Jag är både supernärvarande, och samtidigt distanserad. Tiden och energin är begränsad. Det handlar om prioritering. Förlorar mig i detaljer, och drar i väg i övergripande analyser. Micro och macro går inte att se skillnad på, inte just nu. Kämpar med rädslan och oron. Försöker välja hopp och framtidstro. Det går trögt. Fokuserar på att överleva, en dag i sänder. Jag vet rent intellektuellt att det är varken så illa som jag befarar, eller så bra som jag hoppas. Någonstans emellan är det, troligen. Vet det, men det känns inte så. Inte just nu. Det tar på krafterna och tröttheten är förlamande.
När planen kraschade in i World Trade Center var jag mitt uppe i arbetet med min avhandling. Chockades av förlamningen som då drabbade mig, fullkomligt oväntat. Explosionen av tankar som uppstod i huvudet golvade mig. Jag kunde inte arbeta på en hel vecka. Jag läste, tänkte, sorterade intryck och fokuserade på att överleva. Det tog ett tag, men det gick över. Vardagen återvände. Livet återgick till ett normalt tillstånd av kaos, som jag lärt mig, och stadigt blir bättre på att, hantera.
Ett liknande tillstånd tvingades jag in i här i fredags. Det har inträffat lite för mycket oväntat oväntade händelser på senaste tiden, och någon möjlighet att landa på riktigt har jag inte fått tillfälle til, lalla fall inte tillräckligt länge för att känslan ska stabilisera sig. Osäkerheten har kommit väl nära inpå. Och jag som i vanliga fall har svårt att sortera och hålla distans nog att se de övergripande linjerna. Omtumlande händelser är som ljud för mig och jag fixar inte att flyta ovanpå. Jag sjunker som en sten och får kämpa för att hålla näsan över vattenytan, för att få något vettigt gjort. Fast det är också svårt att veta vad som är vettigt. Jag ser inte detaljerna, eller också ser jag bara detaljer, ofta när jag känner som jag gör just nu vet jag inte vad som är vad.
Erfarenheten säger mig att det går över, att allt återgår till något slags normaltillstånd, att jag kommer att kunna fokusera på vardagens bestyr och det som inte är akut. Väntan är dock svår, för ovissheten och den inre känslan av kaos tär på mig. Jag klagar dock inte, att skriva och dela hjälper mig hitta tillbaka och få lugn inombords.
Vad jag försöker sätta ord på här, vad jag försöker förstå, är relationen mellan yttre och inre. Min kropp som ett slags membran, som oftast fungerar men som ibland silar mygg och släpper igenom kameler. Vad jag gör för att överleva är att lita på erfarenheten, men hur gör man det? Det kräver fokus och tillit, mod att släppa tagen om den egna känslan. Jag sneglar på omgivningen och låter den och dem bestämma hur jag ska agera och vad som är en lämplig nivå på oron. Fast det gör att jag lite tappar greppet om mig själv, och förlorar kontakten med både mitt inre och yttervärlden. För en stud, en tid i alla fall.
Har spelat in filmer till en kurs jag jobbar med, en nätkurs. Nio filmer förra onsdagen, nio idag. En enorm kraftansträngning, men det kändes bra. Och tröttheten kan jag hantera. Samlar ihop mig till kvällens möte. Och imorgon ska jag hålla i en heldagskonferens.
En stund, en dag i taget. Det går lite trögt nu, men det går. Försöker känna tacksamhet för detta, det finns de som har det värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar