Samtalet jag har i åtanke är nu inte vad som helst, inte vilket chit-chattande som helst. Inte (bara) ett trevligt sätt att umgås. Samtalet som jag arbetar med och ständigt modifierar och finjusterar är något annat än vad som går att fånga i en definition. Det handlar om en form som förändras med innehållet, en levande struktur och ett dynamiskt mellanrum som både anpassas och anpassar. En ömsesidig plats för gemensam reflektion. Utan mål och utan krav på konsensus. Samtalet har ett enda syfte, att förädla både dem som samtalar och det samtalet handlar om.
Samtalet är motsatsen till debatten. Samtalet bygger lika mycket på lyssnade som på talande och (lika viktigt) tystnad och tid för reflektion. Samtalet är ett verktyg, ett slags tankens och tänkandets verkstad. Det som händer där, resultatet av samtalet, är alla deltagares gemensamma egendom. Ingen kan på förhand sägas vara viktigare än någon annan i ett samtal, och det går aldrig att planera eller målsäkra utfallet av ett samtal. Samtalets värde avgörs av hur mycket deltagarna enskilt och gemensamt får ut av det. I en debatt finns bara plats för en vinnare, och allt annat är underordnat. Målet, att vinna, är allt i debatten. I samtalet är alla förlorare om inte samtliga deltagare har med sig något när samtalet bryts, för det kommer som sagt aldrig i mål. Samtalet tar bara paus.
Samtal är ett slags evolutionär tillblivelseprocess. Evolutionen bygger på och drivs framåt mellan två principer eller handlingar. Den ena är utkastandet av uppslag och den andra är sorterandet och bedömningen, samt det begränsade utrymmet som gör att överflödet av förslag alltid hålls konstant. Dessa två principer är fristående från varandra, den ena handen vet INTE vad den andra gör. Det är viktigt! Sorteringen sker mellan uppslag, och sortering och utrymmes(bristen) som verkar i mellanrummet avgör vad som blir framgångsrikt. Därför karakteriseras samtalet av upprepade försök och gemensam utvärdering, inom ramen för en avgränsad kontext. Och det är helheten som fäller avgörande, ingen enskild del. Därför är det betydelselöst vem som kläcker idén. Samtalet bygger på ett gemensamt kontrakt som garanterar ömsesidigheten. Alla delar är lika mycket värda och ska ha äran av framgången, om resultatet blir framgångsrikt vill säga, och några garantier för det finns aldrig. Därför både krävs och främjas ödmjukhet av samtalet och samtalandet. Kunskapen som utvecklas på det sättet är kollektiv och därför angelägen för fler, och den är mer hållbar eftersom det inte räcker att vinna, resultatet måste hålla sträck över tid, annars handlar det inte om resultatet av ett kunskapssamtal.
Ser jag tillbaka på mitt liv ser jag att jag samtalade långt innan jag började utforska samtalets möjligheter teoretiskt. Samtalet är också både teori och praktik. När jag kom till universitetet öppnades en helt ny värld, och när jag väl vande mig insåg jag att tiden var för knapp för att jag skulle hinna med allt jag ville och ju längre jag befann mig där och ju mer jag läste, desto mer ville jag lära. Den ena kursen öppnade dörrarna till flera nya kurser. Och eftersom tiden var knapp tvingades jag dels prioritera, dels mobilisera kraft och energi. Förutsättningen för att arrangemanget skulle fungera vara att det inte fanns något mål och inga andra krav än de krav som respektive kurs satte upp för att klara den. Framgången för mina studier låg helt och hållet på tillit och ansvar. Fast det tänkte jag inte på då, det är något jag ser nu, i backspegeln. Idag går det inte att läsa på det sättet som jag läste, dag måste man ha ett tydligt mål och man måste köpa ett färdigt paket och följa planen till punkt och pricka. Fokus har flyttats från innehåll till form, och "kvaliteten" upprätthålls genom kontroll och tvång samt ständiga mätningar och utvärderingar som tar tid och fokus från kunskapen och lärande, både för studenterna och lärarna.
Även i mitt förhållande till böcker samtalar jag. Jag köper en hel del böcker, fler än jag hinner läsa. Så har det alltid varit, även när jag var en fattig student. Böckerna såg jag och ser jag som en investering för framtiden, inte som en kostnad. Det är oerhört svårt, om inte omöjligt, att plocka russinen ur kakan, för dessa saker förändras över tid. Genom att ha böckerna hemma växer horisonten av kunskapsmöjligheter och när tiden är knapp tvingas jag prioritera. Problemet är att tiden krymper och att livets krav och måsten ständigt ökar. Allt mer av läsningen får utföras på fritiden. För om jag inte läste gick jag under, för när kunskapen inte hålls vid liv krymper den. Intellektuell förmåga är en färskvara, liksom insikterna som böckerna ger. Tänkande tar tid och den har alltid varit begränsad, men idag är den mer kringskuren än någonsin. Och för varje administrativt system som införs för att öka effektiviteten tar det mer tid än det frigör. Ett litet steg i taget håller vi på att strypa samhällets tillförsel av ny kunskap, för allt mer av kunskapen flyttas från individerna till systemen. Och människor som är bra på att tänka betraktas som kufar som inte kan anpassa sig.
Skrivandet är också en evolutionär process, av ständigt upprepade försök. Det finns ingen övergripande plan, inget mål och absolut ingen kontroll. Kvalitetsarbetet i mitt skrivande bygger på en enda princip: Nästa text ska bli bättre. Och även om jag ständigt misslyckas med att nå upp till den ambitionen överger jag den aldrig, för det är det enda sättet att förbättra kvalitet, att ständigt försöka på nya sätt och på nytt, igen och igen. Den ena texten ger uppslag till nya texter, och varje text jag läser svämmar över av uppslag. Varje film, TV-program och tidningsartikel, varje samtal, varje möte. Allt, verkligen allt rymmer en bloggpost, för det format som främjar mitt skrivande och mitt tänkande måste vara fritt och öppet, aldrig hindrande. Ju mer frihet och ansvar jag får, desto mer producerar jag och mer kreativ blir jag. Tvinga på mig ett mål eller in i en på förhand definierad form och jag dör kvävningsdöden.
Samtal är mitt liv och min livsfilosofi. När jag handlar kläder gör jag på samma sätt. Jag kan aldrig veta vad som ska fungera förrän jag befinner mig i skarpt läge. Då vet jag, ofta långt senare. Därför har jag så svårt för planeringen av kurser och föreläsningar. Jag har förberett mig i över 20 år och skaffat mig massor av erfarenhet, men den blir mer till en börda än en tillgång när verksamheten tvingas in i en form och när planen måste ligga klar och fast månader i förväg. Jag blir en mycket bättre föreläsare om jag får förbereda mig ända fram till den stund då föreläsningen börjar. Då kan jag fokusera och knyta an till aktuella händelser, jag är flexibel och vill vara det, för det gör mig mer närvarande och fokuserad, det gör mig bättre. När jag måste bestämma mig långt i förväg och sedan inte får avvika, för att systemet inte klarar av det eller för att studenterna kräver av mig att jag ska ha allt klart långt i förväg så att de ska kunna jobba eller göra något annat, blir jag en sämre lärare än om både jag och studenterna samtalade.
Jag vill samtala, överallt, alltid. Inte bara för min skull, utan för att det är ett sätt att både umgås och utbyta erfarenheter, ett sätt att tänka tillsammans. Symptomatiskt nog håller seminariet som form för granskning av vetenskapliga texter på att dö ut, för att ersättas med det anonyma och mer "effektiva" refereegranskningsformatet. Allt fler möter därför allt färre, allt mer sällan. Och kunskapen blir så klart lidande av detta. Ändå finns inget att sätta emot, för kunskapen är en ömtålig kvalitet som bara kan lockas fram. I debatten eller den anonyma granskningen med krav på effektivitet överförs ansvaret för kunskapen och kvaliteten till systemet. Därför har ingen idag mandat att göra något på egen hand, efter eget huvud. Alla, även professorn, kontrolleras. Tilliten och ansvaret har ersatts av förment objektiva kontroller som utförs av tjänstemän som är experter på just det, på att KONTROLLERA.
Kontrollen av resultatet och målet med verksamheten är viktigare än vägen dit, och när detta systemskifte genomförts fullt ut finns ingen kvar som vet hur man gör. Den enda kunskap och kompetens som då finns kvar är den att kontrollera. En iskall värld och ett tomt samhälle, utan liv. Form utan innehåll.
Låt oss samtala, lite mer, lite oftare. Låt oss lyssna, lära och intressera oss för innehållet och varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar