedan började användas inte minst av yngre vänster. Motståndare bemöts inte med fakta utan med ettriga uppmaningar: ”Läs på!” ”Jag ska inte behöva utbilda dig!”

Som om det fanns en viss mängd kunskap som var nödvändig för att förstå ett ämne, och när man väl hade inhämtat den skulle man automatiskt nå en enda åsikt. Som om varje människa är en ofullständig ekvation, och skriver någon bara dit de rätta siffrorna blir lösningen alltid densamma. Man är inte oense i sak, en har kunskap och den andre fel. Så enkelt det är att debattera då!

Fast det stämmer ju inte. Antingen har man rätt, eller också fel. Det gäller oavsett vad man säger eller vilket parti man tillhör. Medierna anklagas ofta för att vara vänstervridna för att de inte ger stöd, till exempel åt "Sverigevännernas" åsikter. Därför driver de sina så kallade fria medier där åsikter uppgraderas till sanningar och där deras förvridna bild av världen ges stöd av kommentatorsfältets anonyma tyckare. När en forskare som Hans Rosling bemöter en insinuant och dåligt påläst journalist säger han självklart att, "du har fel och jag har rätt", för det Rosling säger är inget han TYCKER, han utgår från fakta. Och överger vi den principen har vi lämnat kunskapssamhället och kastat oss huvudlöst in i åsiktssamhället. 

Jag frestas att kalla metoden ”leftsplaining”, som en vänsterversion av fenomenet mansplaining där män med stort allvar förklarar fenomen för kvinnor som begripit dem för länge sedan.

Denna härskarteknik – för handen på hjärtat, visst är det vad det handlar om? – utgår alltså från att alla är likadana. Men det är klart att det går att läsa den flitigt citerade brittiska feministteoretikern Sara Ahmed utan att automatiskt bli postkolonialt inriktad feminist. Visst kan man studera Edward Said utan att sluta som en glödande anhängare till hans teorier om orientalism. Allt som behövs är en smula ifrågasättande blick.

Vad skiljer den härskartekniken -- om det nu är det det handlar om, för handen på hjärtat, menar du, Erik Helmerson på fullt allvar att åsikter är lika giltiga som kunskaper och väl underbyggda fakta? -- från den teknik som lanserades av Philippa Reinfeldt och som sedan dess praktiseras av högerdebattörer, vilket går ut på att bemöta sin motståndare med orden: Jag delar inte din bild? Den som säger sig utgå från fakta och kunskap har öppnat upp för ett samtal som kan leda någon vart, till bättre kunskap och mer välgrundade beslut. Den som bemöter sina meningsmotståndare med åsikter är stängd för vidare samtal.

Jag håller med om att man kan läsa Ahmed och Said utan att automatiskt byta åsikt och bli en fanatisk anhängare, men jag oroas över att allt fler högerdebattörer reflexmässigt och utan analys tar anstånd från filosofer och tänkare för att det känns som teorierna och filosofin ger stöd åt vänsterns politik. Det kan ju faktiskt vara så att vänstern verkligen vill bygga sin politik på kunskap och beprövad erfarenhet, och det kan ju vara så att vänstern först studerar hur det är och fungerar och sedan utformar sin politik efter det. Läser man inte Said eller Ahmed kritiskt bör man inte läsa dem alls, men att läsa texter kritiskt handlar inte om att avfärda dem med stöd i magkänslan, vilket Helmerson här gör och vilket många med honom gör idag.

Det intressanta är att den här sortens ”läs på”-argumentation tidigare förknippades med människor som var allt annat än vänster. Jag tänker till exempel på rösträttens barndom, då det befarades att arbetare och kvinnor var för dåligt allmänbildade för att få ha synpunkter på landets styre. ”Möhö, lilla nåden, det kanske skulle anskaffas en examen i nationalekonomi innan det dristas att dryfta diskonto med undertecknad professor?”

Ett annat problem är när debattörer utgår från att ”maktanalys” är enda tänkbara metod för att analysera samtiden. Finns en konflikt under uppseglande? Granska bara vem som är över- respektive underordnad så har du facit.

Helmerson "glömmer" här att påpeka att högern var motståndare till allmän rösträtt, och han glömmer också att högern varit mot väldigt mycket av det som idag dels tas som fullkomligt självklart, dels är en viktig orsak till att vi överhuvudtaget har ett samhälle som bygger på kunskap och inte på pengar och makt. Hittar en lista på Socialdemokraternas i Södra Älvsborgs partidistrikt där högerns agerande i riksdagen listas. Det är en faktasammanställning, inget tyckande.

Här kommer några årtal kopplat till hur Moderaterna och deras föregångare, agerat i Riksdagen

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
1927: Nej till folkskolereform.
1931: Nej till sjukkassan.
1933: Nej till beredskapsarbete.
1934: Nej till a–kassa.
1935: Nej till höjda folkpensioner.
1938: Nej till två veckors semester.
1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
1946: Nej till fria skolmåltider.
1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
1947: Nej till allmänna barnbidrag.
1951: Nej till tre veckors semester.
1953: Nej till fri sjukvård.
1959: Nej till ATP.
1960–talet: Ja till apartheid. Moderaterna tog avstånd från alla sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika och var emot det svenska stödet till ANC.
1963: Nej till fyra veckors semester.
1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
1974: Nej till fri abort. Den 29 maj 1974 röstade riksdagen ja till fri abort, vilket resulterade i den svenska abortlagen som låter kvinnan själv besluta om abort upp till den 18 graviditetsveckan. Moderaterna röstade nej.
1976: Nej till femte semesterveckan.
1983: Nej till löntagarfonderna.
1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
1998: Nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU. EU–parlamentet röstade för ett erkännande av homosexuellas rättigheter, men de moderata ledamöterna röstade nej.
2003: Ja till Irakkriget. Alla riksdagspartier demonstrerade mot och kritiserade Irakkriget utom just moderaterna.
2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
2006: Nej till gröna jobb.
2006: Nej till upprustning av offentliga sektorn.
2006: Nej till höjd a- kassa.
2006: Ja till sänkt a-kassa.
2006: Nej till höjd sjukersättning.
2007: Ja till sänkt sjukersättning.
2008: Ja till FRA-lagen
2009: Ja till IPRED-lagen

Betraktar man listan ovan utifrån ett kunskapsperspektiv är det skrämmande, för det handlar gång på gång om ryggmärgsreaktioner. Ingen skulle idag kunna tänka sig ett samhälle utan rösträtt för alla, utan reglerad arbetstid, utan semester, utan allmän pension, barnbidrag och så vidare. Historien har gång på gång visat att kunskapen är överlägsen känslan som samhällelig kompass. Så vad är det Helmerson menar egentligen och vad är det för samhälle han tror på och kämpar för? Det skriver han ingenting om, han radar bara upp sina argument som talar MOT dem han inte gillar: Vänstern, för att de företräder an annan politik än den Helmerson anslutit sig till.

På sajten Feminism i fokus kan vi hämta exemplet, från en framträdande debattör: ”Jag tycker du ska läsa igenom lite forskning på det området och skaffa dig en maktanalys för det verkar du behöva.” Själv tillfrågades jag nyligen på Twitter av en före detta ledarskribent på Aftonbladet: ”Hur tänkte du där? Var är maktanalysen?”

Vad är problemet? Och varför vägrar han svara? Har debattören och frågeställaren fel torde det vara enkelt att peka på fakta som visar det, och menar han allvar med att han vill förklara, inte argumentera, så är det just vad jag förväntar mig här. Istället dribblar han bort korten och börjar tala om något annat, för att slippa bemöta och argumentera.

Men maktanalys är ett enda verktyg i lådan. Det finns inga krav på att lyfta upp just det. Intill ligger ett nästan obegränsat antal alternativ, som logik, konsekvensanalyser, historiska paralleller, marxism och, varför inte, marknadsnytta.

Om debattör ett säger ”Läs på! Skaffa en maktanalys!” har debattör två rimligen all rätt att svara ”Jag har gått Handels och ska inte behöva utbilda dig. Var är din marknadsanalys?” 

I ett snabbt replikskifte eller i ett kommentatorsfält går det kanske att vinna likes på det sättet att debattera, men inte i ett kunskapssamhälle där samtalet är modellen och den kritiska analysen verktyget. Den som uteslutande lutar sig mot sin utbildning på Handels kan naturligtvis inte räkna med att bli tagen på allvar, men det handlar ju om att hen byter ämne istället för att bemöta kritiken. Läs på, är ett annat sätt att säga, tänk efter och granska dina utgångspunkter. Är du alldeles säker på att du kommer att kunna se dina barnbarn i ögonen, längre fram, när vi har facit i hand (som exemplet ovan, med listan över saker som högern motarbetat för att det kändes fel, inte för att man visste att det var fel)? Varför bemöter man inte det som sägs, varför anklagar man den som säger? Och vad är det i feminismen som Helmerson vänder sig mot? Det får vi inte veta, vi får bara veta att han strider för att få ha sin åsikt. En ÅSIKT som ingen tänker ta ifrån honom! Men vi kan inte bygga en hållbar politik på åsikter, hur mycket yttrandefriheten än tillåter dem.

Demokrati är att alla har rätt till sin åsikt, oavsett förkunskaper. Det är inte samma sak som att alla åsikter alltid måste tas på samma allvar – de flesta uppskattar att läkaren, inte genusforskaren, beslutar om deras brutna ben. Men en busschaufför har samma rätt att vara emot kärnkraft som en atomfysiker, och den som snäser ”läs på!” låter mer som en dryg, dammig skolfux än en relevant samtidsröst.

Kunskap är trist och kan upplevas som hotfullt, för det betyder att man kanske måste byta åsikt. Och den som byter åsikt är en förlorare. Är det så Helmerson resonerar. Ingen aning. Vad han vill, förutom att smutskasta och ifrågasätta vänstern, vet jag inte. Det skriver han ingenting om. Vem är relativist, och vem använder härskartekniker, här? Jag är intresserad på riktigt av vad Helmerson och andra högerskribenter bygger sin argumentation på och hur de skaffar sig grund för sina åsikter? För jag förstår ärligt talat inte, och jag räds likheterna som landets liberala ledarskribenter uppvisar med de fria medierna där magkänslan helt ersatt analysen och kunskapen som grund för politiken.