Önsketänkande om utbildning

Tar mig friheten att tänka fritt om hur en skola och ett utbildningssystem som verkligen sätter kunskapen i centrum skulle kunna se ut. Det är inget förslag, det är en dröm. Känner ett stort behov av att få drömma om något positivt, särskilt i dessa dagar. Samtalar gärna vidare om tankarna, som kanske redan tänkts och som möjligen till dels är orimliga. Jag vet inte. Låter bara tankarna komma, utan andra krav än att kunskapen ska vara i centrum. Det dröms alldeles för lite i skolan idag, och planeras och kontrolleras alldeles för mycket. Och i takt med att planeringen och kontrollen blir viktigare dras allt fler andra aktörer än lärare in i organisationen vilket påverkar lärandet och kunskapsutvecklingen. Konsekvensen blir att kunskapen och lärarna allt mer förpassas ut i periferin (med allt vad det innebär i form av ökad arbetsbörda, mer administration och lägre löner). Dagens skola styrs lite för mycket av realism, och lite för lite av idealism. Det dröms för lite, och fokuseras för mycket på budgetdisciplin och mätbarhet. Sökandet efter kunskap är en jakt på insikt om det ingen vet. Utbildning är skapande verksamhet, inte reproduktion av information.

För att kunna lyfta sig över det givna och förutsättningarna man har krävs att det finns utrymme för storslagna drömmar, och det är avgörande att det handlar om visioner och inte mål. För mål MÅSTE nås och målsäkring kräver resurser, mer resurser desto ambitiösare mål man sätter upp. Visioner kan vara hur storslagna som helst, och så länge man håller dem vid liv och strävar efter dem, är det bra. Lärande kan och bör inte vara ett allt för detaljerat mål. Därför drömmer jag om en skola vars ambition är att utgöra ett slags golv för eleverna att stå på, och en högre utbildning som fungerar som en trampolin för studenterna kan ta spjärn mot i sin strävan upp och ut. Ingen kan ändå garantera någon annans kunskaper. Därför är dagens fokus på betyg galet, utifrån ett kunskapsperspektiv. Kunskap vill jag se som ett samtal, ett slags improvisation eller som en dans. Det förstår alla, kräver samspel och (minst) två aktörer som strävar mot och vill åt samma håll. Som skolan och den högre utbildningen utvecklats likar det allt mer en (läraren) som drar, och en (eleven/studenten) som åker med, mot målet: BETYGET.

Arbetet som lärare har sakta och i små, ofta välmenande steg, förändrats. I begynnelsen var lärarens makt oinskränkt och friheten att utforma verksamheten total (åtminstone här i min dröm). Den som ville lära fick finna sig i att vara underordnad, tills hen skaffat sig tillräckliga kunskaper och erfarenheter att utmana läraren eller professorn. Det arbetet utfördes helt och hållet av eleven och studenten. Och läraren ägnade sig åt egna studier, forskning och kunskapsutveckling. Då var kunskapen i centrum. Fast den där oinskränkta makten som helt låg hos läraren var inte oproblematisk, för kunskap kunde också låsas in och lärande kunde hindras. Det var inte bra och att det lätt kan bli så måste man vara vaksam på och utarbeta metoder för att förhindra. Jag drömmer som sagt om samspel, så allt var inte bättre förr.

Sedan dök det upp pedagoger på arenan, vars intresse handlade om lärande. Och det ser jag som positivt, även om jag ofta kritiserar pedagogiken. För samspel och utveckling mår bra av hjälp och välfungerande studietekniker. Problemet är att pedagogik tenderar att göra allt och alla andra aktörer överflödiga. Det är en utveckling som accelererar i takt med att nya och effektivare datorer och Internet dyker upp på arenan. Vem behöver lärare då, när all information finns ett musklick bort? Vem behöver kunskap när det finns Google? Det enda som behövs är en facilitator som kanaliserar människans inneboende lust att lära. Eller, är det verkligen så? Väldigt mycket talar för att det INTE är så. Tvärtom talar det mesta för att det istället är så att det som saknas är dels lärare, som får vara lärare på riktigt (det vill säga syssla med kunskap och lärande), dels tid för eftertanke och reflektion. Människan är ett lärande djur, men om lärandet inte riktas och om eleverna allt för tidigt lämnas vind för våg av en besjälad människa som tycker allt är lika bra är det långt ifrån säkert att det man lär sig är det man behöver för att leva ett långt och lyckligt liv och för att bygga ett hållbart samhälle. Tyvärr finns idag inte tiden och förmågan till reflektion som behövs för att hantera komplexitet. Lärande är inte alltid lustfyllt, inte hela tiden. Lärande är som konditionsövningar, det gör ont och är jobbigt att kämpa sig fram, men när målet är nått inser man att det var mödan värt. Det är en grundläggande insikt i den skola jag drömmer om.

Skolan jag drömmer om är vidare en skola utan budget. En skola som får en summa pengar att förvalta på bästa sätt i enlighet med visionen: En kunskapsskola värd namnet! Ekonomi ska handla om att förvalta pengarna klokt, inte vara ett instrument för att styra verksamheten mot ett mål som (detalj)formuleras av någon annan än lärarna. Skolan jag drömmer om bygger på tillit och ansvar, och den har kunskapen i fokus. Kontroll och styrning äter resurser på ett oroväckande och bedrägligt sätt. Den införs av omsorg och med goda intentioner, men tenderar förr eller senare att bli sitt eget mål. Hur stor andel av pengarna som läggs på skolan idag går åt till kontroll av verksamheten? Hälften, mer, eller mindre? Oavsett är det alldeles för mycket, för kunskap går inte att kontrollera, i alla fall inte på det sätt som det görs idag, och i alla fall inte utan att det drar resurser från känrnverksamheten. Det är inte kontrollen i sig jag är kritisk till, det är aningslösheten om dess negativa konsekvenser och dess förmåga att flytta fokus från kunskapen till mätresultaten. Kunskap är som den där näktergalen som kejsaren av Kina försökte sätta i bud och som slutade sjunga, för det är bara i frihet som den kunde sjunga, som det fanns något att sjunga om.

Skolan jag drömmer om är ingen frizon där vad som helst kan och får hända, absolut inte! Det är en plats där kunskapen flödar, och gör den inte det modifieras verksamheten så att utvecklingen rör sig i den riktningen. Kontrollen finns inbyggd i verksamheten genom att ingen släpps igenom utan att man uppfyller på förhand, gemensamt framförhandlade kriterier. Kontrollen handlar om att ansvaret för kunskapskvaliteten ligger på den som ska lära. Först när hen kan visa att hen når upp till kraven släpps hen vidare i systemet. Och man får försöka tills man lyckas. Hjälp finns att få i den utsträckning vi gemensamt anser vara skäligt.

Kontrollen över kostnaderna uppnås genom att hålla isär olika slag av kostnader. Lärarnas löner, lokalhyra, läromedel, kontorsmaterial och administration klumpas inte ihop i en och samma budget för att där kämpa om utrymmet. Därigenom blir det lättare att parera olika behov, utan att ställa dem mot varandra. Totalkostnaden kontrolleras genom att det inte är verksamheten som bestämmer vad det får kosta, det gör politikerna, som anslår medlen som skolledningen har att förvalta efter bästa förmåga och med kunskapen i fokus. Transparens och en stående inbjudan till media och andra att granska hur medlen används är den enda kontroll som behövs, och om tveksamheter identifieras startas en dialog för att förstå hur man kan arbeta bättre. Hela tiden med kunskapen i fokus.

Alla kan alltid bli bättre och ingen blir någonsin fullärd. Det är måttot för skolan jag drömmer om. Kvaliteten i verksamheten garanteras av att den tanken genomsyrar allt. Alla är ständigt på väg. Att vara bäst är inget bra mål, för den som är bäst kan fortfarande vara dålig, i förhållande till idealet. Att hela tiden bli bättre är inget mål, utan en vision. Skola och utbildning är inget man ska bli färdig med, det är en ständig kamp upp, ut, vidare. Högre, längre, djupare och mer komplext. Ju fler som engagerar sig i processen desto bättre. Skolan är allas angelägenhet, inte några få experters. Bara så kan en kunskapsnation byggas.

Ska hotet som just nu riktas mot öppenheten, intellektet och kunskapen kunna mötas krävs en skola värd namnet. Demokrati är svårt, oerhört svårt. Därför behövs kunskapsskolan, men den kan lika lite som fred och förståelse TVINGAS fram med våld. Kunskap kan bara lockas fram med kärlek, tålamod och förståelse för kompexitet och det faktum att det aldrig finns några garantier för framgång.