Förra posten handlade om världen som "förontologisk existentiell betydelse", om världens världslighet, i kraft av sig själv. Här ska det handla om mötet mellan världslighetens världslighet och varandets vara. Heidegger poängterar att varat i världen handlar om ombersörjande. Det sysslas med världen, att vara handlar om att göra, om aktivitet. Heidegger poängtera att undersökningen handlar om varat, men eftersom detta vara bara kan nås via människan tar sig undersökningen den form den fått. Detta ombesörjande är människans sätt att vara, så det är alltså en aspekt av varat. Fast varat är inte begränsat till människan, det är viktigt. Varat är något i sig självt, och människan delar vara med allt och alla andra. Därför lanserar Heidegger begreppet don, för att så att säga dela upp världens världslighet och varats varaart. Det handlar dock inte om något dialektiskt förhållande mellan objekt och subjekt, bara om olika aspekter av vara.
Ett don är aldrig bara, alla don har liksom människan en riktning, en rörelse, en i-världen-varo. Hedegger använder ordet till-att för att beskriva denna egenskap, denna aspekt. Ingenting är något i kraft av sig själv, det handlar alltid om relationer. Donen blir de don de är i relation till andra don. Därför handlar det heller inte om människan som gör något med donen. Heidegger talar om "verket" för att beskriva vad som händer i ombesörjandet. Ett slags helhet, tänker jag mig (men jag måste erkänna att jag känner mig lite ringrostig), där ingen del är prioriterad.
Det "praktiska" förhållningssättet är inte "ateoretiskt" i bemärkelse av siktlöshet, och dess skillnad jämfört med det teoretiska förhållningssättet ligger inte bara i att man i det ena fallet betraktar och i det andra handlar, och att handlandet, för att inte förbli blint, använder sig av teoretisk kunskap, utan betraktandet är lika ursprungligt ett ombesörjande som handlandet har sin syn. Det teoretiska förhållningssättet är ett okringsynt blott-betraktande. Betraktandet är visserligen okringsynt, men för den skull inte regellöst, och utvecklar sin kanon i metoden. (s. 89)Ingenting tas här förgivet, det ser jag som den viktigaste lärdomen. Ingenting kommer före, allt samproduceras i samma tillblivelserörelse genom interaktion mellan, inom ramen för ett allomfattande varat som både förstås och förändras i rörelsen. Det praktiska är teoretiskt, och det teoretiska är praktiskt. Varandets vara försiggår i omvärlden och det är bara där det kan upptäckas, i handling och reflektion.
Det som det vardagliga sysslandet i första hand uppehåller sig vid är inte heller verktygen själva, utan det primärt ombesörjda och därmed också tillhandsvarande är verket, det som i respektive fall ska framställas. Verket är bärare av den hänvisningshelhet inom vilken donet påträffas. (s. 89)Verket är det som framställs. Det handlar inte om ett jag som gör något med ett don, utan om en gemensam aktion med en bestämd riktning. Tingen bestäms och får sin betydelse i användningen, och det är verket, helheten och dess riktning som bestämmer innebörden.
Det verk som ska framställas är emellertid inte enbart användbart för ... utan framställandet självt är alltid en användning av något för något. [...] I det don som begagnas är "naturen" medupptäckt genom begagnandet, "naturen" i ljuset av naturprodukterna. (s. 89)Att leva är att göra, är att upptäcka? Inser att jag kanske tagit mig vatten över huvudet när jag började skriva om detta, men det är också en del av mitt liv, min vardag. Och om jag betraktar Flyktlinjer som ett verk är min vardag, mitt vara och egenskaperna jag för tillfället förfogar över, del av verkets riktning. Skrivandet är ett slags medupptäckande, både av världen, varat och kunskapen. Det är inte jag som styr och bestämmer, varat skapas mellan delarna och i interaktionsprocessen.
Naturen får här inte förstås som det blott förhandenvarande -- inte heller som naturmakt. Skogen är skogsodling, berget är stenbrott, floden vattenkraft, vinden är vind "i seglen". Tillsammans med den upptäckta "omvärlden" påträffas den på så sätt upptäckta "naturen". Dess varaart som tillhandsvarande är möjlig att bortse från, så att naturen själv upptäcks och bestäms endast i sin pura förhandenhet. Men för detta naturupptäckande förblir naturen också förborgad som allt som där "väva och stäva", som överrumplar, fängslar oss som landskap. Botanikens växter är inte blommorna vid åkerrenen, en flods geografiskt fixerade "upprinnelse" är inte "markens källa".Det Heidegger skriver om här metoden, det är viktigt. Det handlar om att skapa förståelse och om att visa på perspektiv. Vara och tid handlar om att lansera nya sätt att se på det invanda, och här handlar det om att se på och förstå tingen eller donen och dess relation dels till människan, dels till världen. Ingenting är "blott förhandenvarande", allt är del av samma helhet: Vara. Och ingenting är prioriterat eller kommer före, allt blir till i den historiska rörelse som allt och alla kastats ut i.
Det framställda verket hänvisar inte bara till sin användbarhets "vartill" och det "varav" det består, utan vid enkla hantverksmässiga förhållanden rymmer det samtidigt en hänvisning till den som ska bära och använda sig av det. Verket skärs till för att passa dennes kropp, han "är" med vid verkets tillkomst. I framställningen av dussinvaror saknas ingalunda denna konstitutiva hänvisning: den är bara obestämd, visar på vem som helst, genomsnittet. (s. 89-90)Den som skapar skapar inte bara tingen, utan även deras relationer. Anpassning och anpassande, vartill och varav, rörelse och förändring. Upplevd, uppleva, upplevelse ... Jag läser det främst som en påminnelse om att ingenting vara är, helt i kraft av sig själv. En uppmaning att aldrig ta något för givet. Det behöver upprepas, för det är lätt att glömma och samtidigt helt avgörande för att hänga med i Heideggers vidare utläggningar.
Tillhandshet är den ontologisk-kategoriala bestämningen av det varande sådant som det är "i sig". (s. 90)Heidegger uppfinner en rad nya ord för att rikta uppmärksamheten och för att dels påminna om vikten av kritiskt tänkande, dels ge oss verktyg att tänka med. Att det är svårt, även för Heidegger, visar sig i det sista stycket i §15, där en rad frågor ställs.
Vara och tid är en undersökning, ett försök, att förstå. Det är inte en bergsäker utläggning om hur det är. Eller det är i alla fall vad jag tänker, just här, just nu. Det kan komma att ändra sig framöver. Vi får se. Även om det är svårt är det utvecklande och lärorikt.
Sammanfogandet av detta varande ger trots allt inte en summa som vore "världen". Finns det överhuvudtaget en väg som leder från detta varandes vara till uppvisande av världsfenomenet? (s. 90)
Återkommer inom kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar