Tänkte använda en artikel som jag fann i DN som utgångspunkt för ett resonemang i denna högst kontroversiella fråga och mycket infekterade ämne. Jag traskar helt enkelt ut i minfältet, med risk för att trampa fel, men detta är allt för viktigt för att ignorera. Och, det vill jag vara tydlig med, jag har ingen bestämd uppfattning, jag driver ingen linje här, jag söker förståelse. Samtala med mig, kom gärna med kritiska synpunkter och rätta till felaktigheter, debattera bara inte.
Religionsdebatten är otroligt infekterad, men just därför så viktig att ta tag i, för att undvika att den urartar. Frågan angår de flesta, och den är aldrig avgjord, av det enkla skälet att det handlar om kunskap, och kunskap är som bekant en mänsklig företeelse, inte objektiva fakta. Vi vet det vi vet på olika grunder, med olika syften och av olika skäl. Tron på att det handlar om antingen eller, rätt eller fel, det är problemet. Förenklingarna av det komplexa. Därför vill jag ge min syn, tänka högt kring begreppet. Dawkin, som får bilda utgångspunkt för samtalet, var i Stockholm i veckan. Benjamin Katzeff Silberstein var där, och skriver följande:
Dawkins gör det svårtillgängliga lättbegripligt, och han gör det dessutom med den där särskilda formen av värme och humor som bara en engelsman kan frambringa.
Under föredraget utgick han från sin senaste bok, Verklighetens magi (Fri tanke förlag). Den är skriven för barn och ungdomar. Men alla, oavsett ålder, satt med uppspärrade ögon och öron under Dawkins dragning av kapitlen om allt från fenomenet otur till frågan om liv på andra planeter.Förförande talare med anspråk på att sitta inne med sanningen, jag har svårt för det, även om jag i sak håller med Dawkin. Jag tror som sagt inte på gud, och jag anser att alla religioner med sanningsanspråk är förkastliga. Ändå är jag kluven inför Dawkins retorik, i TV, böcker och podcasts. Visst förstår jag att klimatet är annorlunda i USA, där debatten är mycket mer polariserad och känslosam, och att det är en förklaring till att Dawkin talar och skriver som han gör. Men det ursäktar inte resultatet.
Men. Mitt i allt detta är det svårt att komma ifrån att den rörelse som Dawkins ingår i präglas av en brist på ödmjukhet.
I slutet av sitt anförande konstaterade Dawkins att han inte begriper hur intelligenta personer kan vara religiösa. Det är sannerligen inte en styrka för en debattör att inte kunna förstå sin motståndares inställning.Det är ingen styrka, det är en stor svaghet. Håller med om det. Om det vetenskapliga synsättet förs fram som ett alternativ till religionens synsätt, och om man debatterar med religionsföreträdarna, då blir det som att skjuta mygg med kanon. Att religionen inte håller för en vetenskaplig granskning är ingen nyhet, det är uppenbart för alla. Att överhuvudtaget jämföra religion och vetenskap är att närma sig problemet från helt fel håll. Det man borde tala om, med hjälp av insikter och verktyg från vetenskapen, är orsakerna till att religionen existerar och traderas. Det man måste förstå och samtala om är vilka behov religionen fyller för enskilda individer. Varför tror man, och vad får den troende ut av religionen? Jag tror det handlar om djupt kända mänskliga behov, som även kan förklara vad som driver akademiker. Sökande efter svar, det är vad det handlar om. Viljan att veta, och dess koppling till makt.
Nu har en person av Dawkins kaliber säkert egentligen inte svårt att förstå religiösa personer. Men vissa av de missionerande ateister som finns i hans släptåg är heligt övertygade om sin egen överlägsenhet.Detta ser jag som det allvarligaste problemet med religionen. Överlägsenheten från den som tror på något annat. Tro är något personligt, och det blir ett problem först när andra skall övertygas. Och den som inte bemöts med respekt blir lätt kränkt och om man dessutom ses ner på av andra skäl, då blir det problem. Jag tror lika lite på de kristnas gud och jag tror på muslimernas, men eftersom muslimerna är så pass utsatta som de är i samhället blir det svårt att kritisera religionen. Kvinnosynen, till exempel, den är problematisk. Just för att man litar på texter som skrevs för hundratals år sedan, i en annan värld. Förändringen, den oundvikliga förändringen. Religionen hindrar den, om den inte tillåts följa med och förändras.
