Tänker med Deleuze XXXXVIII

En absolut territorialisering innebär död, undergång, avsaknad av liv och rörelse. Där är ingen förändring möjlig. Ett svart hål, varifrån det inte finns någon möjlighet att undslippa. Detta vill ingen ha. Ändå leker vi med elden, överallt. Ändå idealiserar vi ledaregenskaper som pekar i den riktningen. Vi hyllar gång på gång åtgärder som klart drar åt det hållet. Mot bättre vetande flockas vi likt insekter vid elden. Dags att vakna. Hög till att se faran och välja en annan väg. Visst fins det poänger med handlingskraft, med förmågan att förändra omgivningen, att hålla samman, effektivisering, kontroll och så vidare. Men det finns samtidigt en uppenbar risk att medlen blir till mål i sig, och då kan det gå fruktansvärt fort utför. Alla moderna samhällen finns och verkar på ett sluttande plan. Kanske, kanske inte, är det redan försent. Om detta vet vi inget, bara att så länge det finns liv finns det hopp.

Upplösning, deterritoralisering är alltid en möjlig handling. För mig, för oss, för alla. Bara det inte blir ett självändamål. Faran med total upplösning är som sagt stor den också, men den är inte lika stor. Dess kraft är inte lika stark och dess rörelse kan aldrig bli självgenererande. Upplösning kräver engagemang, och handling. Mångas aktiva insatser. Därför är det något som både kan och bör främjas.

Samverkan, samtal och ömsesidiga utbyten av tankar, resurser och kunskap. Det kan vara ett sätt att verka för upplösning av rådande trädstrukturer. Trädens rottrådar gynnar bara kronan, och hela trädets konstruktion strävar efter att komma först, högst och att vinna makt över territoriet på andras bekostnad. Ett rhizom däremot, vilket är vad jag föredrar och vad Deleuze och Guattari för fram som en alternativ tankemodell, har inget centrum, ingen ledning. Bara interagerande delar. Ett rhizom är en struktur, men ingen hierarkisk struktur. Rhizomet är en organisationsmodell utan ledare, ett sätt att organisera vars mål är kollektiv överlevnad. Ett mer hållbart samhällssystem. Stadsapparaten har en tydlig trädstruktur, nomadstammen däremot organiseras rhizomatiskt.

Läsaren må tillåta oss att konfrontera denna hypotes i sin helhet med Clausewitz formulering: ”Kriget är de politiska relationernas fortsättning, åtföljda av andra medel”.

Stadsapparatens sammanhållande strategi och strävan handlar om att till varje pris stanna på den utvalda platsen. Stadsapparaten försvarar sin organisation med alla till buds stående medel. Kriget blir då en självklar följd av allt det som tas för givet i en stat organiserad efter trädprinciper.

Vi vet att denna formulering utvunnits ur en teoretisk och praktisk, historisk och transhistorisk helhet, vars olika element är förbundna med varandra: 1) det finns ett rent begrepp om kriget som absolut och obetingat krig, en Idé som inte är given i erfarenheten (bekämpa eller ”nedgöra” fienden, som inte antas ha några andra kännetecken, och sakna politiska, ekonomiska eller sociala bestämningar); 2) det givna är de verkliga krigen såsom underkastade Staternas syften, Staterna som i varierande grad utgör ”ledande kroppar” för det absoluta kriget, och utgör betingelse för dess förverkligande i erfarenheten; 3 ) de verkliga krigen oscillerar mellan två poler, vilka båda är underkastade Statens politik: förintelsekrig som kan leda till det totala kriget (enligt de syften som förintelsen har) och som tenderar att närma sig det obetingade begreppet genom att stegras in extremis; det begränsade kriget, som inte i ”mindre grad” är krig, utan innebär en nedtrappning som närmar oss till de begränsande betingelserna och kan nå ända ned till enkel ”beväpnad observation”.

Royal Science underblåser den tendens som går att utläsa mellan raderna i citatet och genom hela texten om Krigsmaskinen. Därför behöver det vetenskapsidealet kompletteras med ett lite mer rhizomatiskt sökande efter kunskap. En annan kunskap, inte som alternativ, utan som komplement. Vill vi undvika krig måste vi bryta mönster, lösa upp. Vi måste utveckla fler parallella epistemologier, och vi måste bejaka misslyckande mer. Det är en väg som leder mot hållbarhet.

En rhizomatisk kunskapssyn kan se ut som följer: Den kan bygga på följande utgångspunkter. Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, och det är heller inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Det finns ingen snabb lösning på problemen. Nyckeln till hållbarhet finns mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För den är höljd i dunkel och så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns, så fort vi försöker definiera svaret på frågan i bestämd form singular, och formulera ett mål som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Svaren på kulturens gåta finns helt enkelt i det dunkla, hur paradoxalt detta än kan te sig. Den kulturvetenskapliga blicken är ljuskänslig och tränad att se mönster i det dunkla, och kulturvetenskapliga verktyg är skapade för att hantera komplexitet. Det är kulturvetenskapens styrka, inte en svaghet.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling (vilket liksom kultur är ett komplext problem) för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling, liksom definitionen av kultur, ska och måste vara dunkel. För så fort man har definierat en tydlig regel uppfinns vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret för processen förs ner på lägsta möjliga nivå, och samma gäller förståelsen av kultur. För att hantera problem som rör kultur är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot förståelsen av kultur eller hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan, en process. Mångas insatser, över tid. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit. Kultur är inte, kultur blir.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar inte sällan känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt om man vill förstå kultur, som finns och blir till överallt. För att förstå kultur krävs engagemang från många. Oklara vetenskapliga resultat är därför att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Engagerar och leder till handling, som leder till rörelse. Och rörelse är vad som ger upphov till förändring, och att sätta igång rörelser är ett viktigt mål för kulturvetenskapen.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, vilket skapar ett behov av samtal. Arbetet med att förstå kultur kan också liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om resultatet som presenteras är klart och tydligt, om idén är logiskt konsistent, finns inget att samtala om. Då avstannar processen, och man rör sig bort från det som skulle kunna leda till förståelse för kultur. Den som ställs inför en perfekt tanke eller ett felfritt resultat tvingas in i ett slags debatt, till en kamp om vem som har rätt, för att kunna resonera kring resultatet. Alla frågor lämpar sin inte för det formatet, speciellt inte frågor som rör förståelsen av kultur som är ett komplext fenomen som inte går att förenkla utan att förlora sin betydelse. När frågor om kultur pressas genom den akademiska kvarnen riskerar svaren blir platta och meningslösa. Kraven på att komma fram till något, vilket är svårt rörande frågor om kultur, gör att resultatet av kulturforskarens arbete förlorar viktiga delar av sitt värde.

Människan är en kulturvarelse och det som sker på en plats får återverkningar på en annan. Kultur beskrivs därför bäst som en komplex och många gånger motstridig process. Humaniora och kulturvetenskap undersöker just detta och konsekvenserna som går att hänföra till detta förhållande. Humaniora skapar vetande som kan användas för att förstå hur det går till när normer skapas och vilka mekanismer som reglerar processerna som leder till att något uppfattas som sant eller falskt.

Ett sätt att beskriva skillnaden i kunskapssyn mellan naturvetenskap (mönstervetenskapen) och kulturvetenskap (problembarnet i den akademiska familjen) är att göra som ovan, att peka på målet med och synen på kunskap, vilken tydligt skiljer sig åt eftersom studieobjekten är väsensskilda. Där finns också nyckeln till lösningen av problemet. Kunskapande i allmänhet och vetenskap i synnerhet är kollektivt kulturella processer, komplexa samspel mellan en lång rad aktörer. Det finns således inga enkla svar, hur stort begäret efter kunskap än är i samhället (se Foucault 1993:13ff). Därför är det bättre att peka på vägen som leder mot ett svar som fungerar, än att lägga alla ägg i en korg, satsa allt på ett kort, på Sanningen.

Kultur kan betraktas som ett problem utan en enda lösning, ett komplext problem, som kräver kontemplation snarare än konkretion för att förstås. Därför går det inte att ge några enkla svar, av det enkla skälet att det inte finns något, ett enda svar. Bara olika förhållningssätt som fungerar mer eller mindre bra. Vill man förstå kultur kan man inte söka svaret, bara fördjupad förståelse för den underliggande logik som reglerar skeendet (jfr Fornäs 2012:101ff). För att möta ovanstående problem och för att staka ut en väg framåt för etnologiämnet skulle man kunna tänka på den vetenskapliga praktiken mer i termer av samtal, än som sökandet efter svar.

Kultur kännetecknas av inkonsekvenser, komplexitet och förändring. Allt som ter sig fast och sant är i själva verket, på ett eller annat sätt, kontingent. Betänk att människor överallt, idag såväl som genom hela historien, har visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser (Kristensson Uggla 2002:362), vilket ställer krav på teorierna om kultur och verkligheten. Detta kulturella faktum öppnar upp för och visar på vikten av kommunicering av forskningsrön. Bloggen är en underutnyttjad kanal för förmedling av kunskap. Bloggformatet minskar ledtiden mellan publicering och reception av tankarna som sprids, och eftersom nätet gör texterna enkelt tillgängliga (även om de naturligtvis av samma skäl riskerar att drunkna i flödet av information på nätet), ökar chansen till kritiskt engagemang i kulturella processer och samhällets tillblivelse.

Därför håller jag med Jenny Helin (2012) när hon skriver att det är ”Dags att ifrågasätta den akademiska texten.” Kunskap om kultur bör spridas på olika sätt, och traditionella akademiska publikationskanaler är ett mindre bra sätt att sprida och kommunicera kulturvetenskapliga insikter. Bryt upp, lös upp, samtala, våga misslyckas. Testa nya vägar, experimentera, upptäck nya sidor av det invanda. Det är vad minor science handlar om. Oändligt är vårt äventyr, det håller jag med Karin Boye om.

Samarbete: För min, vår, allas skull

Jag, vi, alla. Tre skalnivåer i samhället, människornas värd. Där finns svaren på alla frågor om framtiden, liksom lösningarna på alla problem. Det är vad vi har att jobba med om vi vill bygga en bättre och mer hållbar värld. Jag kan göra något, och även om jag inte tror det kommer det jag gör att få konsekvenser, oavsett vad jag gör. Samma gäller vi. Tillsammans kan vi göra något. Skillnaden är att verkningsgraden, effekten av det vi gör tillsammans är mycket större än det jag gör själv. Även där, och på en global nivå, gäller att oavsett vad vi gör kommer det att ge upphov till konsekvenser. Där är vi idag. På exakt samma ställe som vi alltid varit. Vid eller i insikten om att det finns inga genvägar. När skall den insikten sjunka in? När skall jag, vi, alla, förstå att det enda vi har är denna jord? Tellus är den enda plats i universum där mänskligt liv, så som vi vant oss vid det, är möjligt att leva.

Enkla lösningar, snabba fix och genvägar. Lockande? Jo, tack! Men vi måste slå dem ur hågen om vi skall kunna rädda planeten. Bantare världen över har under generationer bevisat att det som låter som låter för bra för att vara sant, är det också. Jag kan bara gå ner i vikt genom att röra mig mer och äta mindre. Ett exempel på samma sak, på vi-nivå, kan vara elektronikbranschen som gör det möjligt för oss att köpa billiga platt-TV apparater och andra produkter, och att byta till senaste modell ofta. Hur är det möjligt? Det är inte möjligt. Det är resultatet av en hänsynslös kamp mellan företag som vill ta över marknaden. OnOff och Expert har gått under redan. Det är bara en tidsfråga innan priserna går upp. Och då har vi inte ens uppmärksammat arbetarna som framställer varorna som säljs till priser som ligger under tillverkningskostnaderna. Hur ser deras vardag ut, alla dem som gör det möjligt för oss välbeställda västerlänningar att handla billigt? Och hur påverkar varorna miljön, idag och framöver?

Det går inte att ducka för dessa frågor. Eller det går, så klart att förneka dem. Jag, vi, alla, kan så klart välja att inte se, att bara tänka på mig och på oss. Men konsekvenserna av vårt handlade idag kommer vi att få leva med, oavsett hur vi gör och agerar. Det går inte att komma förbi. Hur mycket vi än vill och försöker. Dagens tidning, denna ständiga källa till inspiration, detta viktiga fönster ut mot kulturen och dess konsekvenser är fylld av enkla lösningar, men också visdom. Läser till exempel om förhoppningarna på Brasilien, det eviga framtidslandet.

På hemmaplan hörs företag vinstvarna och tala om nedskärningar. På andra sidan Atlanten är tongången av en annan art. I Brasilien håller svenska företag en hand på växellådan redo att trycka gasen i botten. Övertygelsen är utbredd om att en växande medelklass ska väcka den sovande jätten ur sin vila.

Där finns lösningen på alla problem. I en spirande köpkraft hos en växande medelklass. Skynda, skynda, fynda, fynda. Först till kvarn. Hur hållbart är det, och för vem, hur länge? Eftersom världens ekonomier är sammanväxta spelar det ingen roll för miljön, för jorden, var konsumtionen och tillväxten är stark, eller för dem som arbetar med tillverkningen av produkterna, för konsekvenserna blir de samma. Förhoppningarna som knyts till Brasilien känns igen. Vi har hört det förr. Där finns lösningen på alla våra problem. Kommer vi bara till Amerikat, då löser sig allt. Kommer vi bara till Kalifornien, Asien och så vidare. Där, och då, löser sig allt. Knappast!

Varför inte rikta blicken hit, till Sverige, till oss själva? Där finns både problemen och lösningen. Det finns inga genvägar, inte för kollektivet. Enskilda individer kommer nog alltid att kunna göra klipp och lyckas, och det kommer förmodligen alltid att finnas samhällen och länder som befinner sig i uppgångsfas. Men hållbarhet kan bara uppnås med hjälp av hårt arbete. Och om jag inte gör något, om vi inte börjar förändra vårt sätt att tänka och agera, då förvärras problemen. Här, där, överallt. Det är det enda vi vet, som vi kan veta.

Håller med Andreas Cervenka som i sin krönika i pappersversionen av SvD konstaterar att det är en farlig tävling världens länder är inbegripna i, när man laborerar med inflation för att lösa sina respektive ekonomiers problem. När alla gör detta samtidigt riskerar alla att gå under tillsammans. Ändå bygger man murar, inför handelshinder, sluter sig. Jag, vi, mot alla andra. Egoismen hindrar därmed utvecklandet av den enda typ av lösningar som finns och som är hållbara. När alla ser till sig och sitt är det ingen som ser till och försvarar helheten, jorden. Därför är Cervenkas avslutande ord i krönikan viktiga.

Hur ska allt detta sluta? Eftersom vi alla är försökskaniner i det största monetära experimentet i mänsklighetens historia är det ärliga svaret att ingen vet. Men vid en snabb genombläddring av katalogen över globala ekonomiska problem är det svårt att komma runt en enkel men kanske lite naiv fråga. Vad tror ni om lite samarbete?

Tillsammans. Där finns både roten till det onda, och lösningen på problemen. Tillsammans är det enda vi har, oavsett hur vi väljer att se på saken. Det går att förneka detta. Går att se bara till sig och sitt, men det går inte att ducka för konsekvenserna. Det går att bygga murar, men det är alltid ett bubbelriktat vapen som lika gärna kan skydda en från hot utifrån, som utsätta en för större fara för hot som inifrån. Det finns inga genvägar. Det är mantrat vi alla måste upprepa. Lösningen på problemen är därigenom enkla att identifiera och formulera, men svåra att realisera. Låter det för bra för att vara sant, då är det så.

Därför är det glädjande och hoppingivande att lite längre fram i tidningen läsa om att samarbete är lönsamt. Det finns även ekonomiska skäl till samverkan, öppenhet. Sara Lomberg skriver i en artikel i SvD om Jim Tamm. Han har utvecklat ett program, Radical Collaboration, och har även skrivit en bok med samma namn. Och om detta går att läsa följande.

Företag och arbetsplatser som har brister i sin förmåga att samarbeta slösar med både tid och resurser. De är mindre kreativa, har en större personalomsättning, lägre nivå på tillit, längre ledtider och lägre trivsel bland sina medarbetare.

Förtroendefullt samarbete är en katalysator för att skapa mer effektiva arbetsmiljöer och mer tillitsfulla relationer. Samarbete uppstår inte av sig själv. För att kunna samarbeta behövs både ett antal färdigheter och ett visst förhållningssätt – och de går att lära sig. Förtroendefullt samarbete har med stöd av forskning visat att man har lyckats med detta – att lära medarbetare och organisationer att bli mer effektiva.

Företag som är på väg in i problem, som på sikt riskerar att gå under kännetecknas enligt Jim Tamm av att följande kulturella egenskaper utvecklas, vilka känns igen från otaliga rapporter om hur länder agerar för att hantera sina problem. Läs, lär, gör om, gör rätt.

Skapar en stridslysten eller undvikande atmosfär - en underliggande stämning av rädsla och/eller vrede

Klyftorna som växer i världen. Vi och dom, muslimer mot kristna, väst mot öst. Inget gott kan komma ur detta.

Har en känsla av "om de vinner, så förlorar jag"

Antingen är du emot oss, eller med oss. Det var så han sa Georg Bush, efter den 11 september. Och tanken om att vinnaren tar allt är utbredd. Därför är det en farlig tanke, en känsla som riskerar att utvecklas till något fruktansvärd, om den växlas upp från jag, över vi, till alla. Skalnivåer, tänk skalnivåer. Konsekvenserna och riskerna ökar med kvadraten när vi rör oss uppåt i systemet.

Försöker hela tiden få största vinning för egen del, med liten eller ingen hänsyn till den andra partens intressen

Kampen mellan elektronikjättarna, förhållandena i Asiens och Afrikas EPZ (som man kan läsa mer om i Naomi Kleins bok No Logo), och så vidare. Kapitalismens self made man, konkurrensens allsmäktighet har sitt ursprung ur denna strategi. Och lyssnar vi bara på vinnarna, då är vi illa ute. För på varje framgångsrik man går det hundratals eller kanske tusentals förlorare. Hur många förlorare går det på varje Lottomiljonär? Samma relation, om än inte riktigt lika tydligt, gäller i näringslivet. Och ju mer pengar man vill tjäna för egen del, desto fler förlorare krävs för att kalkylen ska gå ihop.  

Markerar och hävdar sin ståndpunkt så kraftfullt som möjligt

Det som är trängd och känner sig hotat är rädd, och då är det lätt att ta till knytnävarna eller ryta till mer än situationen och problemet kräver.

Vägrar ändra uppfattning

Man ska stå vid sitt ord, fullfölja planen, vara principfast. Det är en egenskap som premieras idag, det är en dygd. Det säger något om vilket samhällsklimat vi byggt upp för oss själva, och om vilka risker vi utsätter oss för, kollektivt. Listan fortsätter, och uppfattningen stärks om att det är samhällets syn på vika egenskaper som kännetecknar ett gott ledarskap som är grundproblemet. Läs vidare, och begrunda. Är det inte så här det ser ut i politiken, här hemma och på andra håll?

Framhåller hela tiden hur riktig den egna uppfattningen är och hur felaktig de andras är

 Använder en kombination av hot och löften för att övertyga de andra att de måste gå med på det han eller hon vill han eller hon delar med sig

Är ytterst försiktig och selektiv med vilken information  

Har ofta mycket otydliga eller vilseledande intentioner 

Har ett spänt och anklagande kroppsspråk 

Tar allting personligt 

Tar ingen hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna för relationen

Jag, vi, alla. Bara tillsammans kan vi bryta mönstret. Lösningen finns närmare än man förleds att tro, om man lyssnar på dem som har makten. De vill er mer av samma, för det är vad som gjort dem framgångsrika. Vi måste förlåta dem, för de talar som de har förstånd. Men vi behöver inte lyssna på dem, vi bör inte lyssna, för de är en del av problemet. Lösningen, en lösning, eller inspiration till strategier som kan användas för att utveckla lösningar finns. Läser vidare, här om vad som kännetecknar framgångsrika företag och organisationer. Inspirerande och hoppfull lösning.

Välj en öppen och icke-försvarsinriktad problemlösningssstrategi. Lyssna på ett öppet sätt, kommunicera uppriktigt utan att lägga skuld på någon och provocera inte avsiktligt någons känslor. Definiera i stället frågeställningarna och de intressen som finns. Sök efter kreativa lösningar på problemen - lösningar som på ett tillfredsställande sätt tillgodoser alla parters intressen.

Inrikta diskussionen på vars och ens intressen och inte på personerna. Kommunicera öppet och ärligt vilka dina behov är och vad som är angeläget för dig. Inrikta dig på att hitta lösningar som gör att ni båda blir nöjda. Se upp för allt som kan hota förtroendet er emellan och er långsiktiga relation.

Jag, vi, alla. Tillsammans har vi något att lära av detta. I grund och botten är det enkelt att förändra, det svåra är att inse att man bara kan få genom att ge. Jag kan bara bli rik och lycklig tillsammans med oss, alla. Som sagt vi spelar ett farligt spel, och insatsen vi riskerar att förlora är jorden. Den enda plats i Universum som vi människor som lever idag kan vara människor på.

Samarbeta, inte bara för din egen skull, utan för vår skull, för allas skull. För jordens, framtidens och mänsklighetens skull.

Tänker med Deleuze XXXXVII

Stadsapparatens övertagande av krigsmaskinen handlar det om hos Deleuze och Guattari, och jag använder deras tankar för att förstå mitt levda liv och de sammanhang jag ingår i. Stadsapparaten står för sammanhållande, kontroll, förvandling av yttre förhållanden, och nomaden representerar rörelse, innovation, anpassning till yttre förhållanden. Två ytterligheter längs ett kontinuum, varken mer eller mindre. Det är poängen med texten, det är så jag läser och använder den. Som ett verktyg för att bena upp och förstå riktningar, tendenser i och för att urskilja mönster i tillvarons myller. Kultur är som bekant inget, den blir till och förändras. En kollektiv process av tillblivelse. Och processen framskrider mellan två ytterligheter vars inbördes relation reglerar hastigheten och flödets rörelse. Blir kontrollen och fasthållandet allt för stark, om territorialiseringen blir total då stannar flödet upp och processen dör. Och om upplösningen av delarna, deterritorialiseringen, blir allt för stor förångas, upplöses flödet och dess rörelse sprids som frön för vinden. Båda ytterligheterna leder till att processen slutar vara en process av tillblivelse.

Deleuze och Guattari utgår från, och visar med hjälp av otaliga exempel hur makten, sammanhållandet, kontrollen, eller tendenserna till territorialisering, överallt verkar vara den kraft som har övertaget. Det handlar emellertid inte om något stort övertag, men viljan till makt och sammanhållning verkar vara en självgående process. Därför blir det viktigare, för att uppnå balans i samhällsprocessen, att verka för upplösning, för att balansera krafterna mot varandra och för att skapa en dräglig tillvaro för dem som lever här och nu.

Läser mer om detta i en bloggpost hos Intensifer, som även om den har några år på nacken fortfarande är brännande aktuell. Kullenberg tangerar där vad jag förstår som Deleuze och Guattaris övergripande syfte med sitt projekt Capitalism and Schizophrenia, att utveckla metoder för att hindra fascismen från att slå rot i samhället. Han skriver:

Auktoritära stater är konservativa i meningen att de tar till repressiva åtgärder för att förstärka social ordning och därmed bevara statsapparaten och dess styre. Fascism, däremot, är när en stat agerar suicidalt, alltså går emot sitt eget bevarande på bekostnad av att man drar med sig medborgarna i ett destruktivt kaos. Ni som har sett filmen “Der Untergang” har en bra utgångspunkt. Det är visserligen bara en film, men när Hitler vägrar medla fred och låter Berlins befolkning dö i massor utan anledning, så ser vi den mest extrema form av fascism enligt Deleuze och Guattari, som faktiskt citerar Hitlers egna ord: “If the war is lost, may the nation perish.” En krigsmaskin har tagit över statsapparaten och fått krig som objekt.

Hos Intensfier handlar det om övervakning av trafiken på internet, men exemplen på territorialisering, på rörelser i riktning sammanhållning är många. Och därför viktiga att uppmärksamma, för att inte gå maktens ärenden. Makten är alltid anonym, ansiktslös. Ingen har makt, den är en i världen inneboende kraft som kan vara lockande men som man inte bör leka med. Nietzsche talar om detta i termer av vilja till makt. Spinoza använder Conatus för att peka på likande tendenser. Det handlar om sammanhållning, och den bär på sin egen förgörande kraft. Makten vet sällan sitt eget bästa, det har historien visat. Har den väl fått fäste dundrar den på, tills inget mer finns att överta. Inom ekonomin syns detta i form av tendensen hos allt fler organisationer att generera pengar för pengarnas skull. När kontrollen blir ett självändamål har medlet blivit mål. Det är det samma som död. Oavsett vad man har att göra med. Upplösning, upplösning, upplösning måste därför vara mantrat. Att utveckla metoder för att främja upplösning, det är mitt mål med den Kulturvetenskap jag vill se förverkligad. Därför, åter till Deleuze och Guattari.

En andra typ av problem gäller de konkreta former i vilka övertagandet av krigsmaskinen sker: via legosoldater eller via territorier? En yrkes- eller värnpliktsarmé? Specialkårer eller nationell rekrytering? Dessa alternativ är inte bara oklara, det finns också alla typer av blandningar mellan dem. Den mest relevanta eller generella distinktionen vore kanske den följande: rör det sig bara om en ”inbyggnad” av krigsmaskinen eller om ett ”övertagande” i egentlig mening?

Hur används makten, förmågan till förändring, rörelse inom stadsapparaten? Och är övertagandet partiellt, eller totalt? Är makten ett medel för att uppnå ett kollektivt och i demokratisk anda gemensamt beslutat mål, eller har makten blivit ett mål i sig? Det är frågor som alla kan och borde ställa oftare, till den politik som förs. Och för detta ändamål utvecklade Deleuze och Guattari verktyg. för att motverka utvecklingen av fascismen. Fascismen handlar alltid mer eller mindre om kontroll, om strävan efter övertagande av krigsmaskinen. Om en överhängande risk för död, för att man är korkad nog att leka med elden. Upplösning, upplösning, upplösning. Viktigt! 

Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen sker på två sätt, antingen genom att bygga in ett samhälle av krigare (som kommer inifrån eller utifrån) eller tvärtom genom att upprätta det på grundval av regler som svarar mot det civila samhället i dess helhet.

En ekonomi som har som enda mål att generera mer pengar, till varje pris. Det är en stadsapparat som övertagit krigsmaskinen. En politik som främjar detta går maktens ärende, det är en politik som leker med elden. Den är visserligen inte fascistisk, men den är lika fatal. Risken för död är lika överhängande för alla stater som väljer den vägen. Medel som blir mål är lika farliga oavsett hur de ser ut. Droger är ett annat exempel. Heroin till exempel. Den som sätter sin kropp i samband med drogen heroin riskerar att övertas, utsätter sin kropp för risken att bli heroinets verktyg för uppfyllandet av sina egna syften. Risken för död är överhängande. Och pengar är ett slags drog. I lagom dos kan det vara fantastiskt, men risken finns alltid att medlet blir ett mål i sig. Vaksamhet, och upplösning är motmedlet. Kritiskt tänkande, om vi snackar vetenskaplig kompetens. Ju fler som kan och förstår desto större är chansen att vi inte går mot undergång. 

Även här kan dessa olika former övergå i varandra ... Den tredje typen av problem gäller slutligen medlen för övertagande. I detta avseende skulle man behöva beakta de olika fenomen som rör Statsapparatens grundstruktur: territorialitet, arbete eller offentliga arbeten, och skatteväsende. Bildandet av en militärinstitution eller en armé innebär med nödvändighet en territorialisering av krigsmaskinen, det vill säga förläningar av land, ”koloniala” eller inhemska, vilka kan anta olika former.

Tänker här på turerna kring JAS, och hur besluten om detta tas både inom makten i Sverige i och förhandlingarna med andra länder. Det handlar om både pengar och krigsmateriel. Riskerna torde vara uppenbara, betraktade i ljuset av ovanstående tankar. Lite kritiskt tänkande hade inte skadat, för att undvika att medel blir mål. Deleuze och Guattari skrev sina böcker i Frankrike för över 40 år sedan, men tankarna är brännande aktuella och verktygen användbara.

Men samtidigt bestämmer skattesystemet karaktären hos de tjänster och de skatter som de förmånstagande krigarna ska erlägga, och framför allt den typ av civil skatt som delar av eller hela samhället underkastats för att underhålla armén.

Sverige har inte varit i krig på närmare 200 år, ändå är kriget ständigt närvarande och påverkar samhället på ett mer genomgripande sätt än man kan ana, om man inte verkligen sätter sig i vad som händer och hur man resonerar i maktens korridorer. Vem/vad tror ni gynnas av att befolkningen intresserar sig för annat än politiken som förs? Makten, den ansiktslösa. Det är vad jag satsar mina pengar på. Vi leker med elden, i närheten av ett bensinlager. Det är på riktigt. Därför blir jag lika rädd varje gång jag hör någon säga att man inte är intresserad av politik. Vad man säger då är att man inte är intresserad av sitt liv, på sikt.

Och på samma gång måste Statens offentliga arbeten omorganiseras i syfte att ”underhålla territoriet”, där armén spelar en väsentlig roll, inte bara genom fort och kraftpunkter, utan också genom strategiska kommunikationer, den logistiska strukturen, den industriella infrastrukturen, etc. (och man kan notera Ingenjörens roll i denna form av övertagande).

Björklund håller på att omorganisera Sveriges högre utbildning. Han omfördelar resurser till forskning. Vad satsar han på? Ingenjörer, så klart. Någon som ser ett mönster? Och jag menar nu på inget sätt att vi drabbats av en konspiration, om nu någon trodde det. Absolut inte. Samhällsutveckling är är en komplex process. Den går inte att detaljstyra mot något bestämt mål, som sagt. Det är en process som bara går att följa med, eller försöka påverka på marginalen. Den som har kraft nog kan underblåsa tendenser till antingen territorialisering, eller deterritorialisering. Och vår nuvarande regering leker helt klart med elden. Ekonomsikt, försvarspolitiskt och ifråga om forskning och utbildning.

Ropen skalla: Upplösning, upplösning, upplösning. Tillsammans utgör vi en betydande kraft, om vi bara kollektivt intresserar oss lite mer för samhällets tillblivelse, det vi delar med allt och alla andra. Tänk på det nästa gång tågen krånglar, arbetslösheten ökar eller sjukvården stänger en avdelning till. Åt vilket håll är vi på väg? Mot balans och hållbarhet, eller mot territorialisering eller deterritorialisering?

Frekvens, resonans och kultur

Lär man sig bara vad man ska söka efter hittar man det överallt. Fascinerande. Det är så som analytiska begrepp fungerar, som verktyg att se med hjälp av. En begreppsgenererande vetenskap kan och får inte förväxlas med andra typer av vetenskap. Här söker man inte sanningen, man konstruerar verktyg för att främja en bättre värld, utan att för den skull uttala sig om denna världs utseende eller innehåll. En bättre värld kan se ut på olika sätt. Vetenskapens uppgift kan inte vara att bestämma vilken variant som är bäst. Vetenskapens uppgift är att undersöka och ta fram kunskap, samt att konstruera verktyg som kan användas för att bygga ett bättre samhälle och en bättre värld. 

Frekvens och resonans är ord, men de ingår även i begreppsapparaten hos Deleuze och Guattari. Enkelt uttryckt handlar frekvens, när och där de båda filosoferna använder orden, om överföring av information. Radion sänder sina program med hjälp av radiovågor med olika frekvenser. Är mottagaren av signalerna rätt inställd minimeras bruset och budskapet, innehållet, överförs utan förvrängning. Ett slags uttryck för kontroll och sammanhållning, vilket är vad jag ser överallt. Ena sidan av ett kontinuum. Avsaknad av distorsion, ren överföring. Den andra sidan av kontinuumet är resonans, och när jag söker på nätet efter en förklaring hamnar jag efter en stund på Wikipedias sida om kvantmekanik, och där läser jag följande.

Kvantmekaniken skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter. Den viktigaste är att dess förutsägelser är statistiska, i meningen att man inte kan förutsäga vilket resultat en mätning kommer att ge, utan endast sannolikheterna för möjliga utfall. Ett annat viktigt koncept är Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet. Denna princip är relaterad till våg-partikeldualiteten, som säger att partiklar, till exempel elektroner eller fotoner, i vissa situationer uppvisar partikelegenskaper och i vissa situationer vågegenskaper. I kvantmekaniken ersätts begreppen våg och partikel med den så kallade vågfunktionen, som innehåller all information om ett kvantmekaniskt system.

Självsvängning och oscillation är ord som används när resonans skall förklaras. Det handlar om något som händer mellan, och om att detta något är omöjligt att fånga och beskriva i detalj. Liksom i citatet ovan handlar det om ett slags inneboende och fundamental osäkerhet, på detaljnivå. Om dessa saker går bara att få statistisk kunskap som är mer eller mindre sannolik. Vad vi har att göra med här är ett slags upplösande moment. Slump, obestämbarhet och så vidare. Flyktlinjer som bara kan fångas, där och när de uppstår, om de uppstår. Avsaknad av garantier.

Om vi återgår till överföring av information, och påminner oss om vad frekvens handlade om. En ren och fullt kontrollerad överföringskanal av information. Drömmen för den som strävar efter sammanhållning. Resonans är motsatsen till frekvens, det är en överföringskanal som själv lägger till information och som inte går att lita på, om det är information eller fakta som skall överföras. Resonans förmerar informationen, förändrar den, förvränger och skapar nytt. Å ena sidan har vi kontroll, å andra upplösning. Som begrepp betraktat blir detta ett verktyg för att förstå och analysera kultur, som kan sägas handla om överföring, kommunikation av information.

Kultur är delad kunskap, insikt, information. Den finns mellan människor och kan placeras in i kontinuumet, någonstans mellan frekvens och resonans. Att det aldrig handlar om ren överföring av information torde vara uppenbart, för om det vore så kultur fungerade skulle den aldrig förändras och det skulle aldrig uppstå missförstånd. Inget skulle behöva tolkas, poesi skulle vara omöjlig, och så vidare. Totalt kaos och fullkomligt okontrollerad resonans fungerar heller inte. Balans mellan båda tendenserna krävs för att systemet ska bli hållbart. Kultur är och handlar om en mer eller mindre kontrollerad process av överförd och upprätthållen information.

Resonans är också ett begrepp som används inom kemin, och detta visste jag inte innan jag började skriva på denna bloggpost, det var något jag upptäckte när jag letade på nätet. Hittade då denna högintressanta skrivning, på Wikipedia. Den kan också användas som ett slags beskrivning av kultur.

Om det går att rita två eller flera olika tillåtna lewisstrukturer för en molekyl säger man att det föreligger resonans, och de olika strukturerna kallas resonansformer. Man föreställer sig då att molekylen "ser ut som" en blandning av dessa strukturer. Många gånger befinns energin för den faktiska molekylen vara lägre än för någon enskild av dessa lewisstrukturer – denna energisänkning benämns resonansenergi eller delokaliseringsenergi. Man talar då om en resonanshybrid som ska uppfattas som en slags sammansmältning av alla de ingående formerna. Hybriden skiljer sig många gånger markant ifrån de enskilda till resonansen bidragande lewisstrukturerna. Ytterst är resonansen en pappersprodukt, ett sätt att anpassa de för människan lättförståliga lewisstrukturerna till den mycket komplexa underliggande kvantkemiska verkligheten där hybriden är den enda verkliga. Som sådan har resonansbegreppet visat sig ytterst användbar, applicerbar och är i det närmaste ett ofrånkomligt redskap för kemisten och tas tidigt upp i läroböcker för kemi. Resonans ska inte blandas ihop med tautomeri och kemisk jämvikt, som innebär brytande av och skapande av nya σ-bindningar.

Fastnar särskilt för denna mening: "Ytterst är resonansen en pappersprodukt, ett sätt att anpassa de för människan lättförståliga lewisstrukturerna till den mycket komplexa underliggande kvantkemiska verkligheten där hybriden är den enda verkliga." Allmänhetens förståelse för kultur är ett slags pappersprodukt, en förenklad bild, av en komplex hybrid som är den sanna, verkliga innebörden av kultur.

"Kan du inte förklara vad du menar, med vanliga ord, så man förstår." Den frågan får man ofta när man tala om kultur, på ett vetenskapligt sätt. Jag kanske har fel men jag tror inte att fysiker får sådana frågor. Kultur är komplext, och skall man förklara krävs vetenskapliga termer, verktyg. Vill man förstå kultur går det aldrig att förenkla mer än vad rådande förhållanden tillåter. För då är det inte kulturen man beskriver, då är den människors önskan om hur det borde vara man talar om. Olyckligt om det är så man ser på Kulturvetenskapen.

Jag vill förstå den värld jag lever i. Kulturen är mitt forskningsobjekt, och verksamheten jag bedriver är precis lika vetenskaplig som fysiken och annan naturvetenskap. Den förtjänar samma respekt, och kunskapen som finns och utvecklas inom humaniora är lika viktig som all annan kunskap. Kulturvetenskap jobbar på lite annorlunda sätt, och med andra mål för ögonen, det är den enda skillnaden. Kultur är något som alla är en del av, och den förändras av att studeras. Kulturvetenskaplig kunskap är ett slags vågfunktion, eftersom den aldrig går att bestämma i detalj, exakt.

Fundera på omgivningen med hjälp av begreppen frekvens och resonans. Åt vilket håll drar det? Hur kan vardagen förstås? Finns det överblickbarhet, eller är det kaos? Vad kännetecknar ett hållbart system? Om fler funderar och reflekterar, kritiskt granskar sin vardag, sitt levda liv, gemenskaperna de ingår i; kulturen. Då skulle vi få en bättre värld, för då skulle chansen till ömsesidig kontroll av förändringsprocessen öka. Total kontroll vill vi dock inte ha, och inte heller kaos. Det goda livet och det hållbara samhället existerar någonstans mellan, och definitionen kan aldrig bli mer exakt än: Fler än en, färre än många, vilket är kulturens vågfunktion.

Kunskap kan bara sökas, aldrig nås!

Kunskap, vetande, insikt om hur det (fyll i ett lämpligt ord själv) är och fungerar. Till det har jag vigt mitt liv. Det är detta jag återkommer till, hela tiden. Undran inför världens alla upptänkliga aspekter. Vill inte specialisera mig. Kunskap finns överallt. Allt kan spela roll, och gör det också. Allt påverkar allt annat. Viktigt att förstå det, att inleda sökandet i den känslan. Inget, eller mycket lite, går att ta för givet, på förhand. Öppenhet inför världens föränderlighet och det oväntat oväntade är viktigt, sökandet efter insikt måste vara förutsättningslöst. Lätt att säga, men svårt att genomföra i vardagen. Tänkte försöka bringa reda i detta, här, på väg till jobbet och årets föreläsning om Kuhn och Fleck.

Kunskap är ett ord, liksom sanning, vetande, insikt. Lätt att glömma det. Allt för lätt att blanda ihop korten, att förväxla förhållandena i världen med texter, ord och uttolkarna som reser anspråk på att veta hur det är egentligen. Med Kant är jag benägen att utgå från att någon ren kunskap om tingen i sig inte är möjlig. Direkt tillgång till världen går inte att få, av det enkla skälet att människan inte är en odelbar enhet. Människokroppen är en sammansättning av en lång lista på saker och aspekter: biologi, historia, språk och så vidare. Hjärnan behöver kroppen och kroppen behöver hjärnan. Kunskapen finns någonstans mellan, mellan människan och världen, och mellan hjärnan och kroppen.

Hur avgör man dels vad som är kunskap, dels värdet av kunskapen? Det finns inte ett enda sätt, bara olika sätt, som är bra till olika saker. Tre distinkt olika sätt brukar nämnas  när frågan om kunskap avhandlas. Ett sätt att avgöra om det som sägs är sant och riktigt är att jämföra uttalandet med förhållandena ute i världen. Det är ett utmärkt sätt att bestämma ett uttalandes sanningshalt, om man bara kan inse och förstå hur man jämför och om man bara kan avgöra om det är en bra och lämplig jämförelse. Sant är emellertid uttalanden som stämmer överens med hur det är. Ingen tvekan om det. Iakttagelser och belägg är metoder som brukar avgöras.

Ett annat sätt att avgöra om något är sant eller ej är att undersöka uttalandets logiska koherens. Säger man en sak följer andra saker logiskt av detta, och uttalandet som helhet måste hänga ihop för att vara giltigt. Ett plus ett är två, det är ett uttalande som det går att härleda en hel massa kunskap om matematiken från. En utmärkt metod för att avgöra om kunskapen man har framför sig är riktig eller felaktig.

Kunskap om tingen och om världens materiella aspekter avgörs med hjälp av dessa metoder, men hur gör man om det är kultur man undersöker? Vad är vackert? Det är en fråga som inte går att avgöra med hjälp av ovanstående kriterier. Där och då får man vara lite mer pragmatisk. Sanning kan sägas vara det som fungerar, där det fungerar, när det fungerar och så länge som det fungerar.

Som sagt, det är lätt att hålla sig med ord som sanning och evidens, men i praktiken är det aldrig någonsin enkelt. Hur avgör man en gång för alla vad som är vad? Just för att människan aldrig har direkt tillgång till världen. Kunskap är beroende av verktyg och förmedlingskanaler. Och medier har överallt, alltid en egen påverkan på resultatet. En lins kan vara mer eller mindre klar, men den har ändå alltid någon begränsning. Samma gäller för alla metoder att upptäcka, undersöka och avgöra vad som är kunskap. Hur talar man om och förmedlar insikt om något som är helt nytt, till exempel? Och det kanske mest avgörande, hur gör man med kunskap om en värld som befinner sig i ständig förändring. Kunskap, oavsett hur väl den stämmer överens och hur koherent den är, har ett bäst före datum. Alltid. Därför finns det vid varje givet tillfälle mer osäkerhet än säkert vetande i världen, eller för att säga som det är, i människornas värld.

Ödmjukhet är viktigt om man skall kunna finna bra och viktig kunskap. Och det måste finnas utrymme för misslyckande! Kunskapssökande har inga garantier. Det går inte att beställa fram kunskap. Det går bara att leta, ihärdigt, förutsättningslöst och nyfiket. Plötsligt, där man minst anar det, dyker den upp. Kunskapen, insikten, lösningen. Därför blir kravet på sanning i praktiken en hämsko på sökandet efter vetande. Åtminstone om, när och där det anses vara viktigare att kontrollera om det som sägs är sant eller inte, än att ägna sig åt att leva livet med hjälp av förslagen på lösningar och insikt som presenteras av vetenskapen. Detta är en annan viktig aspekt av kunskapssökandet, kontrollen och viljan till makt som gör att kunskapen hålls samman. Det går inte att tala om kunskap utan att beröra detta.

Kontroll, i betydelsen olika sätt försöka reglera och kvalitetsbestämma kunskapen, är ett inslag i den vetenskapliga praktiken som tar lika mycket tid och möda i anspråk som själva sökandet. Det är så det ser ut i akademin. Struktur, fungerande och väl dokumenterade och testade metoder, samt väl upparbetade kanaler för överföring och spridande av kunskap, är viktiga att ha och värna. Någon jävla ordning måste det vara, om uttrycket tillåts. Kunskap kräver arkiv, och arkiv kräver ordning. Och för att kunna avgöra kunskapens värde måste man veta vem man ska lita på. Därför kontrolleras även utövarna av vetenskap, genom olika meriteringssystem och kontroll av kompetens, och dessa måste i sin tur också kontrolleras. Risken är uppenbar att kontrollen gör att kunskapsprocessen avstannar, att kontrollen så att säga tar överhand. Och eftersom kunskap ger makt, och makt ger kunskap, kommer pålitlighet och legitimerad kompetens att vara hårdvaluta. För vissa är det viktigare att framstå som pålitliga, än att söka kunskap. Det är baksidorna av kontrollen, och därför är det viktigt att det finns krafter av upplösning också.

Lika viktigt är det att det är högt i tak inom akademin, att det finns utrymme för lekfullhet och experimentslusta. Kaos, frihet och förståelse för tillvarons nyckfullhet, insikt om att kunskap sällan finns där man tror eller letar efter den. Det är lika viktigt som kontroll, karriär och kvalitet. Insikt om och en öppenhet för det oväntat oväntade är oundgängligt i sökandet efter kunskap. För att uppnå kunskap som är värd namnet och som fungerar i vardagen, praktiskt, krävs att det görs uppror ibland. Och man måste som sagt få misslyckas, utan att det smetar på en. Alla framgångsrika män och kvinnor verkar på gränsen till det möjliga, och för att lyckas flytta fram positionerna måste det vara tillåtet, eller det måste vara välkommet, att misslyckas. Ju fler misslyckande, desto större chans att lyckas. Kunskapssökandet är en evolutionär process. Den går inte att styra mot ett mål. Öppenhet och lekfullhet är därför lika viktigt som kontroll.

Balans mellan alla ovanstående aspekter är avgörande. Det är i mellanrummen mellan världen och människan, och mellan kaos och kontroll som allt viktigt vetande finns. Kompetenser i samverkan, det är vad en konstruktiv akademi måste bygga på, om det är kunskap man söker. Och kunskap som jag ser det är det som fungerar, där och när det fungerar. Alla andra definitioner går att kringgå. Ett aktuellt exempel på hur det kan gå när man inför system som sedan styr tilldelning, uppmärksamhet och tillit, är likes på Facebook, som det står om i dagens SvD. Det finns inga genvägar till bra och användbar kunskap, inga garantier. Bara att acceptera det. Sedan kan man kasta sig ut, och upptäcka världen.

Tänker med Deleuze XXXXVI

Många bollar i luften just nu. Mycket olika saker att tänka på, typer av problem att lösa, sammanhang att verka i. Nytt och gammalt, huller om buller. Deadlines, egna och andras att hålla reda på. Resor, böcker att läsa, seminarier. Stop. Andas. Närvaro, tänk närvaro. Andas in, andas ut. Så här ser det ut, och kommer det att se ut, under överskådlig tid. Livet för en akademiker i västvärlden ser ut så här. Bara att acceptera. Finns mycket lite att göra åt saken. Akademin är ett slags räfflat rum, och forskaren (åtminstone kulturforskaren) är ett slags nomad, som annekterats av stadsapparaten. Tänker man så kan Deleuze och Guattari fungera också som verktyg för att förstå sin egen roll i ett komplext system.

Krig kan vara många olika saker, och kan ta sig skilda uttryck. Död, som är en aspekt av kriget, är inte något entydigt. Död är inget förbehållet människans värld, eller biologin, ekologin. Död har med rörelse att göra, avsaknad av rörelse. En process som gått i stå, det är vad död är. Ägnar en stund åt detta, för att bryta den onda cirkeln av upptagenhet med allt och inget, för att finna ro, för att få kraft att fortsätta utan att gå under.

Övertagande handlade det om i förra posten i serien. Ömsesidigt övertagande. Och det är en aktuell fråga, överförbar till mycket annat också. Till akademin till exempel, för vem är det man arbetar, forskar och undervisar, egentligen? Är det för sig själv, för medborgarna i samhället, för studenterna, framtiden? Eller är det för att uppfylla statens, systemets krav? Svaret på frågan ligger någonstans emellan ytterligheterna, men nog handlar det allt som oftast om något slags övertagande.

Denna fråga om övertagande är så historiskt mångfasetterad att man måste skilja på flera olika problem. Det första gäller operation: det är just på grund av att kriget bara är krigsmaskinens supplementära eller syntetiska syfte som den råkar in i den tvekan som visar sig vara ödesdiger och Statsmakten i sin tur kan lägga beslag på kriget och därmed vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna.

Är det månne detta som händer inom forskningen och den högre utbildningen. Håller vetenskapen på att vändas tillbaka mot akademikerna? Håller systemet för kunskapsproduktion på att suga musten ur utövarna, forskarna och lärarna som vigt sina liv åt forskningen? Är vi likt nomader som annekterats av och uppgått i stadsapparaten, och som i processen tankats på kunskap och kompetens, vilken sedan, av systemet, vänds mot oss? Det känns så ibland. Nej, ofta känns det så. Och vem gynnas av detta? Ansvariga politiker, i det korta perspektivet. Helt klart. Men hur är det för samhället, och på sikt? Den frågan är öppen, men eftersom riskerna vi har att göra med är gigantiska är det en viktig fråga. En fråga vi varken kan eller får ducka för.

Nomadens tvekan har ofta presenterats som en berättelse: vad ska man göra med de områden man erövrat eller genomkorsat? Återge dem till öknen, till stäppen, eller göra dem till betesmarker?

Vad händer med kunskapen som extraherats från världen? Vem äger den, och till vad ska den användas, av vem? Staten eller forskarna, eller samhället? Det finns inget självklart svar på frågan. För att kunna svara krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Och man måste kunna hantera komplexitet. Nomadologin är bra på det, minor science handlar om detta. Om att förstå premisserna för blivande. Nomadologin lever av och blir till i och genom utbyte av kunskap. Nomadologin försvarar inga kunskaper, man använder vetande, sprider insikt och engagerar sig i världens blivande. Det går på tvärs mot stadsapparaten, som vill befästa sin position och stärka sitt försvar mot yttre hot, som vill stänga in och äga kunskap. Nomadologin är rörelse, liv, förändring, tillblivelse. Går det att verka inom en stadsapparat? Jag blir allt mer osäker, men vet inte hur ett alternativ skulle kunna se ut. Läser vidare.

Eller låta en Statsapparat kvarstå som kan exploatera dem direkt, med risk för att själv förr eller senare bli en ny dynasti i denna apparat? Dessa processer kan ta olika lång tid, som exempelvis i fallet med Djingis Khan och hans efterföljare som kunde hålla stången länge då de delvis integrerades i de erövrade imperierna men samtidigt behöll ett slätt rum av stäpper som var överordnade de imperiala centren. Detta var deras bedrift, Pax mongolica.

Pax akademica, det låter lockande. Vad säger Björklund om det? Eller akademiker som gör och som har gjort karriär med stöd från stadsapparaten? Pax akademica. Tänk om det vore möjligt, ett slätt (seminarie)rum, mitt i högskolevärlden. Ett rum för tänkande, fritt tänkande. Där kan flyktlinjer uppstå, som kan testas, eller förkastas utan att riskera någons anseende. Det som fungerar kan få växa i en skyddad miljö, tills det går att testa. Pax akademica, en plats att samtala på. Utbyta tankar, lyssna lika mycket som man talar. En plats där kunskap kan och får växa, utan krav på prestation.

Faktum kvarstår att integrationen av nomaderna i de erövrade imperierna utgjort en av de viktigaste faktorerna i Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen: en oundviklig fara inför vilken nomaderna dukat under.

Pax akademica vore något helt annat än det moderna universitet som just nu reformeras i raketfart. Och det var ditåt man var på väg. Även om det återstod mycket arbete var det i den riktningen man skulle kunnat gå, om man insett och önskat det. Stadsapparatens övertagande och integrerande av det fria kunskapssökandet hade ett pris, som betalas av kunskapssökarna. Viktigt att se och förstå det, innan den fria akademikern och grundforskningen skjutis i sank.

Men det finns också en omvänd fara som hotar Staten då den övertar krigsmaskinen (alla Stater har känt denna fara och de risker som övertagandet innebär). Timur Lenk kunde utgöra det mest extrema exemplet, inte som Djingis Khans efterföljare utan som hans exakta motsats: det var han som konstruerade en fantastisk krigsmaskin riktad mot nomaderna, men som också därigenom måste upprätta en Statsapparat desto mer tungrodd och improduktiv då den bara existerade som den tomma formen hos övertagandet av denna maskin. Att vända krigsmaskinen tillbaka mot nomaderna kan för Staten innebära lika stor risk som det är för nomaderna att vända krigsmaskinen mot Staterna.

Vi behöver varandra, staten och forskarna. Tillsammans kan vi uppnå storverk, vilket bevisats i historien. Och det saknas inte uppgifter och utmaningar att jobba med. Klimatförändringarna, till exempel. Eller svält, aids-epidemier, analfabetism och en galopperande brist på förmåga till kritiskt tänkande i samhället. Forskarna behöver trygghet och skydd, men lika mycket frihet och tillit. Och staten behöver forskarna för att kunna finna och utveckla kunskaper som kan användas för att möta framtida hot.

Bara när det råder balans mellan ytterligheterna, bara när klyftorna är små och där/när så många som möjligt kan och får möjlighet att förverkliga sig och utveckla sina medfödda talanger och intressen. Bara där och då kan strategier för hållbarhet utvecklas. Pax akademica, en nåd att stilla bedja om. Inte bara för egen del, utan för samhället och framtiden.

Cigaretter och planekonomiskt styrd konkurrens

Det finns ingen renhet i världen. Alla gränser är porösa. Inget är fritt från påverkan. Kort sagt, allt hänger ihop. Efter Sovjetunionens fall är det som att kapitalismen vann, som om det bara finns ett sätt att styra ekonomiska flöden: frihandel och konkurrens. Inget kunde vara mer felaktigt. Sovjetstaten må vara död, men planekonomin lever i högönsklig välmåga. Lika bra att erkänna det, och försöka göra det bästa av situationen. För om vi nu ändå ska styras av planer, och om monopol ändå är vad alla företag strävar efter, då är det väl bättre om dessa styrs öppet och demokratiskt, än bakom lyckta dörrar och av bonussrusiga företagsledningar. 

Läser med stort intresse i dagens SvD om WTO och det uppseglande bråket om cigarettförsäljningens förutsättningar i Australien. Ett spel för gallerierna, som gläntar på dörren och visar hur det går till bakom kulisserna. Att detta fungerar, att företagen kan hållas, utan att medborgarna ser och drar slutsatser av det som sker, det säger något om den kollektiva förmågan till kritiskt tänkande i världen. Läget är allvarligt, och det är vi, världens medborgare, som tillsammans, kollektivt riskerar något. Låt mig visa vad jag menar och ser mellan raderna, och ibland tydligt utskrivet. Frågan som skall avgöras av WTO handlar om att Australien förbjudit tobaksbolagen att använda sina logotyper på cigarettpaketen, och tobaksbolagen reagerar med att ta strid. En strid där alla medel uppenbarligen är tillåtna, för att man även fortsättningsvis skall få sälja tobak efter sina egna marknadsföringsprinciper. För att man även framgent skall kunna utnyttja rätten att tjäna pengar utan hänsyn till folkhälsan.

– Budskapet till världen är att tobaksjättarna kan utmanas och besegras. Utan modiga regeringar som är villiga att ta fajten med tobaksindustrin skulle de få oss att tro tobak varken är skadligt eller beroendeframkallande, sade Australiens justitieminister Nicolas Roxon efter domstolsbeslutet.

Det var ju det. Hur modiga och starka är regeringarna egentligen? Och i vems intresse arbetar man? Vad man säger och går till val på är en sak, men vad man gör är en helt annan. Det som intresserar mig är dessa frågor. Jag är varken för eller emot något ekonomiskt system. Vad jag vill se är ökad transparens, så att fler kan bilda sig en egen uppfattning och utifrån denna rösta på det man finner bäst.

Men nu utmanas Australien i ett frihandelsperspektiv. Ukraina har begärt att WTO upprättar en tvistlösningspanel för att avgöra om cigarettpaketen strider mot de globala frihandelsreglerna. Ukraina menar att de omärkta paketen strider mot WTO-reglerna om skydd av varumärken. Honduras och Dominikanska Republiken väntas begära liknande tvistlösningspaneler mot Australien, och enligt australiska sjukvårdsministern Jane Halton är tobaksbolagen pådrivande i kulisserna.

Företag med enorma tillgångar har makt, och den kommer de att använda för att värna sina intressen. Och när företag blir mäktigare än stater då har världen som vi känner den förändrats i grunden. Där är vi förhoppningsvis inte riktigt än, men det står inte på. Om, säger om, man fortsätter på den inslagna vägen. Det handlar inte bara om tillgång och efterfrågan, om balansräkning. Det handlar om att ekonomin och kulturen blivit synonymer, och om makt.

Panelen upprättas formellt idag vid WTO. Därefter väntar en svår balansgång för domarna. WTO har regler om att skydda varumärken, men också regler som ger länder rätt att vidta åtgärder för att skydda folkhälsan. Frågan är vilket som väger tyngst. En aspekt som lär vägas in är Världshälsoorganisationens Tobakskonvention. Konventionen, ratificerad av 175 länder, ger länder rätt att införa restriktioner på tobakspaket för att skydda folkhälsan, samt rekommenderar omärkta cigarettpaket.

Det ser på pappret ut som frågan är avgjord, till Australiens och folkhälsans fördel. På pappret, inför väljarna och i högtidstalen är frågan avgjord. Men hur är det i praktiken. Och vems ärenden går Ukraina och Honduras? Vad får beslutet för konsekvenser?

WTO-panelen har nu 60 dagar på sig att komma med ett utslag, som därefter kan överklagas. Tvisten är mycket känslig, säger WTO-talesmannen Josep Bosch till SvD Näringsliv.

– Frågan är omgiven av polemik och följs av regeringar över hela världen. Det är en av de mest känsliga WTO-tvisterna, och utslaget kan få betydelse för många länders framtida beslut, säger han.

Om det bara handlade om tobaksförsäljningen, som i grund och botten är enkelt att som individ ta beslut om och där det finns en enad läkarvetenskap att luta sig mot, då vore detta kanske en storm i ett vattenglas. Men WTO, som skall värna frihandel och verka för att motarbeta konkurrenshinder, är en organisation som verkar i någons intresse. Och jag är inte säker på att det går att avgöra vems. Det är helt enkelt en allt för komplex fråga för att kunna besvaras med bu eller bä. Företag, stora, multinationella företag, är idag inte beroende av länder. Företagen utnyttjar länder, och spelar ut stater mot varandra. Kalla kriget är här igen, i en ny version. Nu är det företagen som spionerar, och handeln man bevakar. Gränserna må vara relativt öppna (för den som har pengar och som kan konsumera), och järnridån är riven (i alla fall på pappret). Frågan jag ställer mig är vem det är som agerar här?

Flera andra frihandelstvister knackar på WTO:s dörr, främst trätan mellan USA och Kina om handelshindrande tullar och exportstöd. USA har anmält Kina till WTO för att ge orättvist exportstöd till tillverkare av bilar och bildelar. Kina har anmält USA för tullavgifter på bland annat stål, däck, kemikalier och köksutrustning som de menar bryter mot WTO-reglerna om öppenhet och korrekta förfaranden.

Är det staterna som inför handelshinder, eller är det företagen som finns och verkar inom landet som påverkar staterna att ta ut tullar för att skydda sina intressen. Vem är det som spelar ut vem, och vilka blir konsekvenserna? Det är avgörande frågor för framtiden. Artiklarna i näringslivsbilagor och inslag på TV-nyheterna är inte bara nyheter. Det är realpolitiska inblickar bakom kulisserna i det maskineri som driver världen. Nyheter skall man aldrig lita blint på, men läser man dem med kritisk blick finns viktig kunskap att få om hur kultur och ekonomi fungerar. Det finns anledning att vara orolig.

Vid sidan om detta står WTO:s frihandelsförhandlingar och stampar utan att komma framåt. WTO-chefen Pascal Lamy varnade i veckan för att multilateralismen är i kris, och många tror att Doharundan sakta men säkert kommer att dödförklaras. Vissa handelsanalytiker menar att stora spelare som USA och Kina håller på att sätta frihandeln ur spel. Kort sagt stretar WTO just nu i en brant uppförsbacke där tvisterna om cigaretter, bilar och flygplan bara är några av utmaningarna.

Hur vi än gör kommer vi kollektivt att få leva med konsekvenserna. Det är den enda vi kan veta. Och kunskap och insikt i om vad som är det bästa man kan kan eller bör göra går bara att skaffa sig på egen hand. Lyssnar man på experter och delegerar den biten till någon annan, för att man inte kan, hinner eller orkar, då är risken överhängande att man tar beslut som kommer att få negativa konsekvenser för en själv. Demokrati är bara demokrati om och när alla engagerar sig, synar samband och tänker kritiskt.

Det är egenskaper som man får om man läser högre utbildning. Eller det är i alla fall så det borde vara, om ni frågar mig. Men om lärarna och forskarna på högskolan inte får ägna all kraft åt det de är bra på, då krackelerar basen för demokratin och i förlängningen allt annat också. I vems intresse verkar regeringen, och utbildningsministern? Jag vet inte, och insinuerar inget, men det är en viktig fråga. Låt oss hoppas att det är oss medborgare man sätter i första rummet. Men låt oss inte bara hoppas: Undersök frågan också! Det är vår gemensamma framtid som står på spel.

Tänker med Deleuze XXXXV

Vad är det som undersöks, och vad går att veta? Stora, ja gigantiska frågor. Men lika fullt frågor som måste tas på allvar, och som måste reflekteras kring, om man skall kunna komma fram till ett vettigt förhållningssätt till frågan om vad det innebär att vara människa. Pretentiöst och grandiost riskerar det bara att bli om man framhärdar i sin övertygelse. Frågandet är viktigare än svaren, det är en viktig sak jag lärt av Deleuze och Guattari, och jag uppskattar motstånd. För reaktioner, och frågor visar att det som skrivs är viktigt och betyder något. Och konsensus leder inte framåt. Det är de uppfordrande frågorna som utvecklar och som skärper tanken. Ann-Helen släpper mig inte, hon fortsätter fråga. Bra, och jag ska försöka svara.

Vi är på samma spår, vill jag mena, men jag vill ta upp sådant som inte är friktionsfritt nu. Det som jag först hakade upp mig på (och då börjar jag undra vad upphakningen handlar om) var att "den innersta kärnan kan vi inte nå". Som jag ser det blir det ett påstående om att 1) det finns en innersta kärna och därför 2) möjlighet att trots allt nå denna.

Men hur blir det om kärnan är tomhet, om det man når fram till är ett mellanrum? Om det är så det är där inne, eller mellan, om det som räknas och spelar roll är det som sker mellan. Då kanske man kan säga att ordet kärna är olyckligt, för det konnoterar något, när det i själva verket är avsaknad som är det man finner. Det är ett bra och viktigt påpekande. Viktigt för att språket bär på mening i sig,och den meningen tenderar att överlagra budskapet som man vill förmedla. Visst kan man nå fram till och ut i tomrummet, men väl där inser man snabbt att det inte finns något där värt att lägga tid och energi på. Så vill jag se på detta med kärnor och möjlig kunskap. Kanske att jag motsäger mig själv här, men det är så jag tänker just nu.

Men något liknande tycker jag också sker, när man börjar tala om "kultur" och "kunskap" i ental som något som finns "där ute". Alltså, jag blir förvirrad och undrar hur denna blandning blev möjlig, hur den sitter ihop, när det å ena sidan står: "kultur är ett relationellt fenomen" och samtidigt "Är man nyfiken och vill man veta, då får man snällt följa kunskapen dit den tar en. Söker man kunskap måste man acceptera svaret man får" (alltså en extern kunskap, att följa, som leder, att underkasta sig). Är det på grund av ödmjukhetens inblandning? (ödmjukhet kopplat till underkastelse och/eller ödmjukhet kopplat till anspråk).

Hm ... måste tänka här, också. För det låter pregnant, och ändå känner jag igen mina egna ord. Svårt är det, ingen tvekan om det. Men som jag ser det är kulturen i sig, det där tomrummet, mellanrummet. Det som går att nå men som inte bär på någon egen, positiv, kunskap. Kultur är mening som produceras i möten, mellan olika aktörer. Och söker man svar på frågor som rör kultur, då kan man inte bestämma sig på förhand var det som i efterhand kommer att spela roll, ge upphov till konsekvenser, kommer att dyka upp. Då måste man förlja, då kan man bara följa med. Nomadologin äger ingen kunskap, försvarar inga dogmer, vill bara förstå. Kunskapen om kultur är bara giltig där och då, den är inte beständig. Därmed är den sann, bara så länge som det man säger korresponderar med hur det är och ser ut. Kunskap om kultur har kort hållbarhet, och därför kan man bara ödmjukt följa, om det är kunskap och förståelse man vill ha. Är det däremot makt och inflytande man söker, då kommer saken i ett helt annat läge.  

Där står jag just nu, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag vill förstå, inte få rätt. Vill undersöka förutsättningslöst, inte försvara uppnådda resultat. Det är så jag förstår och tar till mig Deleuze och Guattaris nomadologiska ansats. Min vetenskap är minor, och jag följer. Likt metallurgen söker jag mig fram längs den väg som behovet av kunskap och problemen stakar ut. Jag följer aktörerna/kulturen, och upplöser problem.

Frågan om kriget har därmed i sin tur drivits tillbaka och underkastas nu relationerna mellan krigsmaskinen och Statsapparaten. Det är inte först och främst Staterna som för krig.

Så fortsätter Deleuze och Guattari, och samma går att säga om kultur. Det är först och främst en angelägenhet för människor, även om de inte har monopol på kultur. Och kultur går inte att reducera till mänskliga relationer. Men det är människor jag skriver för, och det är mitt eget mänskliga vara och förutsättningarna för levt liv jag undersöker, med hjälp av tankeverktygen från (bland annat) Deleuze och Guattaris verktygslåda. 

Förvisso är kriget inte något man finner i ett universellt naturtillstånd, som ett våld vilket som helst. Men kriget är inte Staternas syfte, snarare tvärtom. De mest arkaiska Staterna verkar inte ens ha en krigsmaskin och vi kommer att se att deras herravälde vilar på andra instanser (vilka snarare innefattar poliser och fängelser). Man kan anta att ett av de många mystiska skälen till de en gång så mäktiga arkaiska Staternas plötsliga försvinnande just var interventionen av en yttre, nomadisk krigsmaskin som slog tillbaka och förstörde dem.

Allt och alla rör sig, på ett eller annat sätt. Förändras, ingår i och bryter upp ur relationer av olika slag. Är det mycket som står på spel, eller om någon med makt utmanas kan det ge upphov till konflikt. Men konflikten är inte syftet, den är ett av en uppsättning olika metoder som en stat kan tillgripa. Och den är oftare en reaktion, än en aktion. Rörelsen är det primära, och olika typer av motstånd kan övervinnas på olika sätt, med olika metoder. Kollektiv rörelse, vilket nomadernas mindre grupper är bättre på än staten som förankrat sin egen existens på en plats. Nomaderna håller utspridda territorier och rör sig vant i terrängen. Stater är hänvisade till sin bestämda plats.

Överfört till vetenskap kanske det nu blir enklare att förstå vad det är i olika discipliner som gör att man ser på världen och tänker kring kunskap på olika sätt. Royal Science har grävt ner sig, djupt. Har satsat mycket tid, energi och resurser på en sanning, som försvaras till varje pris. Nomadologins vetande är rörligare. Men det man vinner i rörlighet förlorar man i pregnans, men olika frågor kräver olika svar. Och det är kunskapsobjektet som bestämmer vad som är bäst för ändamålet, inte utövarna själva. Det är en viktig vetenskaplig princip, som inte riktigt gäller för stater. Och därför skiljer sig kriget från vetenskapen. 

Men Staten lär sig fort. En av de viktigaste frågorna ur universalhistoriens synvinkel är: hur kommer Staten till att överta krigsmaskinen, det vill säga bilda en egen krigsmaskin i samklang med sin storlek, sitt herravälde och sina syften? Vilka risker medför detta? (Med militärinstitution eller armé menar vi ingalunda krigsmaskinen själv, utan den form i vilken den övertas av Staten.).

Viktig skillnad. Överfört till vetenskap finns det poänger med samarbete mellan Royal och minor science, för det ökar chansen att kvaliteten, det vill säga graden av användbarhet i vetandet ökar. Och det har staten lärt, genom trial and error. Statens resurser, och nomadernas rörlighet och förmåga att hålla ihop, i rörelse och över stora avstånd, ute på stäppen, i skogen eller på havet. Den stat som kan fånga in och kontrollera nomader, den vinner fördelar som kan användas i försvaret av staten. Krigsmaskinen är kombinationen, samverkan mellan, inte armén som sätts i rörelse av staten. Och så vill jag även se på tvärvetenskapliga samverkansprojekt, det är vad man gör gemensamt, utbytet av kunskap och erfarenhet som räknas, inte de enskilda ämnena. Skillnaden är kanske inte uppenbar, men helt avgörande. I både krig som vetenskap. 

För att fatta den paradoxala karaktären hos detta företag måste vi rekapitulera hypotesen i dess helhet: 1) krigsmaskinen är den nomadiska uppfinning som inte ens har kriget som första syfte, utan bara som ett andra, supplementärt eller syntetiskt syfte, i den bemärkelsen att den bestäms till att förstöra den Statsform och den stadsform den stöter emot; 2) när Staten övertar krigsmaskinen byter den senare uppenbarligen natur och funktion, eftersom den nu riktas mot nomaderna och Statens alla fiender eller också uttrycker relationer mellan Stater försåvitt de endast syftar till förstöra eller ålägga varandra sina egna syften; 3) men det är just då krigsmaskinen på detta sätt övertagits av Staten som den tenderar att anta kriget som sitt direkta och första syfte, som sitt ”analytiska” objekt (och kriget tenderar att anta slaget som sitt syfte). Kort och gott, samtidigt som Statsapparaten övertar krigsmaskinen antar krigsmaskinen kriget som sitt syfte och kriget kommer att underkastas Statens syften.

Överför vi tanken till vetandet, sökandet efter kunskap. Vad händer då, tänker jag. Vad händer när utbildningsministern försöker överta vetenskapen? Byter den då inte natur, och funktion? Vetenskap är grundforskning, det vill säga förutsättningslöst sökande efter vetande, kunskap, förståelse. Den kan och får inte styras, för då blir den tillämpad, och då förlorar den sin styrka. Och det om något är paradoxalt, liksom krigets natur. När man försöker styra sökandet efter kunskap, där förändras uppdraget. Då blir vetenskapen ett projekt, en karriärväg. Då förlorar man uppdragets fokus, vetandet, kunskapen. I dess ställe växer det murar, vars syfte är att försvara uppnådda resultat. Makt ansamlas och används för att övertyga, istället för att fortsätta sökandet.

Det hade jag ingen aning om, att det var där jag skulle landa. men så är det med Deleuze och Guattari, arbetet med deras texter tar en till platser man inte ens visste fanns. Och man får förklaringar på frågor man inte formulerat. Arbetet med texterna, som är svåra och snåriga, ger mer energi än de tar. Det är min erfarenhet, och därför fortsätter jag.

Tänk mer med, och tillsammans. Försvara inte redan uppnådda kunskaper, utmana och låt dig utmanas. Ifrågasätt. Se livet som det är, paradoxalt, komplext och många gånger motsägelsefullt. Förenkla gärna, inte mer än nödvändigt. Bara så uppnår vi kunskap värd namnet. Tillsammans!

Världens och vetandets kärna

Vad är världens innersta väsen? Kunskapens kärna? Oj, inga små frågor. Ändå går det inte att komma från, och förbi dem. Börjar man resonera om kunskap, och vill man förstå hamnar man förr eller senare här. Vid vetandets gräns, kunskapens kärna. Många har varit här förut. Svaren skiljer sig åt, men jag tycker mig se två spår. Det ena är naturvetenskapen, som fortfarande letar och som anser att teorin om svängande strängar ger en förklaring som fungerar på vad som finns där inne, vid vägs ände. Det enda jag har problem med där är anspråken. Lite grandiosa, om ni frågar mig.

Det andra spåret är den väg jag, och majoriteten av humanvetarna, söker mig fram längs. Det spåret går i korthet ut på att det inte finns någon kärna, ingen enda yttersta princip. Svaret på de inledande frågorna blir då att kunskapens kärna är; fler än en, men färre än många. Men kärt barn har många namn. Kant talar om detta i termer av tinget i sig. Nietzsche skriver om viljan till makt, Deleuze och Guattari om kroppen utan organ. Lacan lanserar det reala som sin kandidat. Alla försöker emellertid förklara, i princip, samma sak eller fenomen med olika ord. Skillnaden mellan begreppen är mer kosmetisk än funktionell. Det handlar om världens ursprung, kunskapens kärna. Om vetandets slutpunkt.

Var bör sökandet efter svar göra halt? Det beror på vad man undrar över eller är intresserad av, och vilka metoder och resurser man förfogar över. Är man nyfiken och vill man veta, då får man snällt följa kunskapen dit den tar en. Söker man kunskap måste man acceptera svaret man får, även om det ställer hela ens värd och trygghet på ända. Och är det kunskap om kulturens yttersta princip man söker inser man snart att det inte existerar någon sådan, ingen enda princip.

Kultur är ett relationellt fenomen, och förutsättningen för en relation är att det finns fler än en part. Samtidigt kan det inte finnas oändligt med parter, för då blir det meningslöst att tala om något som avskilt från något annat. Fler än en, men färre än många. Kultur är synonymt med förändring, och förändringens motor är det relationella. När två ska samsas kommer det aldrig att bli fullkomligt jämlikt, och eftersom båda vill lika mycket kommer relationen att påverkas av dagsformen och av omgivningen. Alltid av fler än en, men färre än många parametrar.

Orsaken till att jag tänker på och skriver om detta just idag, explicit på bloggen alltså, för tänker på det gör jag dagligen och stundligen, är att jag fått frågor och utbytt tankar som tangerar detta med utgångspunkt i tidigare bloggposter. Det är Ann-Helen som utmanar mina tankar, och som tvingar mig till skärpning. Hon skriver.

Jag tänker att om man säger att "vi kommer aldrig att kunna nå kärnan, verklighetens innersta", så menar man att det finns ett verklighetens innersta. Att världen, kosmos, är uppbyggd på ett sådant sätt (som en cirkel eller ett klot, med en mitt). Vilka slags frågor vill ha sådana svar? Ett bra exempel som jag nyss läste (av filosofen Olli Lagerspetz i hans bok "Smuts. En bok om världen, vårt hem", jättebra bok) var frågan "vad är den rätta hastigheten?" - alltid, överallt, hela tiden, alltså. Det blir en ganska obegriplig fråga - för varje människa skulle nog tänka under vilka omständigheter "rätt" hastighet, hur, var, när, i relation till vad, med bil eller cykel osv.?

Håller så klart med om detta, men jag menar att just den frågan är felställd. Alla frågor har helt enkelt inte ett svar. Frågor som rör sådant som bara finns i människors värld, frågor om rätt och fel, om etik och moral, om smak och så vidare. Det är frågor som kräver resonemang och överrenskommelser för att man skall kunna avgöra dem. Och sådana frågor går aldrig att avgöra en gång för alla. Svaren förändras tillsammans med dem som frågar. Svaren ser olika ut beroende på vilken kontext de relaterar till. Kultur är ett sådant ämne, som aldrig går att svara definitivt på. Liksom för övrigt även smuts är, om man talar med Mary Douglas, som menar att det är saker som befinner sig på fel plats. Sakerna är de samma, men i vissa kontexter förvandlas de till smuts. Svaret finns där och då, på fler än en, men färre än många ställen. Det är relationen mellan dem som bestämmer innebörden, och den går inte att nå, i sig.

På samma sätt som man måste acceptera att rymden är oändlig måste man acceptera att moral är kontextberoende och föränderlig. Liksom lagen, som jag tycker är ett bra exempel på samma sak. Den är absolut i sin bokstav, men det går aldrig att döma exakt efter lagtexten. Verkligheten, människornas värld, är helt mer komplex och föränderlig än man kanske förleds tro av exaktheten i skrivningarna i Svea Rikes lag. Svaret finns även där, i mellanrummet mellan. Det går inte att fånga. Samma gäller oss människor och vår perception av världen omkring oss. Vi har i varje stund begränsad tillgång till verkligheten. Tittar jag till höger missar jag det som sker till vänster, och det som händer bakom ryggen det ser jag inte, om jag inte använder en backspegel, men det tar fokus från annat. Och lyssnar jag på musik uppfattar jag inte ljud i rummet, som kanske är viktiga. Kompromisser, överallt kompromisser. Bara att acceptera, som jag ser det.

Att man kunde tänka att det finns verkligheter och inte en verklighet, skrev jag med en artikel av Anne-Marie Mol i tankarna, "What humanity shares" (finns online). Hon menar att västerländsk vetenskapssyn tenderar att se det som att det finns en verklighet, som man (olika vetenskapsgrenar och människor) kan ha olika perspektiv på. Det är ett sätt att förstå olikhet som att det är människor, subjektpositioner, som skiljer sig åt medan verkligheten är en och densamma. Hon menar istället att man kan se det som att diskurser är olika - diskurser som gör verkligheten. Vilka världar för olika diskurser med sig, med sina sätt att organisera verkligheten, kan man då fråga. Men hon varnar för att tänka att man kunde välja mellan olika diskurser, välja en verklighet. Rekommenderar artikeln.

Anne Marie Mol är intressant, och jag gillar hennes ingång. Tycker emellertid inte att det finns någon direkt motsättning här, mellan det sätt att tänka som jag far efter, och Mols. Jag ser på kunskap, vetenskap och begrepp som verktyg att tänka med hjälp av. Och tänkandet påverkas av en hel massa olika saker och förutsättningar. Förståelse är det väl vi alla vill nå? Och förutsättningarna för förståelse ser olika ut beroende på hur man närmar sig det som ska förstås, vilken kontext man verkar inom och vad man far efter.

Makt kanske är vad som ställer till det. Att vetande och makt är två sidor av samma sak? Det är ett problem, ett gigantiskt problem som gör det svårt att tala om dessa saker. Den som reser anspråk på Sanningen, i bestämd form singular, hen kommer inte att kunna acceptera något annat än fullständig kapitulation och offentig avbön från dem man diskuterar med. Bland annat därför är det viktigt att inse att det inte finns någon punkt i universum eller människans värd varifrån allt annat utgår. Derrida har skrivt om det vill jag minnas, i en känd artikel som jag inte hittar just nu. Därmed finns inget annat än relationer, föränderliga relationer.

Tingens ontologiska multiplicitet talar Mol om i boken The Body Multiple, (och det finns även bra introduktion till hennes filosofi, av Francis Lee, i boken Posthumanistiska nyckeltexter, som jag varmt kan rekommendera), och som jag läser detta handlar det om relationell kunskap, om att ingen annan finns att få. Ingen vetandets kärna existerar. Det viktiga är dock inte vad man läser, vilka frågor man ställer eller vem man litar på. Det viktiga är att sökandet prioriteras över kunnandet. Det är inte det vi vet som är det centrala, det är det vi inte vet. Om jag bara får nämna en enda sak, det viktigaste som jag lärt mig under mina drygt 20 år i akademin, så är det den växande insikten om hur lite vi vet.

Ödmjuket, det är nog det jag vill poängtera. Ödmjukhet inför livets mysterium.

Vad kan kulturvetenskapen lära av Alexander Bard?

Fick en ny, och pigg tidning i brevlådan förra veckan. DIKs medlemstidning har genomgått en metamorfos, och kommer från och med nu ut i nytt format, med ny layout och piggt innehåll. Dags att Kulturvetenskapen gör det samma. Ömsar skinn, och kommer ut i ny skepnad. Slutar gnälla, samlar ihop sig, och kastar sig ut i världen. Vi behövs, och vi både vill och kan. En ny värld randas, inget är som det var, och det finns bara vägar fram. Hög tid att inse det, annars finns ingen framtid för humaniora. Om inte bittert mumlande och drömmar om fornstora dagar räknas som en väg fram.

Världen förändras, det är vi de första att skriva under på. Kultur som process är en tanke vi odlat i årtionden. Lite konsekvenstänkande vore klädsamt. Vi måste hänga med, och eftersom det står fullkomligt klart att vi inte kan styra utvecklingen så bör vi göra det bästa av situationen. Vi bör aktivera vår följsamhetskompetens och bege oss ut ur akademin, ut i världen. Kasta oss ut där kultur blir till, i samhället, och engagera oss i det levda livet som vi delar med alla andra medborgare. Våra kompetenser måste sättas i verket, och eftersom ingen ber oss om detta måste vi göra det själva. Vi måste sluta gråta, börja forska och pocka på uppmärksamhet. Inte vänta på medel och uppskattning, utan tränga oss på, överallt där vi vet att vi behövs. Och även om ingen efterfrågar våra kunskaper och kompetenser.

Ping heter tidningen jag inledde med. Första numret innehåller en intervju med artisten och filosofen (ja ni läste rätt, samhällsfilosofen) Alexander Bard. Högintressant läsning, men också lite skrämmande för den som vilar på lagrarna och de som drömmer sig tillbaka till en tid som flytt. Bard gör det vi kulturvetare borde gjort, han agerar, i världen. För ut sina kunskaper och tankar om kultur. Delar med sig och engagerar sig i processen av kulturell tillblivelse. Han når ut, av olika skäl och med varierande metoder. Läser i artikeln i Ping,om.

The Futurica Triology som han skrev tillsammans med Jan Söderqvist och som nu lanseras i usa. På baksidan av den tjocka tegelstenen på 738 sidor skriver The Times Magazine: ”Bard är antingen ett geni eller galen. Du bestämmer.” Så vem vet, Bard är kanske profeten som vi bör lyssna på för att överleva vårt, enligt honom, fjärde paradigmskifte.

Alexander Bard berör, alltid. Många kanske ser honom som galen, men har är aldrig ointressant. Och kulturvetenskapen har oerhört mycket att lära av honom. Den saken är fullkomligt klar. Låt mig förklara varför. Här, i citatet nedan, talar han visserligen om sig själv, men det kan fungera för ett vetenskapligt ämne också, helt klart.

Viktigast för framgången är nog självkänslan, modet att testa och våga misslyckas. Det kommer från uppväxten hos föräldrar som älskade honom precis som han var. Det gör han med.

Om vi kulturvetare inte tror på vår egen kompetens, på att vi har något viktigt att tillföra samhället. Om vi surar inlåsta i akademin, över att ingen vill satsa på den typen av forskning vi vill utföra. Om vi inte vågar testa nya vägar, och om vi är rädda för att misslyckas. Då får vi skylla oss själva om humaniora som vetenskapsdisciplin tynar bort och dör sotdöden. Om vi strider inbördes över vem som har den rätta tolkningen av kulturbegreppet. Om vi bekämpar varandra, i kampen om inomvetenskaplig makt och inflytande, då finns bara en väg. Den leder inte mot framgång och samhällelig respekt. Vi måste börja tro mer på vad vi kan och det vi gör. Vi måste enas, och kämpa för det vi tror på.

– Man måste älska sig själv, älska det man ser framför sig i spegeln. Punkt slut. Annars spricker allt och man har ingenting att ge tillbaka till andra.

Att jag uppehåller mig vid mod har en anledning, mod kan vara avgörande för att kunna överleva det fjärde paradigmskiftet.

Det fjärde paradigmskiftet är omtvistat, men det spelar ingen roll. Att samhällets förändrats i grunden är uppenbart. Kultur finns dock kvar, det har inte förändrats. Dem behöver bara undersökas och hanteras med nya metoder. Där finns lärdomar och inspiration att hämta från Bard. Kreativa näringar växer, och Internet påverkar människor på ett fundamentalt sätt. Kulturvetenskaplig kunskap behövs, även om den kanske inte efterfrågas explicit. Bard får frågan vad omvandlingen betyder, och svarar.

Enormt mycket, eftersom internet omkullkastar maktstrukturen. Internet har gjort flervägskommunikation möjlig, vilket innebär att den som bäst lyckas kommunicera flervägs vinner, framhåller Bard.

