lördag 21 november 2015

En bild. Ett liv, och en helt annan värld.

Pojken på bilden är jag. Året är 1970 och några månader senare skulle jag fylla fem år. Det är jag, fast ändå inte. Något med just denna bilden griper tag och fångar mig. Den väcker så många minnen. Mellan han på bilden och den som är jag idag är det 45 år. Ett helt liv. Jag minns honom som det var igår, och kanske är det därför bilden griper tag. Han visste ingenting. Jag vet allt. Det gör ont att tänka på det, samtidigt som jag glädjen i blicken gör mig varm. Låter tankarna flyta iväg.



Jag minns den där mössan. En pälsmössa som jag tror att en moster hade sytt åt mig. Den var len mot huden. Och jag minns de där stickade byxorna med skinnlappar på knäna. Min syster hade likadana, fast i orange, mina var (manligt) blåa. De kliade, men detta var långt innan bävernylonoverallernas tid. Skidorna minns jag också. När jag åkte i backen hemmavid hade jag svårt att köra rakt fram, så jag minns att jag tänkte att det var slalomskidor. De var av trä, och det var långt innan Stenmark regerade i backarna.

Från 1960-talet har jag inte så många minnen från, men 1970 och framåt minns jag. Vi flyttade från en lägenhet till ett radhus i februari det året. Bilden kan vara tagen utanför huset, men jag tror inte det. Den kan vara tagen i Skaraborg också. Där tillbringade vi mycket tid, på en bondgård. Min dröm genom hela låg- och mellanstadiet var att bli bonde. Varför vet jag inte, men det var något med friheten som lockade, tror jag. Fast jag blev allergisk i tonåren, så den drömmen krossades, vilket jag är tacksam för idag. Jag hade nog inte blivit en bra bonde. Jag hade nog känt mig instängd på en gård, ensam med djuren och arbetet på åkrarna. 

Leendet på mina läppar, glädjen i blicken. Det är den jag inte kan värja mig från. Innan man börjar skolan är man så oskyldig. Sedan drabbas man av livet. Drömmar krossas och det blir inte som man tänkt sig. Allt som ligger mellan mig idag och pojken på bilden, tänker på det. Blir ledsen. Fast jag är nöjd med mitt liv idag, Det finns ingenting jag kan klaga på, inte i mitt liv. Det kan inte bli bättre. Oerhört tacksam för det, för så har det inte altid varit. Fast då, 1970-var det bra. Kanske är det därför bilden griper tag. Sedan började jag skolan. Och då upptäckte jag att jag var annorlunda, att jag inte riktigt passade in. Tänker på tårarna som rann ner för kinden när jag gick hem ensam från skolan på mellanstadiet. Eller på hur ensam jag kände mig ibland på högstadiet. Om det visste pojken på bilden inget. 

Han som står där på skidorna var lika nyfiken som jag är, och det är jag enormt tacksam för. Tänk om skolan hade brutit ner mig och berövat mig nyfikenheten? Tänk om jag inte orkat. Jag minns hur jag några år efter att bilden togs satt i skogsdungen i området hemma och kände mig ensam. Hur jag funderade på vad som skulle hända om jag tog mitt liv. Det minnet skrämmer mig. Jag har ingen aning om varför jag tänkte så, men jag minns att jag valde livet, för att jag insåg att det fanns så mycket att leva för och se fram emot. Och den känslan har jag fortfarande. Den känslan har hjälpt mig genom en skilsmässa och en uppslitande separation. Den hjälpte mig utstå och genomleva mobbningen jag utsattes för på högstadiet. Känslan kunde jag också hämta kraft i när jag tyckte livet var meningslöst, just innan jag slutade arbeta heltid i bageriet och började studera.

Glädjen i blicken fyller mig med värme, men också med saknad. För jag minns hur jag kunde skratta, hejdlöst. Det där skrattet dog någon gång där under högstadiet och jag ägnade ganska mycket tid åt att försöka hitta tillbaka till det. Fast det har jag aldrig gjort. Jag älskar humor, men inte allt som görs av alla. Det måste finnas en tanke, ett allvar i botten. Fast skratta kan jag inte, inte på riktigt, inte som då. Det sörjer jag, men antar samtidigt att det är en del av livet. Det är vad vuxenblivandet handlar om, det är priset man får betala för att växa upp. Alla erfarenheter är inte bara av godo och positiva. Samtidigt är det erfarenheterna som formar en, som gör en till den man är. Jag vill inte vara någon annan. Ändå fyller mig bilden på den där pojken med vemod. Jag skulle vilja hålla om honom. Jag skulle vilja ta honom i handen och leda honom genom livet. 

Jag har två barn. De liknar mig på många sätt, men de liknar sin mamma också. Tänker på min dotter, hur hennes ögon mötte mina på BB. Hur känslan av att se sitt första egna barn i ögonen förändrade mig och hela mitt liv. En oerhört stark känsla, som varar livet ut. Ett band som aldrig försvinner. Jag minns hur barnen skrattade när de var små och hur deras glädje fyllde mig med värme. Det är det närmaste jag kommit pojken på bilden. Deras bubblande, lyckliga och totalt oskyldiga barnskratt fyllde mig med tacksamhet och kärlek. En kärlek och tacksamhet som riktades mot dem lika mycket som mot livet.

Tvingar mig att tänka på barnen som flyr från krigen som härjar i världen. Tänk om pojken på skidorna tvingats ut i en flotte på Medelhavet. Den tanken skär i hjärtat. Tänker på tillfälligheterna som gör livet till vad det blir. Påminner mig om hur viktigt det är att hålla fast vid den där nyfikenheten och drömmarna, vad som än händer. Det är det enda vi har, det och varandra. 

Livet, tänker på livet. På hur mycket som hänt sedan jag stod på de där skidorna. Tänker på alla känslor som väckts och passerat min kropp. Tänker på alla glada stunder och allt jobbigt. Fylls av enorm tacksamhet, för att jag kan finna ro och känna tacksamhet över det som blev och den jag är. Det har varit en kamp, men jag vill inte ha den ogjort. En bild, ett ögonblick. Och så många minnen. Viktigt att stanna upp ibland, att tänka efter och skaffa sig perspektiv. Viktigt att påminna sig om det som är bra, särskilt i tider av oro, som dagens. 

En bild. Ett liv. En helt annan värld, en helt annan tid och ett mycket mer förlåtande samhälle som vi aldrig kan återskapa och som det är meningslöst att drömma om, men som vi kan lära oss massor av. Tänker på det, för att få perspektiv till hoten och kriserna som avlöser varandra. För att repa mod och orka blicka framåt.

Inga kommentarer: