Vi får den skola och kunskap vi betalar för!

Läser Isak Skogstads inlägg i debatten om skolan, på DN.Åsikt. Känner igen mig, och instämmer i oron, som för övrigt allt fler offentliganställda känner och ger uttryck för. Trivseln på dagens arbetsmarknad försämras. Poliser, sjuksköterskor och lärare klagar, inte bara på lönen, utan på hur man behandlas och vad man förväntas göra på den (krympande) tid man har till förfogande, på kontrollerna och styrningen, på bristande förtroende och på ständiga omorganisationer, effektiviseringar och nedskärningar. Så länge vi tror att det måste vara så här och att vi inte har råd att skapa bättre förutsättningar kommer ingenting att förändras och förfallet kommer att fortsätta. Redan syns dock tecken på att allt fler funderar på att lämna sina anställningar inom dessa yrken, och nyrekryteringen går sådär. Vad gör vi när allt färre vill arbeta inom dessa samhällsbärande yrken? Det är en fråga som liksom klimatfrågan inte går att bortse från, ett problem som växer ju längre man väntar med att göra något åt saken.

Nu var det dags igen. Ytterligare en studentkollega hoppade av lärarutbildningen. En student med ett genuint intresse för sitt ämne och sitt yrkesval valde att hoppa av lärarutbildningen efter flera års heltidsstudier. Verkligheten kom ikapp. Efter en praktikperiod ute på en högstadieskola insåg hon att läraryrket inte var som hon hade föreställt sig. Lärarna var ständigt stressade, eleverna kom aldrig i tid till lektionerna och lyssnade inte på lärarna. Lokalerna var sunkiga. Av alla oss som påbörjade utbildningen är inte ens hälften kvar idag. Skolan är långt ifrån en attraktiv arbetsmiljö i dagsläget. Svensk skola behöver en krisplan och läget är akut.

Det Skogstad beskriver är vardagen i skolvärlden, och skillnaden mellan skolan och högskolan är mer än gradskillnad än en artskillnad. Stress och press, bristande intresse och dåligt underhållna miljöer. Det är så vi ser på kunskap, i praktiken. Kunskapens värde är lätt att TALA om, men för att orden ska få mening krävs handling. Och där brister det, KAPITALT. Varifrån kommer idén att lärare ska betraktas som tjänare som ska hunsas? Vem lanserade tanken på att poliser och sjuksköterskor är en oändlig resurs som man inte behöver bry sig om? Inte från någon. Den synen på människor och verksamheterna växer fram inifrån ett system där ekonomin och resultatet är överordnat allt annat. Trots att alla vet och förstår att LÄRANDE inte kan tvingas fram hur som helst, tvingas lärare utstå kritik för att resultaten uteblir, trots att alla förstår att förutsättningarna gör uppdraget hopplöst svårt, om inte omöjligt. Vi har alla ett ansvar för att det blivit som det blivit. Skattesänkarparadigmet leder till sänkta löner och sämre arbetsförhållanden, vilket leder till sämre förutsättningar för både lärare och elever att ägna sig åt kunskap och lärande.

Situationen är djupt oroväckande. Kunskapsresultaten faller, likvärdigheten minskar och alltför många lärare lämnar yrket. Sedan 2006 har var fjärde lärare lämnat skolan av andra skäl än pension. Mer än var fjärde lärarstudent med inriktning mot högstadiet hoppar av redan efter första terminen på lärarutbildningen. Många är genuint intresserade av läraryrket och vill göra en skillnad för eleverna, men förutsättningarna gör att alltför många väljer andra yrken. Gnistan slocknar ut hos många som tar klivet in i skolvärlden. Vissa skolämnen riskerar dessutom att utrotas på grund av läraryrkets undermåliga attraktivitet. De senaste tio åren har det i genomsnitt examinerats 73 kemilärare per år. Det räcker inte på långa vägar även om samtliga, mot förmodan, skulle stanna kvar i klassrummet för resten av sitt yrkesliv.

Det saknas inte kunskap om läget, ändå får det fortsätta. Det är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen, en hopplös ekvation som man redan innan man börjat räkna på den inser inte kommer att gå ihop. Ändå fortsätter man tala om detta som om det handlar om pedagogiska metoder, eller som om en legitimation löser alla problem. Den ena lösningen efter den andre presenteras som den slutgiltiga, fast alla vet vad som krävs egentligen: Högre lön, mindre administrativ börda, tid för eftertanke och möjlighet till fortbildning, mer ansvar och större tillit. Och en annan syn på var ansvaret för lärande ligger, hos den som ska lära. Det är inte svårt att vända utvecklingen. Svårigheten är skapad, för den är en konsekvens av den syn vi har på ekonomins roll i dagens samhälle.

Höga löner är viktigt för läraryrkets attraktivitet, men det talas alltför sällan om den bristfälliga arbetsmiljön. Den psykiska ohälsan växer sig allt starkare i lärarkåren. Andelen gymnasielärare som sjukskriver sig på grund av psykiska diagnoser har nästintill fördubblats på bara fem års tid. Den ständiga stressen över att inte räcka till i kombination med stora disciplinproblem i klassrummen drabbar både lärarna och eleverna. OECD visar att det finns ett starkt samband mellan arbetsro i klassrummet och lärarnas arbetstrivsel. Det råder dessvärre inte arbetsro i de svenska klassrummen. Andelen gymnasielever som upplever sig störda av andra elever på nästan alla lektioner tredubblades mellan 2006 och 2012. Enligt Skolverket så blir var tredje elev i högstadiet och gymnasiet störd i sitt arbete på nästan alla lektioner.

HÄR finns problemen och det viktigaste hindret för lärande och kunskapsutveckling, mellan dem som befinner sig i skolan. När en hel generation tappar motivationen att lära går det så klart inte att vara lärare, för det handlar då om att ta på sig ett ansvar för något som ingen kan ta på sig ansvaret för; någon annans lärande. Varför vill inte dagens unga lära sig eller studera? För att kunskap idag anses vara en formalitet, något man kan googla sig fram till. Kunskap är synonymt med fakta. Vetande har inget egenvärde. Kunskap har reducerats till betyg och examina, som ska växlas in till en välbetald anställning. Utbildning är idag en jakt på pengar, vilket är en tendens som ivrigt underblåses av Svenskt Näringsliv och så gott som alla politiker. Tiden i skolan ska minskas och åren i arbetslivet ska ökas. Pengarna är viktigare än något annat. Klart att allt färre orkar bry sig om kunskap och lärande då, särskilt som det finns andra och lättare vägar till kunskap. 

Svensk skola behöver en utarbetad krisplan med en bred parlamentarisk överenskommelse. Skolan är en nationell angelägenhet som kräver en nationell samling. Svenska lärare anser inte att läraryrket värderas i samhället och bara fem av hundra lärare skulle rekommendera sina barn att bli lärare. Utbildningsdepartementet borde arbeta dygnet runt med att leverera lösningar på en situation som förvärras dag för dag. Skolkrisen kräver handlingskraft och en tydlig plan för att återupprätta en skola i världsklass. Internationell expertis pekar på Sverige som ett avskräckande exempel på hur man kan missköta ett en gång i tiden så välfungerande skolväsende. Det är hög tid att leverera en utarbetad krisplan. För det finns väl en sådan?

Tyvärr tror jag inte att det finns någon plan. Och jag är heller inte säker på att jag håller med om att det är en PLAN som behövs. Jag tror att samhället är i skriande behov av en annan syn på kunskap, och en annan syn på pengar. Så länge pengar och (ökande) vinst är målet kommer kunskapen att vara underordnad. Pengar är ett verktyg och kunskapen är målet, om det var så vi såg på skolan, om det var så vi såg på kunskapen, skulle problemen snabbt kunna åtgärdas.

Vi får helt enkelt den skola vi betalar för!