Informerad okunskap

Fortfarande skakad av det som hände förra veckan. Chocken håller på att släppa, men det är som perspektivet skiftats, som om det invanda och bekanta förvandlats även om inget naturligtvis förändrats radikalt på en vecka, er än att mina ögon öppnats. För att hitta tillbaka behöver jag tid för eftertanke och reflektion samt möjlighet att landa. Samtidigt är det massor att göra på jobbet, med tentor och uppsatser och planering och möten. Jag har ingen riktig kontakt med verkligheten, känns det som just nu. Tiden rusar iväg och kunskapen jag kämpar för tycks rinna mellan fingrarna eller lösas upp i intet. Spelar det någon roll att agera mot dumheten när den sprider sig som en löpeld i alla riktningar, tänker jag allt oftare. Ointresset och okunskapen gör det svårare och svårare att försvara det som måste försvaras. En ond cirkel är vad vi hamnat i. Och den fulla vidden av den insikten och problemets allvarliga natur var det som drabbade mig som ett knytnävsslag i förra veckan när mitt namn publicerades på Avpixlat och jag prisgavs åt kommentatorsfältets hänsynslösa anklagelser och grundlösa antaganden om mig som person.

Effektivitetshetsen i arbetslivet tvingar mig och alla andra till mer, mer och mer, fast alla vet att kunskap och lärande är processer som inte kan skyndas på. Fler kurser och examinationer på kortare tid, både för mig och studenterna. Mer arbete och tydligare fokus på kvalitet istället för kvalitet. Ökade krav på prestation för prestationens skull. Ingen tid för eftertanke eller reflektion och inga marginaler. Jagad, från alla håll. Känns som jag slits isär, som om jag är en förbrukningsartikel, tillsammans med alla andra. Jag klagar emellertid inte för egen del. Jag är lyckligt lottad trots allt. Detta är ett allvarligt samhällsproblem, vars konsekvenser hotar hela samhällets långsiktiga överlevnad. Det är på allvar. Och just när vi behöver kunskapen som mest. När tiden och tankens utrymme är som allra viktigast är det som ingen orkar bry sig, för det finns ju så mycket annat och mer akuta problem att ta tag i. Så lämnas kunskapen åt sitt öde, trots att alla vet att det är förenat med enorma risker. Vården och de äldres behov ställs mot skola och invandring. Det som är en resursfråga görs till en prioriteringsfråga, mot bättre vetande, med stöd i informerad okunskap. Så länge ingen kan bevisa att du vet kan du spela dum utan att drabbas.

Läser på Avpixlat och känner mig först smutsig, av orden och tankarna som vädras där, sedan uppgiven inför den monumentala bristen på kritiskt tänkande. Där är, i de vidriga kommentatorsfälten är den informerade okunskapen en dygd, något man är stolt över. Att granska källor är ett tecken på svaghet, där. TVn ska ut och övriga medier överges, för att vårda den enda sanningen. Den vill säga den sanning som uppstått och som ältas inom de egna leden. Samma teser upprepas i oändlighet och bekräftas av och bekräftar sig själva. Akademin, medierna och alla som inte röstar på SD är kommunister, fascister och diktaturkramare, är del av den världsomspännande sionistiska ockupationsmakten. Dumheten känner inga gränser och att möta den dumheten med kunskap är lönlöst, för det bekräftar bara det man redan "vet" i kommentatorsfältet, och det man vet är det man redan visste: att alla som inte håller med är hotfulla infiltratörer. 

Under tiden, på andra sidan, ute i det upplysta samhället fokuserar skolan mer på Pisa, betyg och genomströmning, av ekonomiska skäl, än på förståelse för vetandets värde. Ekonomiseringen drivs på och allt fler effektiviseringar drivs igenom. Härigenom tvingas den uppväxande generationen ut i okunskapens själlösa ökenlandskap, för ingen har tid att verkligen bry sig om deras kunskaper och verkliga vetande. Allt fler riskerar därför att sugas upp i än den ena, än den andra bubblan där informerad okunskap är en dygd, lojaliteten inåt en hederssak och kampen mot kunskapen samt längtan efter ett nostalgiskt förr som aldrig existerat, det högsta goda. Arbetslösheten i dessa grupper skyndar på processen. Mörkret sprider sig och allt fler kommer allt längre från varandra. Misstron växer på ömse sidor och trots att man i alla läger innerst inne vet att det inte är hållbart fortsätter man på den inslagna vägen, den enda vägen. Samhället slits itu mitt framför ögonen på oss alla.

Hotet kommer inte utifrån, det växer mellan oss. Det är vi som på egen hand raserar grunden för det vi vill ha och kräver av våra folkvalda, som både ska ge oss det och sänka skatten. Även det ett utslag av informerad okunskap. Kulturen som växer fram som en konsekvens av detta sätt att tänka leder till förödande konsekvenser, som sedan skylls på de oskyldiga offren för krigets hårda logik. Hotet kommer inte från människor som flyr för sina liv till Sverige, hotet kommer inifrån och det byggs under av den informerade okunskapen som allt fler på olika sätt ansluter sig till. Det finns helt enkelt inte tid, ork eller förståelse för något annat. Snacka om en förödande ond cirkel!

Betänk att tid för eftertanke, reflektion och kritiskt tänkande är gratis. Det enda som behövs är tid för eftertanke, reflektion och kritiskt tänkande. Fast, ja, det var ju det då. Tiden finns inte, och inte heller förståelsen, och då är det svårt att reflektera. Vi måste bryta den cirkeln!