Postscriptum om kontrollsamhällena 1

Jag kommer fortsätta granskningen av SDs partiprogram och arbetet med att försvara yttrandefrihet, öppenhet och demokrati, men jag behöver även hitta tillbaka till vardagen, vetenskapen och allt annat som är viktigt. Avpixlat-gänget ska inte få diktera villkoren för mitt liv och mitt skrivande! Därför tar jag tag i det jag hade tänkt skriva om här i veckan, nämligen Deleuze text:

Gilles Deleuze: Postskriptum om kontrollsamhällena

Från: Nomadologin (Raster förlag, 1998)
ISBN: 91 87214 784.
Sidorna 193-202.

Vi ska läsa den på jobbet, inom ramen för det forskningsseminarium som drivs på avdelningen och där vi tidigare diskuterat forskning om styrning och kontroll av företag och offentlig verksamhet utifrån mer handgripligt praktiska texter såsom utkast till ansökningar och artiklar. När jag fick frågan om jag kunde förslå något att läsa tänkte jag omgående på denna text, som jag länge tänkt skriva om. Det är ingen ny text, men dess innehåll är brännande aktuellt, för vad är och hur fungerar kontroll?

1. Historia

Foucault lokaliserade de disciplinära samhällena till 1700- och 1800-talen: de nådde sin höjdpunkt vid början av 1900-talet. De organiserade de stora inspärrningsmiljöerna. Individen passerar ständigt från en stängd miljö till en annan, var och en med sina egna lagar: först familjen, sedan skolan (”du är inte längre hemma”), sedan kasernen (”du är inte längre i skolan”), sedan fabriken, i sinom tid sjukhuset och till sist kanske fängelset, instängningsmiljön par excellence. Det är fängelset som är den analoga modellen för de andra: när hjältinnan i [Jean-Luc Godards] Europe 51 ser arbetare, kan hon ropa: ”jag trodde att jag såg dömda ...”.

Sådär såg kontrollen av människor fortfarande ut på 1970-talet, i stora drag och väldigt förenklat. Jag och min generation drömde om något annat, om frihet från kontroll och bevakning. Skolan var en plåga, för jag kände mig instängd, och den känslan förföljde mig i arbetslivet. När jag var ung gjorde "alla" lumpen och även om det innebar en relativ frihet, jämfört med nattarbetet som bagare, innebar det ändå 7.5 månader av ihärdiga försök till disciplinering. Som militär tvingades jag följa order och som bagare stod jag fjättrad vid ett bakbord hela dagen. Och arbetet höll mig tillbaka även på fritiden genom att jag var allt för trött för att göra något vettigt efter jobbet. Jag led av försöken att disciplinera mig och känslan av att bryta mig loss växte inombords. Längtan efter frihet var stor, och den blev med åren större, ända tills jag tog tjuren vid hornen och sa upp mig och började studera på mina egna premisser och efter eget intresse.

Foucault analyserade på ett utmärkt sätt instängningsmiljöernas ideala projekt, som framför allt blir synligt i fabrikerna: att koncentrera; att fördela i rummet; att ordna i tiden; att i rumtiden komponera en produktivkraft vars verkan måste överskrida summan av delarna. Men Foucault insåg också att denna modell var kortlivad: den efterträdde suveränitetssamhällena, vars syften och funktioner var helt annorlunda: att uppbära tribut snarare än att organisera produktionen, att bestämma över döden snarare än att styra livet. Övergången skedde stegvis och Napoleon förefaller vara den som effektuerar det stora skiftet från det ena samhället till det andra. Men disciplinerna genomgick i sin tur en kris och nya krafter började långsamt ta form, vilket accelererade efter andra världskriget: de disciplinära samhällena, det är redan dem vi inte längre befinner oss i, det som upphört att känneteckna oss.

Kulturella rörelser är tröga och det finns hela tiden en eftersläpning på individnivå. Jag upplevde det som att jag levde i ett disciplinärt samhälle, fast redan då hade allt börjat röra på sig. Upplösningen av strukturer går långsamt i början och min föräldrageneration satt fortfarande kvar i det gamla, även om många av dem började bryta med det gamla. Och jag och mina generationskamrater tacklade det hela genom att förhålla oss ironiskt till det gamla. Sakta först, men snart allt snabbare, upplöstes disciplinsamhället och nya krafter började formera sig. 