Även Nobelpriset kan ses som ett dokument ristat i sten, som utgör hinder för utvecklingen. Nobelpriset sätter gränser för vilken typ av vetande som är önskvärt. Men samhället, kultur, världen förändras. Och en annan värld behöver andra verktyg, andra kunskaper. Detta är ingen problem nu, men hur ser det ut om 100 år, eller längre fram? Ingen kan veta. Men just därför är det viktigt att följa med, modifiera och arbeta på att sprida medvetenheten om vikten av beredskap på förändring. En ökad vaksamhet inför världens komplexitet. Mindre tvärsäkerhet. Mer ödmjukhet, dels inför verklighetens mysterium, dels inför människors intressen och önskningar, drömmar och längtan.
Kanske är det just den starka övertygelsen – religiösa övertygelsen, om man så vill – som leder till att marginella strider som förbud mot skolavslutningar i kyrkor av vissa utkämpas som om de vore ödesstrider för upplysning och vetenskap.Jag tror det, att alla typer av starka övertygelser är problematiska. Den som vet är inte lika ödmjuk och förändringsbenägen som den som inte vet. Jag söker svar, försvarar inte vetenskapen och kunskapen som finns i några böcker. Jag lever i världen, och försöker förstå hur allt hänger samman. Jag arbetar inte med frågan om hur det är egentligen. Lika viktigt är att veta vad man inte vet, och att vara beredd på att omvärdera sina synpunkter, i ljuset av ny kunskap.
Det är vetenskap för mig, ett ständigt pågående arbete med att sammanställa och relatera kunskaper från olika håll till varandra. Ständigt modifiera verktygen, aldrig uttala sig om hur det är egentligen. Och jag har inga problem med om man gör detta utifrån ett religiöst eller vetenskapligt perspektiv. Det är inställningen till verksamheten som betyder något, och det man faktiskt gör av det man tror på.
När Richard Dawkin hävdar att det han säger är sant, då missionerar han. Dawkin debatterar och driver sin linje. Han vet. Jag tror att man når längre och att man gör världen och samhället en bättre tjänst om man lyssnar mer, och samtalar kring det som är gemensamt. Vilka visioner har vi? Vart vill vi, och hur tar vi oss dit på bästa sätt? Det är de viktiga frågorna, inte vad man tror på.
3 kommentarer:
Kan rekommendera dig att läsa Dawkins bok Illusionen om Gud (om du inte redan har läst den) där han i de inledande kapitlen tar upp, och på sätt och vis bemöter, precis det som du anfört i inlägget.
Min dotter som hört dig på en föreläsning idag, tipsade om din blogg som jag nyss tackade henne för. Otroligt spännande att läsa dina inlägg. Jag kunde oxå se att vi båda har berörts och skrivit om när bl a Dwakin gästade Skavlan;
"Fredrik Skavlan som tillhör vår absoluta favorit genom sina möten med människor hade haft säsongstart och denna kväll tonade möten mellan olika personer fram frågor om tröst, tro och sanning. Helt utan förvarning så möttes två ytterligheter eller likheter i synen på sanning – den ena representerades av naturvetenskapens möjligheter att avtäcka sanningar med bevis och den andra representerades av religös övertygelse om sanning utan prövning. Den ena personen presenterades som evolutionist och den andra rockstjärna, i min värld logikens företrädare
respektive den kaotiske." hela inlägget www.fikadax.wordpress.com. Hälsningar Anneli
Tack Annelie!
Intressant med bloggande på en hel massa olika sätt, och spännande att se hur lika vi människor är och tänker egentligen. Kul att ta del av dina tankar!
Skicka en kommentar