Postscriptum om kontrollsamhällena 2

Hur fria är vi människor i dagens samhälle egentligen, och vad är det för samhälle vi skapar genom att utnyttja den ökande valfriheten? För att kunna bringa reda i och skapa förståelse för den typen av frågor krävs att man tar ett steg tillbaka. Det krävs tid för reflektion och eftertanke, kritiskt tänkande och förmåga att ställa sig lite vid sidan av sig själv. Tyvärr hinns detta sällan med, för utbudet av varor och tjänster som ska väljas mellan ökar ständigt och den som inte hinner med eller som väljer fel anses få skylla sig själv. Så är systemet riggat, för att jag ska kunna optimera mina chanser att nå framgång, på bekostnad av alla andra som tänker likadant. Och eftersom majoriteten anser sig vara bättre och mer kompetent än genomsnittet ser de flesta detta system som det bästa för alla, trots att deras egen framgång inom systemet långt ifrån är given.

Friheten att välja håller på att bli ett tvång. En ökande valfrihet leder enligt systemets inneboende logik till ökad kontroll, för någon verklig frihet finns snart inte, när allt bjuds ut på en marknad med mördande konkurrens. När allt kan väljas finns ingen möjlighet att gå sin egen väg, och det finns heller ingen tid att tänka kritiskt kring vad det är vi sysslar med egentligen. Vilket mervärdet i livet ger det att välja telefonabonnemang, elavtal eller bank? I relation till att lägga den tiden på att läsa skönlitteratur, ta en promenad i skogen eller samtala om något viktigt med en vän ... Om alla går samman kan vi tillsammans pressa priserna långt mer effektivt än om var och en förhandlar för sig. Betänk att avregleringen av elmarknaden ledde till högre priser för alla, plus att det innebar ännu ett moment i vardagen att bevaka för att inte halka efter. Hur fria är vi egentligen, i valfrihetssamhället, och hur ser logiken ut? Om det handlar denna den andra posten i serien om Deleuze text om kontrollsamhällena. 

2. Logik

De olika internerings- eller inspärringsmiljöerna genom vilka individerna passerar är oberoende variabler: varje gång antas man börja om från noll, och det gemensamma språk som finns för dessa olika miljöer är baserat på analogi. De olika kontrollerna är däremot förbundna med variationer, vilka formar ett variabelt geometriskt system vars språk är numeriskt. Instängningarna är likt gjutformar, distinkta formeringar, kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.

Kontrollen i det samhälle vi lämnat bakom oss var handgriplig och extern och den riktade sig mot kroppen och människan handlingar. I skolan skulle man sitta tyst och arbeta, och i det militära skulle man följa order och marschera i takt. På jobbet skulle man stämpla in och stå vid sin maskin eller sin plats. Det som skiljer det samhälle från vårt är att kontrollen aldrig var total, även om den strävade efter att vara det. Systemet läckte som ett såll, för det fanns alltid möjlighet att agera under radarn, så att säga. En fysiskt handgriplig kontroll av det som görs kan aldrig bli total, i alla fall inte så länge övervakningen sker visuellt och med analoga medel. En sådan kontroll måste hela tiden anpassa sig och följa efter och den ligger ständigt ett steg efter.

Detta blir tydligt vad gäller frågan om löner: fabriken var en kropp som bringade sina inre krafter i jämviktsläge, så högt som möjligt vad gäller produktionen, så lågt som möjligt vad gäller lönerna. I kontrollsamhället har fabriken ersatts av företaget, som är en själ, en gas.

Företaget är något annat än fabriken. Företaget kräver lojalitet ända in i märgen och även på fritiden. Och i digitaliseringens tidsålder kan även tanken regleras. Fast det är inte någon som kontrollerar, kontrollen är en konsekvens av samhället och finns inbyggd i helheten. Det vi som kontrollerar varandra och oss själva.

Tvivelsutan nyttjade redan fabriken premiesystemet, men företaget går längre i att ålägga varje lön en modulation, ett tillstånd av evig metastabilitet som utvecklas via extremt komiska utmaningar, tävlingar och diskussioner. Om den mest idiotiska TV-underhållning är framgångsrik, är det för att den på ett adekvat sätt uttrycker företagsvärlden.

Individuell lönesättning ger sken av valfrihet, liksom prestationsbaserade bonussystem och staten är del av samma logik genom införandet av jobbskatteavdrag som sägs premiera arbete framför bidrag, men som i själva verket är ett slags förtäckt kontroll och disciplinering. Överallt tävlas det, och på reklamkanalerna på TV tävlar spelbolagen med aggressiv reklam om spelarnas fåfänga hopp om att bli en vinnare. Skolor universitet rankas och det utvärderas som aldrig förr. Det tävlas och jämförs. Det nya pensionssystemet bygger individens egen förmåga att placera rätt på börsen. Misslyckas man är det upp till en själv, vilket ger oss en logik som får oss att betrakta strukturella problem -- som idag när samhället håller på att ras samma mitt framför ögonen på oss -- som personliga. När allt fler känner sig som förlorare kämpar man mer, och egoismen sprider sig vilket gör att inte bara kampen man mot man hårdnar utan även samhället. Tomheten sprider sig och hopplösheten förpestar tillvaron för alla, för ingen kan bli en vinnare i detta system. Inte ens vinnarna, de där berömda 85 individerna är vinnare, för de har helt fjärmat sig från resten av mänskligheten.

Fabrikerna konstituerade individerna som ett korpus, med den dubbla fördelen att arbetsgivaren kunde övervaka varje element i massan, och fackföreningarna kunde mobilisera en massa som källa till motstånd; men företaget introducerar ständigt en oförsonlig rivalitet i termer av sund tävlan, en utmärkt motivation som ställer individerna mot varandra och genomkorsar var och en av dem, delar honom. Modulationsprincipen ”prestationslön” påverkar till och med det nationella utbildningssystemet: på samma sätt som företaget efterträder fabriken, tenderar skolan att ersättas av permanent utbildning, och den kontinuerliga kontrollen ersätter examen. Och detta är det allra säkraste sättet att överlämna skolan åt företagen.

När Deleuze skrev detta befarade han att skolorna skulle överlämnas till företagen, men idag har processen drivits ett steg längre. Idag är skolorna företag, eller också drivs de enligt New Public Managment, såsom ekonomiska produktionsenheter. Kampen om framgång börjar i skolan och fortsätter i arbetslivet. Alla tvingas på det sättet och enligt den logiken se till sig själva för att bevaka sina egna intressen. Och under tiden som allt fler är allt mer upptagna av kampen om den egna lyckan, i valfrihetens namn, faller samhället sönder i bitar mitt framför ögonen på oss. Betraktat på detta sätt, med lite distans och med insikt om att denna text skrevs för många år sedan, är det skrämmande att vi tillåtit utvecklingen gå så långt. Lika skrämmande är det att vi kollektivt gått den till mötes och bejakat den som ett slags befrielse. Från vad? För inte var människor i gemen olyckligare förr? Det skulle bli bättre, på arbetsmarknaden, i skolan och samhället. Så sa man, det var med sådana löften valfriheten såldes in. Det framstår allt mer som vi kollektivt lurat oss själva att gå på ett klassiskt försäljartrick.   

I de disciplinära samhällena började man ständigt om (från skolan till kasernen, från kasernen till verkstaden), under det att man i kontrollsamhällena aldrig blir färdig med någonting, eftersom företaget, utbildningen och anställningen utgör metastabila tillstånd som samexisterar inom ramen för en enda modulation, likt en universell deformatör.

Som docent slås jag allt oftare av detta att jag aldrig blir färdig. Jag blir befordrad, men jag är minst lika kontrollerad nu som när jag var doktorand eller doktor. Och kollegorna som är professorer kontrolleras också, kanske till och med mer. Utbildning ger varken makt eller frihet, den leder till mer kontroll. Och ingen blir någonsin färdig. Stanna upp lite och tänk efter. Låt insikten sjunka in. Vi ska arbeta snabbare och mer effektivt, inte för att tjäna mer, utan för att inte halka efter i kampen med medmänniskorna om rikedom. Och högre utbildning går man idag inte för att lära sig något, man gör det för att få ett jobb, vilket är inträdesbiljetten till tävlingsarenan. Klart att kunskapen sjunker då, och att det växer upp klyftor som sliter isär samhället. Ingen kan någonsin slå sig till ro, alla måste hela tiden bevaka sin position. Allt fler av medmänniskorna blir allt mer till potentiella hot, och det största och mest uppenbara hotet är det som kommer utifrån ... 

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra. De disciplinära samhällena har två poler: signaturen som utpekat individen och numret eller matrikelnumret som indikerar hans position i en massa.

Kontrollsamhällenas eviga förhalning, är inte det en träffande beskrivning på vad vi utsätter oss själva för idag? Är det inte detta vi gör med och mot varandra, förhalar och förhandlar. Väljer och vrakar. Aldrig blir någon någonsin nöjd, för det finns alltid något som är bättre eller någon som jag med lite ytterligare ansträngning kan pressa mig förbi. Kafkas text är inte historisk, den är dagsaktuell och vi kan alla mer eller mindre identifiera oss med K. Fast det krävs att man tar ett steg tillbaka, att man stannar upp och reflekterar, för att inse och förstå. Och vem har tid med det, när lönen ska förhandlas och man ska välja än det ena än det andra för att inte halka efter. Vem har egentligen tid och råd med något annat än att kämpa för att hålla näsan över vattenytan?

Detta beror på att disciplinerna såg båda dessa som fullt förenliga, och makten bildar på en gång massor och individualiserar, det vill säga konstituerar dem på vilka den utövas som ett korpus, och den formar individualiteten hos varje del av detta korpus (Foucault såg ursprunget till denna dubbla strävan i prästens herdemakt – som på en gång rör hjorden och vart och ett av djuren – men den civila makten kom att bli en ”lekmannapastor” med hjälp av andra medel). I kontrollsamhällena är det väsentliga tvärtom inte längre en signatur eller ett nummer, utan en kod: koden är ett lösenord, under det att de disciplinära samhällena reglerades av föreskrifter (såväl ur integrationens som ur motståndets synvinkel). Kontrollens numeriska språk består av koder som indikerar att man har tillgång eller ej till information.

Antingen är du del av samhället, och då får du skattelättnad (ett slags kod) eller också är du det inte och då får du inget avdrag. Så ser logiken ut, i kontrollens och valfrihetens namn blir höjd skatt normaltillståndet och normaltillståndet förvandlas till ett belönande undantag. I skolan inför systemet med legitimation, som inte bara garanterar att undervisande och betygssättande personal är "behörig" (vilket är ett begrepp som inte har något med kunskap och kompetens att göra), utan även för in ett moment av (sund?!) tävlan, som förstärks av systemet med förstelärare som gör skillnad även mellan de behöriga och tvingar dem att tävla sinsemellan. Är du med, eller är du mot? Det är frågan, och den avgörs med hjälp av ett intrikat kodsystem som blir allt mer oöverblickbart och som villar bort korten och förvränger blicken, vilket leder till att påtvingad kontroll kan uppfatta som önskad valfrihet. 

Vi står inte längre inför paret massa-individ. Individerna har blivit ”dividueller” och massorna till statistiska provtagningar, data, marknader eller ”banker”. Det är kanske pengarna som bäst uttrycker skillnaden mellan de två samhällena, eftersom disciplinen alltid relaterade till fasta valutor som baseras på guldmyntfoten, under det att kontrollen förhåller sig flytande växelkurser, modulationer som inför procentsatser av olika valutor som måttstockar. Den gamla monetära mullvaden är det djur som tillhör inspärrningens miljöer, men valutaormen tillhör kontrollsamhällena. Vi har gått från ett djur till ett annat, från mullvaden till ormen, men också i vårt sätt att leva och i våra relationer till varandra. Den disciplinerade människan producerade energi på ett diskontinuerligt sätt, kontrollmänniskan bildar snarare en vågform, i omloppsbana, ständigt uppdelad i knippen. Överallt har surfandet ersatt de gamla sporterna.

Ingen kan eller hinner gå på djupet, alla surfar på ytan. På arbetet liksom på fritiden, med kollegor och vänner. Mullvaden hinner ingen lägga märka till, hen sitter isolerad i sin håla utan kontakt med resten. Och vi andra krälar som ormar och talar med kluven tunga, för att inte förlora vår position i den eviga kampen om (relativ) framgång och (tom) lycka.

Det är lätt att låta varje samhälle motsvaras av en maskin, inte för att maskinerna skulle vara det avgörande, utan för att de uttrycker de samhälleliga former som är kapabla att ge upphov till dem och begagna sig av dem. De gamla suveränitetssamhällena nyttjade enkla maskiner, hävstänger, block, klockor; de mer närliggande disciplinära samhällena var utrustade med energibaserade maskiner, utsatta för entropins passiva och sabotagets aktiva fara; kontrollsamhällena opererar i den tredje maskinåldern, med informationsteknologier och datorer, vars passiva fara är störningar och vars aktiva fara är piratverksamhet och virus.

Digitaliseringen av skolan, den okritiska tilliten till tekniken, framstår plötsligt inte som fullt lika positiv och önskvärd. Och hur smarta är telefonerna som allt fler ägnar allt mer av sin vakna tid åt egentligen? Vi borde stanna upp och tänka efter. Ta oss tid att reflektera. Vi behöver se varandra, som människor, inte som konkurrenter och potentiella hot! fast det räcker inte att önska sig det. Det krävs mer än en omställning i tanken. Vi behöver helt andra verktyg att tänka med, helt andra perspektiv. Framförallt behövs mer tid och marginaler, i kombination med ökad acceptans för höjda kostnader. Pengarnas makt över tanken behöver uppmärksammas, mycket mer. Frågan är om ekonomiseringen av samhället, kulturen och människan är hönan eller ägget?

Detta är inte bara en teknologisk utveckling utan också en grundläggande mutation av kapitalismen, vilken redan är välkänd och kan resumeras som följer: 1800-talets kapitalism handlar om koncentration, produktion och privategendom. Den upprättar alltså fabriken som en inspärrningsmiljö, där kapitalisten äger produktionsmedlen, men också andra miljöer fattade på ett analogt sätt (arbetarens bostäder, skolan). Marknaden å sin sida erövras ibland genom specialisering, ibland genom kolonisering, ibland genom att sänka produktionskostnaderna. Men i den nuvarande situationen syftar inte kapitalismen till produktion, vilken den ofta förlägger till den Tredje världens periferier, till och med vad gäller komplexa former som textil, metallurgi och olja. Detta är en överproduktionens kapitalism. Den köper inte längre råvaror och säljer inte längre färdiga produkter: den köper färdiga produkter eller sätter samman separata komponenter. Vad den vill sälja är tjänster, och vad den vill köpa är handlingar. Det är inte längre en produktionens utan en produktens kapitalism, det vill säga en försäljningens eller marknadens kapitalism.

Allt och alla har förvandlats till produkter. Och allt fler ägnar allt mer av sin till och sina liv åt försäljning och kamp om marknadsandelar, i konkurrens med allt och alla andra. Valfriheten är med andra ord en eufemism, eller rent ut sagt en lögn. Och när den lögnen lanseras i skolan har vi gått varvet runt. Då har skiten träffat fläcken, som de säger i USA. När kunskap blir en fråga om pengar och valfrihet blir lärande en förhandling och verkligt vetande snarare en belastning. För vem behöver kunskap när man har pengar? Eftertanke leder till tappade tid och minskad effektivitet, i kampen om mer pengar. Därför handlar högre utbildning inte om kunskap, utan om sortering av människor. Också ett slags kod, som ger tillträde eller sätter stopp för den. Tillträde till tävlingsarenan och marknaden.

Därför är den väsentligen dispersiv, och fabriken har lämnat plats åt företaget. Familjen, skolan, armén och fabriken är inte längre analoga men distinkta miljöer som konvergerar in mot en ägare, en Stat eller privatintressen, utan bildar nu de kodade, deformabla och transformabla figurerna hos ett företag som bara har förvaltare.

Företaget familjen, och så vidare. Livspussel som ska läggas för att optimera chanserna att nå framgång. Vad är detta om inte uttryck för kontroll, av både kroppar, livsinnehåll, vardag och tanke? Och alla är lika kontrollerande som de är kontrollerade.

Till och med konsten har lämnat de slutna miljöerna för att träda in i bankens kretslopp. Erövringar av marknader sker genom kontroll och inte längre genom utbildandet av en disciplin, genom fixering av kurser snarare än genom prissänkningar, genom transformationer av produkter snarare än genom specialisering av produktionen. Här får korruptionen en helt ny roll. Försäljningen av tjänster har blivit företagets centrum eller ”själ”. Man berättar för oss att företagen har en själ, vilket torde vara det mest skräckinjagande man någonsin hört. Marknadsföring är nu den sociala kontrollens instrument, och den formar det släkte som är våra nya arroganta herrar.

Du tar väl hand om ditt varumärke? Du ser väl till att bilden av dig är ljus och positiv, och utslätad likt en mäklarannons? Du tränar väl, och tänker positivt? Hur ska det annars gå i samtalet med chefen om lönen, på banken när räntan ska förhandlas eller på äktenskapsmarknaden. Ekonomiseringen och marknadstänkandet är inte en plats för valfrihet, det är ett kollektivt och omfattande system för kontroll. 

Kontrollen är kortfristig och i snabb rotation, men också kontinuerlig och obegränsad, under det att disciplinen sträckte sig över långa tidrymder, och var oändlig och diskontinuerlig. Det är sant att kapitalismen har hållit tre fjärdedelar av mänskligheten i extrem fattigdom, alltför fattiga för att skuldsätta sig, alltför mångtaliga för att spärras in: kontrollen ställs inte bara inför gränsernas upplösning, utan också inför explosioner i kåkstäder eller getton.

Det var ett tag sedan jag läste denna text, men jag är skakad över hur skrämmande aktuell den är. Den är mer aktuell nu än den var när den skrevs. Plågsamt att inse detta, men just därför viktigt att inte ducka för insikterna och sticka huvudet i sanden.