Vi befinner oss i en generaliserad kris för alla inspärrningsmiljöer, fängelset, sjukhuset, fabriken, skolan, familjen. Familjen är något ”inre”, i kris likt alla andra inre miljöer, inom forskningen, yrkeslivet, etc.

Psykiatrins inspärrningsmiljöer var de första att lösas upp och fängelset har förändrats och delvis ersatts med fotboja. Sjukhuset tar bara hand om de allra mest akuta fallen och skickar hem patienterna så fort de överlevt den akuta fasen. Fabriksarbetet ersätts av robotar och datorisering, och kontorsarbete bedrivs allt mer hemifrån. I högskolevärlden händer också liknande saker, som till exempel när forskarnas egna rum ersätts med öppna kontorslandskap. Allt i frihetens och flexibilitetens namn. 

De ansvariga ministrarna tillkännager ständigt nya reformer som anses nödvändiga. Reformera skolan, reformera industrin, sjukhuset, armén, fängelset; men var och en vet att dessa institutioner är slut och att det bara är en tidsfråga. Det handlar bara om att adminstrera deras dödskamp och hålla folk sysselsatta tills dess att de nya krafter som knackar på porten har inrättat sig.

Kanske är det så man ska se på det som händer, som ett slags dödsryckningar? Möjligen är det en (del)förklaring till krisen i skolan. Det gamla systemet har ännu inte anpassat sig efter de nya förutsättningarna. Begäret efter frihet är starkt och önskan att välja och vraka sprider sig, till vården, skolan och samhället i stort. Valfrihet är ett av vår tids viktigaste ord. Friheten att välja, vad är det för frihet egentligen? Det är frågan som Deleuze ställer och utreder i denna korta men oerhört intressanta text. Blir vi fria av att välja, eller är det en annan och mer subtil, men lika kontrollerande form av disciplinering?

Kontrollsamhällena håller på att ersätta de disciplinära samhällena. ”Kontroll” är det ord som Burroughs använder för att beteckna detta nya monster, och som Foucault utpekade som vår nära framtid. Även Paul Virilio har under lång tid analyserat de ultra-snabba formerna for kontroll i det fria, vilka ersätter de gamla disciplinerna som opererar inom det slutna systemets tid.

Kontrollen av verksamheten i skolan är större än någonsin, liksom (ekonomi)styrningen av allt fler verksamheter i samhället. Medan vi är fullt upptagna av att välja och vraka i det ökande utbudet införs det fler och fler dolda kontroll- och övervakningssystem som vi anpassar oss efter även om det kanske inte känns så. I den växande frihetens kölvatten växer kontrollen.

Vi behöver inte åberopa de extraordinära nya farmaceutiska produkterna, de nukleära teknologierna eller de genetiska manipulationerna, även om också de kommer att intervenera i denna nya process. Inte heller finns det anledning att fråga vilken regim som är hårdast eller mest uthärdlig, ty i båda två finns en motsats mellan frihet och underkastelse. Till exempel vad gäller sjukhusets kris som inspärrningsmiljö, där sektoriseringen, dagvården och hemvården först har inneburit nya friheter, även om de också är del av kontrollmekanismer som inte står de allra brutalaste inspärrningarna efter. Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen.

Detta skrev Deleuze innan Internet fanns och långt innan New Public Management börjat sprida sig i någon större skala. Han såg tendenserna och extrapolerade, men han uttalade sig inte om framtiden. Han pekade istället på detta att utveckling aldrig är ond eller god per se och att det varken finns anledning att frukta eller hoppas. Vad som behövs är "nya vapen" eller verktyg att tänka med för att lära sig hantera situationen. Ett samhälle måste ha någon form av struktur för att fortsätta vara ett samhälle, och det finns en gräns för hur mycket frihet strukturer kan härbärgera innan de löses upp och försvinner. Det är så jag ser på det som händer. Kontrollen som växer fram är inte resultatet av någons illvilja, det är en konsekvens av helheten, av summan av allt som tänks, görs och händer i samhället. Frihet från disciplineringen har ett pris, och det verkar vara ökad kontroll. Kärnfrågan är om frihet överhuvudtaget är förenlig med mänskligt liv, om det inte är en omöjlig dröm, ett slags tankens och kulturens motsvarighet till fysikens perpetum mobile.

Fler tankar om detta och om hur kontrollen agerar inom ramen för friheten kommer inom kort. Två poster till är planerade innan onsdagens seminarium.