Bodil Jönssons bästsäljare, Tio tankar om tid. Är det någon som minns den? Väldigt många läste den och den fick ett enormt genomslag. Den boken fick många att tänka på och tala om tid. Tyvärr slutade det där, i talet och tanken. Annat pockade på uppmärksamhet, annat ansågs viktigare. Skolan, till exempel. Kampen mot flumskolan och för kunskapsskolan prioriterades, med allt vad det innebar av kontroll, utvärdering och ökad administration. Konsekvensen blev att allt mindre tid fanns för tänkande och reflektion. När allt mer ska klaras av på allt mindre tid blir något lidande, och i skolans fall är det kunskapen. Värdet av vetandet och kompetensens kvalitet utarmas i takt med att tiden krymper. Fast det är så klart inte tiden som krymper; livet är fortfarande lika långt, och året, veckan och dagarna som livet består av. Det är vi som skapat ett samhälle som vilar på en orimlig dröm om en supermänniska som ingen av oss, eller ytterst få, ens kommer i närheten av att kunna mäta sig med.
Datorernas kapacitet och hastighet ökar, enligt lagen som jag just nu inte mins namnet på. Det är inte det viktiga, vad den heter. Jag skriver detta för att jag finner det rofyllt att bara låta tankarna flyta. Den som vill veta kan googla. Poängen är att vi människor jämför oss med datorerna och att vi accepterar att datorn blivit normen och att den mänskliga faktorn är något negativt. Därför pressar vi varandra till det yttersta, för att ingen ska kunna komma och säga att jag inte presterar. Och eftersom datorerna kan mer, jobbar snabbare och kan hantera allt mer komplexa uppgifter, vill vi människor inte vara sämre. Därför ska allt ständigt effektiviseras. Och därför betraktas alla marginaler, all väntan, all tid som inte är intecknad och uppfylld som onödigt slöseri. Det jagas ständigt effektiviseringsvinster och därför finns det allt mindre tid, för tänkande, skrivande och analys. Därför jagar vi livet ur varandra.
Addera ekonomiska hänsyn till samtidens kulturella mix och antihumanismen är ett faktum. Därifrån är steget inte långt till att betrakta människor som objekt, och eftersom det inte finns tid att reflektera över konsekvenserna av nuvarande organisering av samhället dras fler in i grottekvarnen, eller bränner ut sig och hamnar i utanförskap. Och eftersom ekonomi och effektivisering är objektiva mått, och datorerna normen, får individerna skylla sig själva. Dessutom finns ingen tid och inga pengar att ta hand om eller visa empati. Alla har fullt upp med sig och sitt.
Samhället styrs allt mer av affekter, som i efterhand intellektualiseras. Om det finns tid för det vill säga. Debatten tar över utrymmet och ersätter samtalet, för det är enklare, mer effektivt och resulterar i ett tydligt svar. Att svaret är meningslöst, felaktigt eller kontraproduktivt hinner eller orkar ingen reflektera över. Tiden som finns är allt för dyrbar för det.
Vad är meningen med livet, egentligen? Varför håller vi på som vi gör? Varför agerar vi mot bättre vetande? Tid för tankar om det behöver vi nu mer än någonsin, tid som inte anses finnas. Fast det är bara en kulturell, kontingent uppfattning. Synen på tid och på människan kan ändras. Om tillräckligt många vill och agerar i den riktningen i sin vardag, om fler bjuder motstånd, kan ingen stoppa den rörelsen. Lika lite som nuvarande rörelse, som på samma sätt drivs av dina och mina och alla andras agerande i vardagen.
Stanna upp lite, och tänk på det och på vad som är viktigt egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar