Kort om: Relationer och lärande

Man kan söka sig till högskolan av olika skäl, både som lärare och student. Man kan göra det för sin egen skull, eller för att få vara del av något större och viktigare än jag och min karriär. Det tänker jag ofta på. Jag är intresserad av olika sätt att bygga relationer i och för lärande. Och på konsekvenserna som de olika relationerna ger upphov till.

En förödande relation, som tyvärr blir vanligare och vanligare är köp-och-säljrelationen som New Public Management skapat, underblåser och ser som den enda vägen fram. Det är en kunskapsfientlig relation som förlägger allt ansvar för kunskapsutvecklingen hos läraren. Studenten (i ett slags vulgärbild av denna relation) sitter här med armarna i kors och väntar på instruktioner. Blir det jobbigt eller framstår som otydligt är det läraren som får kritik, enligt logiken: Detta är inte vad jag beställt. Och om utfallet inte blir det förväntade, kallar man på läraren och ställer denne till svars, alternativt börjar förhandla om bedömningen. Läraren betraktas här som ett hinder som kunden måste övervinna för att få den examen man anser sig ha rätt till, "för man har ju jobbat så mycket". Som om verklig kunskapsutveckling och studier på högskolan bara handlade om yta och kvantitet, inte om innehållet kvaliteten. Och vad innebär egentligen detta att man "jobbat så mycket", särskilt som resultatet av arbetet inte svarar upp mot kriterierna för godkänt?! Vill vi bygga en kunskapsnation är det förödande om en sådan inställning sprider sig i skolan och utbildningssystemet.

Lika illa är det så klart om läraren ser sig som oantastlig eller anse sig vara där för sin egen skull, om läraren inte bryr sig alls om studenterna. Självklart är det så. Egoism samt klyftor och polariseringar är lika förödande i utbildningssystemet som det är i samhället och mellan länder.

En annan och mycket mer konstruktiv och eftersträvansvärd, kunskapsbyggande relation är den som utgår från ömsesidigt intresse för kunskapen och det som händer mellan läraren och studenten. En sådan relation bygger på dubbelriktad respekt, och här är också kunskapen i centrum. Inte läraren och inte studenten. I en sådan relation är både läraren och den som lär underordnad lärandet. Här är det kunskapen och kvaliteten som fokuseras, vilket är viktigt. För bara så kan läraren göra ett bra jobb. Bara om studenten verkligen är där av intresse och med målet att uppnå kunskap av hög kvalitet kommer högskolelärarens kunskaper och kompetenser till sin rätt. Bara då kan tentor rättas och uppsatser bedömas med fokus på kvalitet och kunskap. I en sådan relation är båda parter lika intresserade av att göra ett bra jobb, och varken läraren eller studenten nöjer sig med något annat resultat än ett väl utfört arbete som håller hög klass. Där blir ett välvilligt underkännande presenterat med respekt och emottaget med förståelse och intresse. Och där hjälper båda parter varandra att värna kunskapens kvalitet.

Tyvärr är den senare relationen undantaget, och den förra närmast regeln. Och detta försvårar för både läraren och studenterna, eftersom alldeles för mycket tid, energi och resurser läggs på annat än kunskapsutvecklingen. Att det blivit så, att vi låtit det bli så är djupt problematiskt. För det drabbar ingen annan än oss själva.

Det som håller min motivation vid liv är hoppet om en vändning. Och jag är optimist, främst för att inte förgöras av oro och tvivel. Jag tror på framtiden för att jag väljer att göra det och för att det är det enda konstruktiva man kan göra, och för att alla andra sätt att tänka bara stöd åt den utveckling jag oroas över och vill vara med att motverka.