Demokrati är ett vackert ord, liksom öppenhet. Tacksam över att så många trots allt väljer att tala om vikten av att försvara dessa värden, trots att världen står i brand och hoten mot vårt moderna samhälle ökat. Trots att våld och repression allt oftare nämns som den enda lösningen. Försöker finna hopp i den tanken, att vi är många som inser att öppenhet, medmänsklighet och frihet är ömtåliga värden som måste försvaras om demokratin ska kunna leva vidare. Samtidigt oroas jag och det är svårt att arbeta. Mitt jobb är att tänka, men tankar är svåra att styra i en bestämd riktning, särskilt när man som jag lider av koncentrationssvårigheter, och det blir inte bättre av att känna sig utpekad. Attacken mot mig från gänget bakom Avpixlat har påverkat mig mer än jag vågar erkänna, och när jag ser tendenser till liknande tankar, varianter på samma tema, även från etablerade medier, ökar oron och det blir en kamp för att inte förlamas. Att skriva och tänka högt är mitt sätt att hitta tillbaka, så efter att dagens första mail besvarats och i väntan på att jag måste förbereda morgondagens filminspelningar, tänker jag och skriver.
Det sägs att talet om öppenhet bara är ord, och att det är lätt att säga, men att det enda som biter på tenoristerna är våld och hårda tag. Jag kan inte ha en bestämd åsikt om något som ingen kan veta något bestämt om, men jag vet att öppenhet inte är en metod, lika lite som demokrati och frihet. Det är inga verktyg för att styra världen i en bestämd riktning, vilket många nu verkar vilja. Demokrati, öppenhet och värnande av frihet är något som kräver allas insatser, utan att något bestämt utfall kan garanteras. Det är med dessa ord och begrepp som med sanningen, ingen kan ta patent på dem. Orden och begreppen är ingens, eller allas. Frihet kan bara försvaras med frihet, och demokrati med demokrati och öppenhet kräver att det öppna samhällsklimatet värnas. Tummar vi på det vinner terroristerna, och då har vi sålt ut allt vi trodde på och har kämpat för. För vad? För att ge utlopp för ett primitivt hämndbegär.
"Det fungerar inte att vända andra kinden till", sägs det. "Kärlekstrams" är ett ord som använts för att avfärda talet om öppenhet. "En örfil är det enda som fungerar", finns det dem som tänker. "Nu får det vara nog, vi måste göra något." Alla känner igen tankegångarna och orden som luftas. Som om demokrati var en enkel lösning och öppenhet normaltillståndet. Som om mångfald var oproblematiskt, eller som jämställdhet kan gå för långt!? Det är svårt, fruktansvärt svårt att försvara öppenheten, demokratin och mångfalden. Och väldigt enkelt att sälja ut allt vi tror på för att få känslan av hämnd tillfredsställd. Fast när den vägen väl anträtts finns ingen väg tillbaka. Hämnd föder hämnd, hat föder hat och tummar vi på sanningen, öppenheten och demokratin för att på det sättet försöka kontrollera världen i den riktning som känns bäst för dagen och för "oss", vem det nu än är som ryms där i det det där hotade viet, har vi sålt vår själ till djävulen.
Mångfald, demokrati, jämställdhet, frihet och kunskap är alla samma andras barn. Det är därför inte förvånande att alla hotas idag, av olika grupper, på olika sätt och från olika perspektiv och med skilda argument. Kampen står mellan den enda vägens företrädare, och vi som menar att antingen eller är lika fel oavsett vilket man väljer, vi som försvarar både och. Två fel kan aldrig bli ett rätt, och IS hade aldrig utvecklats på det sätt som nu är fallet om inte väst agerat på det sätt som väst agerat i historien. Det betyder inte att någon av sidorna har rätt eller att våldet på något sätt ursäktas, det betyder bara att det aldrig är ser eller vitt. Det handlar inte om vem som har rätt och vem som har fel, om vi mot dem, utan om vad som är hållbart i längden. Och våld är inte hållbart!
Kunskap är ett mål att sträva mot, liksom jämställdhet, demokrati och mångfald. Det handlar om utmaningar som ständigt måste kämpas med. Jämställdheten och mångfalden kan lika lite som demokrat och kunskap, gå för långt, för då är det inte jämställdhet, mångfald och kunskap längre. Och antingen är samhället öppet, eller också är det inte öppet. Enda sättet att bevara det vi tror på är att försvara det, genom att värna öppenheten, kunskapen och demokratin. Genom att inte stänga till och kontrollera, genom att aldrig tumma på vetenskapligheten och genom att lyssna på alla röster som höjs, utom på rösterna som är emot öppenhet och demokrat och dem som säger att det gått för långt. Bara tillsammans kan vi bygga ett hållbart samhälle, aldrig var och en för sig!
När tonläget är högt och känslorna stormar är det lätt att få för sig att det krävs drastiska åtgärder, men det är precis tvärt om. Det är då som tiden för eftertanke, reflektion och odlande av medmänskliga relationer är viktigare än någonsin. Och det är då som en väl fungerande skola och ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum är som allra viktigast. Det är ingen slump att hatet och hoten riktar sig mot mot kunskapen, det kritiska tänkandet och analysen, för det är den som är grunden för demokratin, värnandet av öppenhet och även den som är förutsättningen för mångfald och jämställdhet. Bara den som vägrar lyssna och lära kan vara fundamentalism, och det är lika illa vilken typ av fundamentalism man ansluter sig till. Den enda vägens politik är en politik som leder oss bort från allt det som vi i Sverige säger oss värna.
"Krig är politik, med andra medel", skrev Clausewitz. Därför behöver kunskapen värnas, för den har inget med politik att göra, och därför är det bara genom kunskap som verklig frihet, demokrati och öppenhet kan förverkligas, vilket i sin tur är förutsättningen för jämställdhet och mångfald. Det finns inga genvägar till ett hållbart samhälle, bara hårt och gemensamt, ömsesidigt arbete. Det är aldrig enkelt, men just därför viktigt. Och allt är inte svart eller vitt, så jag avslutar denna bloggpost med att länka till en ledare i DN, som ger mig hopp. Den handlar om faran med jakten på enkla lösningar och den manar till eftertanke, över hela linjen. Den är opolitisk, och kanske just därför klok? Den får utgöra ett slags balans mot det jag skrev i morse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar