Utbildningskvalitet

Kvalitet är ett hopplöst begrepp, för det handlar mer om en känsla, än om fakta. Liksom det gyllene snittet går det inte att en gång för alla bestämma exakt vad det är. Kvalitet är komplext och därför i princip omöjligt att fånga på ett objektivt sätt. Ändå finns det många som vill göra just det, mäta kvalitet. Till exempel företrädare och förespråkare för friskolor. För att motivera den typen av reformer krävs så klart att det går att visa att kvaliteten blir bättre, eller i alla fall inte sämre. För skola och vård är centrala institutioner i samhället, som alla kommer i kontakt med. Därför räcker det inte med att det blir billigare att låta privata företag driva skolor och vårdinrättningar, det måste gå att visa att kvaliteten blir bättre. Det är därför det forskas och talas så mycket om kvalitet, trots att det liksom kultur eller hållbarhet handlar om frågor av hissnande komplexitet.

I ett slags kollektiv frustration över komplexiteten väljer vi allt som oftast att sätta skygglappar för ögonen eller bortse från sådana detaljer som ser ovidkommande ut på pappret men som i själva verket är fundamentala aspekter av helheten man försöker hantera. Ofta är mätbarheten viktigare än att det man mäter verkligen har betydelse för upplevelsen av kvalitet. Därför debatteras också kvalitetsfrågan så livligt, för det finns siffror som visar att kvaliteten inte sänkts eller att den till och med är bättre, medan upplevelsen av kvalitet i vården och skolan för väldigt många är den motsatta, att det blivit rejält sämre. Och där står vi. Tyvärr anlitas aldrig kulturvetare eller andra som är bra på att förstå och hantera komplexitet. Kvalitet är en fråga för konsulter som har verktyg för att mäta på sätt som gör att resultatet blir så bra som möjligt. För det spelar så klart roll vad man mäter, vem man frågar och när samt hur man ställer frågorna.

Jag har nyligen läst utvärderingar igen. Ingen munter läsning, för enligt dem är uppsatskursen jag ansvarar för värdelös. Studenterna vill ha färre uppgifter, tydligare instruktioner och mer hjälp, i en kurs vars uttalade mål är att främja självständighet och eget ansvar. Det faktum att kursens vetenskapliga resultat, det vill säga studenternas prestationer och kvaliteten i arbetena som lämnats in, är väldigt bra, spelar ingen som helst roll. Det faktum att kursens mål uppnåtts har ingen betydelse här, för det är kvaliteten som är det viktiga och den bestäms av studenternas upplevelse. Jag vet av erfarenhet att jag brukar uppfattas som sträng och krävande och att det sällan uppskattas av studenterna, som väldigt ofta utrycker sig minst sagt förklenande om mig som person i utvärderingarna. Samtidigt vet jag också att den upplevelsen brukar ändra sig när studenterna kommer ut i arbetslivet. Jag har kontakt med många duktiga människor ute i samhället som är mina gamla studenter och som inte var nöjda med mig när de var studenter, men som ändrat uppfattning efter avslutad utbildning. Det är det enda jag är intresserad av, det är den enda kvalitet jag kan godkänna som giltig, att kunskapen som kursen ger är långsiktigt hållbar. När jag läser utvärderingarna, som på allvar anses vara ett bra mått på högskolans verksamhet ser jag att det är lärare som delar ut PowerPoints och som är roliga som uppskattas. Lärare som underlättar för studenterna att ta sina poäng och som tar på sig ansvaret för resultatet. Det anser jag inte är att vara en bra lärare, men det anser studenterna, och det är deras ord som väger tyngst, i kundnöjdhetens namn.

Kvalitet är som sagt oerhört svårt, om inte omöjligt att MÄTA. Paradoxalt nog är dock kvalitet något av det viktigaste. Har vi inte kvalitet, och här talar jag om verklig kvalitet, inte om mätresultat, kommer samhället att degenerera. Det spelar ingen som helst roll om siffrorna är bra, ifall kvaliteten haltar. Så, hur ser det ut i den svenska skolan? Håller den hög klass? Resultaten i Pisa-undersökningarna säger en sak, och (vissa) forskare en annan,

Ett antal professorer skriver på SvD Näringslivs debattsida 24/11 att vinster är bra för välfärden.

Det är Sten Svensson (skolutredare och tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning) som ställer frågan, på SvD debatt. Han liksom jag är skeptisk till att den verkliga kvaliteten i skolan höjts sedan man tillät privata aktörer att driva skolor.

”Att ifrågasätta vinster utifrån ett välfärdsperspektiv håller inte för granskning. Tvärtom, vinster är bra för välfärden!” Som motiv för detta uttalande anför de: ”Vinstmotivet ger inte bara incitament för kostnadsreduktion och effektivitet, det stimulerar även utvecklingen av nya innovativa lösningar, tjänster och produkter som höjer nivån på välfärden för alla, till exempel nya effektivare organisationsformer, pedagogiska verktyg eller behandlingsformer.” 

Vad de grundar dessa påståenden på framgår inte av artikeln.

Jag tvivlar inte på att det finns vetenskapligt underlag, men eftersom det i så fall handlar om siffror är det svårt att uttala sig om rimligheten i tolkningen av siffrorna. Det är inte särskilt vetenskapligt att hävda att forskning visar, för vetenskapen bevisar ingenting. Dessutom måste man skilja på modellernas värld, som det ofta handlar om i denna typ av debatter. In teorin sjunker inte kvaliteten och där spelar huvudmannaskapet ingen roll. På pappret går kalkylen ihop och kvaliteten går att mäta. Men vi människor lever inte i teorin, vi lever i verkligheten, och den är lika komplex som kulturen och kvaliteten. Så, vad är konsekvenserna av skolreformen som gjorde det möjligt för företag att driva skolor? Svensson skriver.

Den forskning och de rapporter som behandlar privatiseringens konsekvenser för skolan visar följande: 

• En ökad skolsegregation. Aktiebolagen sållar effektivt fram de elever som är självgående och billiga i drift och det är elever med välutbildade föräldrar. 

• Låg lärartäthet i aktiebolagsskolor. För att kunna få en vinst måste skolbolagen ha låg lärartäthet. Lärarna är den enskilt största kostnaden för en skola. 

• Låg lärartäthet innebär att många elever går miste om extrastöd och specialundervisning i aktiebolagsskolorna som de behöver för att nå skolans mål. Vinsten går före elevernas behov. 

• Konkurser där tusentals elever har blivit ställda utan utbildningsplats från en dag till en annan. 

• Att antalet skolbyten har ökat och det bidrar till sänkta elevresultat. 

• Oseriösa skolhuvudmän. 

• Betygsinflation när skolor använder betygen i konkurrensen om eleverna. 

• Oseriös marknadsföring med lockvaror som datorer med mera för att konkurrera om eleverna. 

• Ingen pedagogisk utveckling. Det som är lönsamt är snarast ett konservativt upplägg av skolverksamheten. 

• Ingen demokratisk insyn i de privata skolhuvudmännens verksamhet. 

• Ingen yttrandefrihet eller meddelarskydd för privatanställda lärare. 

• Ökade kostnader för skolan. Systemet är kostnadsdrivande och en del av skolpengen går till vinster i stället för till undervisning. 

• Skattepengar som slussas till skatteparadis av företag som inte vill betala skatt i Sverige. 

• Demokratin försvagas när beslut flyttas från demokratiskt valda församlingar till skolbolag. 

• Samhällets mål att skolan ska vara likvärdig blir omöjligt att uppnå. 

• Marknadsutsättningen och den segregation som blir följden bidrar till den nedåtgående trenden för elevernas kunskaper som bland annat Pisa visar.

Detta är också en bild av den svenska skolan, också en beskrivning av aspekter och parametrar som har med kvalitet att göra. Den viktiga frågan, den fråga vi borde debattera, handlar inte om skolans kvalitet är bra eller dålig, utan om skolan klarar av uppdraget att främja lärande och skapa en stabil grund av kunskap att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på. Kvalitet är ett alldeles för komplext ämne och en alldeles diffus aspekt att MÄTA, för det är upplagt för missförstånd, vilket Svensson visar på genom att presentera en lika giltig motbild. Debatter om vem som har rätt egentligen leder ingen vart och tar bara tid och resurser från kärnfrågan: Har vi en skola och ett utbildningssystem som håller måttet? Jag och många med mig menar att vi inte har det, därför är jag benägen att hålla med Svensson.

Det är dessa effekter som professorerna säger att de är bra för välfärden. Bevare oss för den ”välfärden”.

Kvalitet ska inte mätas, kvalitet ska värnas, av alla. Bara så kan ett hållbart och väl fungerande samhälle byggas, av människor, för människor, i samverkan. Kvalitet är något som skapas, en strävan omsatt i handling. Kvalitet är ett komplext problem och en utmaning, inte en fråga för smarta konsulter som kan vinkla saker och ting till sina uppdragsgivares fördel.