torsdag 5 november 2015

Framtiden finns BARA i fantasin!

Frågan om framtiden är ständigt aktuell. Tänker ofta och mycket på vad framtiden är och hur man bäst förhåller sig till den. Vi talade om detta igår, om hur man ska se på framtiden. Framförallt talade vi om ifall det går att förutsäga, eller i alla fall göra prognoser för framtiden. Vi var inte ense. Jag vidhåller att en av vetenskapens, eller i alla fall samhälls- och kulturvetenskapens, absolut viktigaste grundpremisser är att framtiden inte existerar, annat än i fantasin. Låt mig försöka förklara hur jag tänker.

Framtiden är det som komma ska, och synen på framtiden både skapas idag och påverkar det som är här och nu. Menar vi på allvar att vetenskapen kan säga något om framtiden tilldelas vetenskapen genom den övertygelsen en annan roll i samhället än om vi inte har denna övertygelse. Går framtiden att förutsäga kommer den som har tillgång till denna kunskap att få makt över dagens samhälle, för sådan kunskap påverkar i högre grad än annan vilka beslut som tas idag. Om vi vet att det eller detta hända måste vi göra det eller detta idag. Vet vi inte vad som ska hända kommer den kunskapen att tvinga fram ett annat sätt att tänka och agera.

Frågan om framtiden är allt annat än trivial, av ovan angivna skäl. Därför intresserar jag mig för den. Argumentet jag luta mig mot när jag hävdar att framtiden inte finns är följande: Accepterar vi att framtiden går att förutsäga tvingas vi samtidigt acceptera något som sant, som aldrig går att granska kritiskt/vetenskapligt. Om grundpremissen är att framtiden går att räkna på eller förutsäga kommer vetenskapen alltså att vila på en ovetenskaplig premiss, och det gör något med synen på både forskare och kunskap. Det är djupt problematiskt att inte uppmärksamma denna paradox.
 

Jag värnar vetenskapen och kunskapskvaliteten i samhället. Därför lyfter jag frågan. Accepterar vi något som sant som aldrig går att kontrollera (för det som är framtiden kommer ju att visa sig först när den realiserats) påverkar detta synen på kunskap även på andra områden. Ett samhälle där övertygelsen är att framtiden går att förutsäga kommer att tvingas acceptera att forskare som hävdar saker om framtiden också får makt över utvecklingen. Missförstå mig bara inte, för detta är ingen kritik mot vetenskapen! Det är bara ovetenskapligheten jag vänder mig mot. Alla vet att förutsägelser om framtiden ofta realiseras, men vi vet även att så inte är fallet. Hur gör vi då? Hur många gånger måste en forskare ha rätt innan man kan lita på hen som en verklig auktoritet, och kan vi lita på att förhållandena inte ändrats vilket gör förutsägelsen farlig (eftersom vi litar på forskarens resultat och kanske gör något som visar sig fatalt)? Detta är en klassisk variant av induktionsproblemet, vilket Popper ansåg sig ha löst genom att definiera vetenskap på följande sätt: Vetenskapen kan aldrig bevisa något, de kan bara falsifiera påståenden och hypoteser. Sanningen är aldrig given, den är snarare ett sätt att vara och verka i världen.

Accepterar man att vetenskapen kan säga något säkert om framtiden kommer vetenskapen och forskarna att få makt och inflytande över samtiden på ett olyckligt sätt. Det kan aldrig vara vetenskapligt bevisat att man måste göra si eller så! Historien av fylld av exempel på människor som trotsat all kunskap och överskridit de begränsningar som deras samtid hållit för sant. Det är så samhällen förändras och det är så framsteg och genombrott blir till. Om vi verkligen visste skulle ingen överraska oss. Hade vi få ett samhälle, eller ett liv? Är det inte i själva verket det oförutsägbara som gör oss människor, vårt samhälle och kulturen till just det den är. Accepterar vi fullt ut tanken på att vetenskapen vet något om FRAMTIDEN skulle det innebära en helt annan ontologi som mer liknar kyrkans teleologi än den vetenskap som belönas med Nobelpris och som mänskligheten lägger sin tillit till. 

Viljan att veta är stark, enormt stark! Men om vi låter önsketänkande styra samhället och vetenskapen är vi alla illa ute, riktigt illa ute. Drar vi ut perspektivet öppnar sig skrämmande scenarios. Vetenskapen är fantastisk, och vi vet idag enormt mycket om olika saker, men ingen tjänar på att underblåsa en orealistisk bild. Hybris straffa sig som bekant. Det vi vet ska naturligtvis användas i samhällsplaneringen, men ingen vet något om FRAMTIDEN. Det är min poäng. Framtiden är en gräns som likt ljusets hastighet aldrig kan överskridas, hur mycket människor än må önska sig detta. Det är som med evighetsmaskinen, den är en OMÖJLIG dröm som vi gör bäst i att överge. Kunskapen som finns i vetenskapen ska naturligtvis användas, men den måste användas på rätt sätt. 

Jag kan inte se någon annan råd än att acceptera premissen att framtiden inte går att förutsäga, och jag håller fast vid denna övertygelse för att jag värnar kunskapen och vetenskapligheten. Med en annan syn på framtiden får vi ett annat samhälle, och i det samhället kommer vetenskapen förr eller senare att förlora sin auktoritet, om vi inte värnar vetenskapens grundläggande premisser.

2 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Framtiden finns visst. I någon mening är den implicerad i det nuflöde som vi ofta tänker oss som samtiden (Bergson). Tiden varar eftersom nuet har invikt i sig framtiden. Jag går nedför gatan, steg för steg, och detta är endast meningsfullt eftersom jag är på väg någonstans (som ligger i framtiden).

Framtiden är dock invikt på olika sätt i nuet. Astronomin kan förutsäga var planeter kommer att befinna sig om hundra år i framtiden. Formlerna som räknar ut detta har framtiden implicerade i sig. Samhällsvetenskapen kan också veta ungefär hur människor kommer att bete sig på en aggregerad nivå framöver.

Men det finns ingen absolut bestämdhet i vad som kommer att hända i framtiden. Till och med planeterna kan ju kollidera med asteroider som vi inte upptäckt och ändra sin bana. Samhället förändras ännu snabbare.

Men vi har ju inte absolut säkerhet som krav på vetenskaplighet, som tur är.

Eddy sa...

Håller så klart med om det mesta Christopher. Ändå är det något som skaver, inte i det du skriver här, men i vetenskapen (i alla fall i vissa ämnen). För nog ser även du tecken på att forskare använder vetenskapen som maktmedel för att påverka utvecklingens riktning, för att man "vet" hur det ska bli?

Rasbiologin är väl det mest skrämmande uttrycket för tankar på teleologi ...

Jag vill se lite mer ödmjukhet, och en större insikt om slumpen och det oväntat oväntades betydelse. Oftast gör människor som de brukar och därför ser framtiden förutsebar ut, men plötsligt händer det något och allt förändras. Med större ödmjukhet får vi ett mindre instrumentellt samhälle, tänker jag.

Slutligen tänkte jag inte på absolut säkerhet i exemplet med framtiden, jag pekade bara på att det är först i efterhand som det som sägs i namn av vetenskap om framtiden går att avgöra om det var sant. Och det är ju inget bra kriterium för vetenskap någonstans.