Kunskap måste kommuniceras på nya sätt. Och kommunikationen bör vara flervägs. Det är särskilt viktigt när det handlar om kunskap rörande kultur. Det både kan och bör vi kulturvetare ta till oss, istället för att snegla på naturvetenskapliga bibliometriprinciper och publiceringsstrategier. Kunskap om kultur måste så snabbt som möjligt nå dem den berör, breda lager av befolkningen. Därför kan och bör vi lyssna på sådana som Alexander Bard.

För att lyckas med flervägskommunikation måste man ha hög trovärdighet, allt man säger ska vara faktagrundat. Dessutom är det brutalt viktigt att förmedla rätt budskap till rätt målgrupp.

– Om du talar till fel grupp är du död – du bara förstör för dig själv.

Bland det svåraste är att nå ut med sitt budskap (utan att betala för sig, för då tappar man i trovärdighet). Hur lyckas man med det konststycket?

– Det är det som är det svåra, suckar han. Vi dränks med information så det är bara de sociala monstren, de smartaste, som når över bruset.

Sociala monster kanske vi inte bör bli, men bättre på att förstå och hitta strategier för att nå ut, det både kan och bör vi jobba med. Samhället behöver oss, och eftersom vi (än så länge) är finansierade av staten behöver vi inte betala för os för att nå ut. Det handlar bara om att hitta de rätta kanalerna, och om att upprepa sig, där man kan, när man kan och så länge man kan. Vi behövs, vi vet ju det. Därför har vi ett ansvar att framhärda, att inte bli bittra eller cyniskt vända oss inåt och se om vårt hus. Lyssna på Bard, vad är det han säger (och tänk på att han har en näsa för vad som ligger i tiden):

– Humaniora kommer att vara i bräschen för den nya ekonomin, eftersom kulturkunskap och kulturell förståelse är A och O när du ska kommunicera på rätt sätt och veta vem du ska försöka kommunicera med.

Kultur och ekonomi är två sidor av samma sak. Bara att dra på sig overallen och börja jobba, följaktligen. Och här finns uppslag att börja med, oavsett om man gillar det som händer eller ej finns ingen väg tillbaka. Vi måste inse det.

– Biblioteket som fysisk plats är död, biblioteken flyttar online. Bibliotekarien? Den som får en roll i samhället är curatorn, den som sorterar åt oss i det enorma informationsflödet. Konstcuratorn sammanställer till exempel konsten och är i dag viktigare än konstnären själv. Detta blir en nyckelroll i ett samhälle med enormt brus. Om bibliotekarierna kan ta sig an en sådan curatorroll överlever de – annars inte.

Curatorer, kanske kan vi se oss som det. Jag ser det som en väg fram för kulturvetenskapen. Kunskap om kultur saknas inte, den behöver emellertid sorteras, översättas till vardagsspråk, och insikterna behöver spridas vitt och brett i samhället. Som sagt, bara att börja jobba. Kommunikatörer bör man emellertid akta sig för att bli, envägskommunikatörer i alla fall. Hen är död.

– Ett färdigpaketerat budskap, som pressreleaser, kommer inte att ha någon effekt. Mitt ord för envägskommunikation är spam, något jag slänger direkt. I stället ska man skapa något som någon annan i det målgruppsegmenterade nätverket tar till sig, kanske omformar och skickar vidare.

Samtal om kultur. Engagerade, inspirerande, lyssnande samtal om det vi ömsesidigt delar med alla andra. Så kan och bör man se på uppdraget. Så kan och bör man jobba för att nå ut med kunskaperna. Kulturen är aldrig ristad i sten och den bestäms inte av vetenskapen. Kultur blir till i och genom kommunikation, mellan många. Kulturvetaren kan fungera som initierad samtalspartner, som moderator. Men den som ikläder sig rollen av uttolkare, eller expert. Den som försöker låsa fast kulturen är död, förlegad och hopplöst ute. Vad som behövs är en helt ny syn på kunskap. Och,

Avgörande för att lyckas med omställningen är mod för att ”med hejdlös fantasi” experimentera med olika idéer.

– I Sverige är vi extremt rädda för att misslyckas. Det är viktigt att snabbt testa många idéer och droppa dem som inte funkar. De som satsar på en enda idé är dömda att misslyckas, för det är få idéer som lyckas.

Kulturvetenskapen måste bli bättre på att misslyckas, annars går ämnet under. Kulturvetenskapen måste våga sticka ut hakan, måste våga testa. Lika viktigt är det att överge det som inte fungerar, osentimentalt. Det är som sagt svårt att lyckas, men just därför oerhört viktigt att inte ödsla tid på att strida, eller lägga energi på sådant som inte fungerar.

Det finns hopp, och kulturvetenskaplig kompetens behövs. Men det krävs ny-tänkande för att lyckas. Jag tror på vårt ämne. Gör du? Hur landar detta hos andra kulturvetare? Reagera, kommentera, kritisera! Sitt bara inte stilla i båten. Vi kan! Men vill vi, och orkar vi? Vad säger ni?

Tänker med Deleuze XXXXIV

Krigets objekt, eller slagets, om det handlade förra bloggposten. Fortsätter på det spåret strax, men först vill jag lyfta resonemanget till det som jag uppfattar som Deleuze och Guattaris grundläggande frågeställning: Vad är liv och verklighet, och hur når vi kunskap? Eviga frågor, frågor som troligen inte ska besvaras. Och det är en viktig kompetens, att veta vilka frågor som går att besvara, och vilka man bör lämna därhän, som den gode Wittgenstein sa (typ). Kanske den viktigaste frågan av alla, och den mest betydelsefulla kompetensen. Insikt om och förmåga att hantera tillvarons komplexitet är vad det handlar om, ytterst. En avgörande förmåga, för livet på såväl individplanet som på kulturell nivå.

Fick en kommentar på förra posten som handlar om det, och tänkte svara här då det är allmängiltigt, och viktigt. Ann-Helen skriver.

"Hur något är egentligen, det går aldrig att svara på." Men att påpeka det, antyder ju samtidigt att det FINNS ett "är egentligen" (bara att "vi" inte kan nå det, och vem är "vi"?). Kulturvetenskap på en naturvetenskaplig premiss?

Forskningens undersökningsobjekt är ett och det samma. Skillnaden mellan naturvetenskap och kulturvetenskap handlar om hur man undersöker, inte om vad man undersöker. Verkligheten är det objekt man försöker förstå, fast olika aspekter av den om man är kulturvetare eller naturvetare. Undersöker man kultur, då finns inget svar att få om hur det är egentligen. Men det betyder inte att inte skulle finnas något som är. Tänk Kant, och tinget i sig, det vi aldrig når, men som ändå finns och verkar i världen.

I "vardagsförståelsen", skulle det vara omöjligt att konsekvent utgå från att det inte går att svara på "hur något är egentligen". Det erfar och svarar vi hela tiden på, och alltid i ett kulturellt sammanhang, som är lika "på riktigt" som naturvetenskapens undersökningsobjekt.

Håller jag absolut med om Ann-Helen, i vardagen, det levda livet måste man hela tiden kompromissa. Och det är heller sällan meningsfullt att ifrågasätta allt, i vardagen. Även om man kan göra det i en vetenskaplig analys, vars syfte är att uppnå fördjupad förståelse för tillvarons grund. Vi kan vara få de svar som går att få, och vi måste acceptera detta. Det finns gränser för hur djup och bred insikt om kulturen som går att nå. Det måste vi förstå, och det är som jag ser det framförallt vad kulturvetenskap handlar om. Om att sprida insikt om vad som går att veta något om, ifråga om levt liv och kultur. Ibland landar svaret i en paradox, och då är det bara att acceptera. Allt annat vore ovetenskapligt.

Frågan är kanske vad man menar med "är egentligen" - om det betyder "alltid, överallt, för alla, hela tiden med samma aktualitet", så är man inne på ett tänkande i naturvetenskapliga lagar. Men man kan också mena "i detta sammanhang, som svar på den här frågan, på det här underlaget, där det och det och det (osv) ingår/står i en relation, och betyder något för hur helheten blir". Och kanske det var så du menade också ... jag fastande på användningen av "är egentligen" (och vad som avses med det).

Det var så jag menade. Men det var viktigt att lyfta detta hit, för det är en vanlig tankemiss, som kulturvetare ständigt råkar ut för. Människan tänkande verkar hamna i den typen av låsningar helt enkelt, och det är ju viktigt att göra sig medveten om. Hur fungerar vi, som individer och som kollektiv? Det är den viktiga frågan. Samtal är kungsvägen till insikt om detta, menar jag.

Frågor om hur det är egentligen blir bara problematiska om man har bestämt sig för hur svaret ser ut, på förhand. Forskning handlar om att förutsättningslöst söka svar, där de finns, inte där det är enklast att leta. Och denna förmåga får jag hjälp att utveckla när jag jobbar med texter av Deleuze och Guattari, som här fortsätter .

Därför kan vi skjuta frågan ett steg tillbaka och fråga om kriget självt är krigsmaskinens objekt. Det är inte alls givet att så är fallet. Försåvitt kriget (med eller utan slag) syftar till att förinta fiendestyrkorna eller få dem att kapitulera har krigsmaskinen inte med nödvändighet kriget som objekt (till exempel skulle räden vara ett annat objekt snarare än en speciell form av krig).

Om krigsmaskinen hade kriget som sitt enda objekt, då hade dessa bloggposter aldrig skrivits. Inte om/utifrån Deleuze och Guattaris text i alla fall. Krigsmaskinen är ett exempel där de mekanismer och logiker som beskrivs ingår, men resonemanget handlar lika mycket om vetenskap, kultur och samhällsbyggande. Viktigt dock att inte se tankarna som metaforer, för det vänder sig Deleuze starkt emot. En metafor är en blek kopia av något som finns och verkar någon annanstans. Ett begrepp, en aforism däremot handlar om det som är här och nu, och den måste användas för att få mening. Det är som sagt det viktigaste, handlandet. Vi får det samhälle vi förtjänar, inte det vi anser att vi borde ha!

Men på ett mer generellt plan har vi sett att krigsmaskinen var nomadernas uppfinning, eftersom den till sitt väsen utgör det konstitutiva elementet för det släta rummet, för ockupationen av detta rum, för förflyttningen i det, och för den motsvarande kompositionen av människor: detta är dess enda och egentliga positiva syfte (nomos).

Kultur är ett slags slätt rum, som breder ut sig i alla riktningar. Och det ockuperas av oss som lever på jorden här och nu. Vi rör oss i det, skaffar oss kontroll över delar av det. Men vi når aldrig dess innersta kärna. Och när vi agerar kollektivt i det rum som skapar oss i samma process som det själv blir till, då krävs verktyg och kompetenser för att kunna hantera den komplexitet som allas samverkan med allt annat ger upphov till. Det är vad tankarna om Krigsmaskinen ger oss, om vi läser dem så och använder dem på det sättet.

Att få öknen och stäppen att växa, inte avfolka dem, tvärtom.

Detta kan ses som ett mål för allt arbete med hållbarhet. Öknen och stäppen är släta rum, eller kultur. Och det vi kan göra är att befolka dem, använda utrymmet och ytan för att bygga oss en tillvaro som fungera, idag och på längre sikt. Kultur handlar om och byggs av såväl immateriella aspekter, som av materia och teknologi. Vad det handlar om är att utveckla kompetens för att hantera detta, och all den komplexitet som tillblivelseprocessen resulterar i.

Om kriget är en nödvändig följd, är det för att krigsmaskinen stöter mot Stater och städer, liksom mot krafter (räffling) som motsätter sig det positiva syftet: då får krigsmaskinen Staten, staden, hela den statliga och urbana sfären, till fiende, och antar som sitt syfte att förstöra dem. Därav kriget: att förinta Statens trupper, att förstöra Statsformen. Attilas eller Djingis Khans öden visar väl hur det positiva syftet efterträds av det negativa.

Kriget är en konsekvens av möten mellan olika förgivettaganden. En kollektiv rörelse som större ihop med en annan, annorlunda kollektiv rörelse. Rörelsen är konstant, överallt, alltid, så det är klart att det uppstår konflikter.

För att tala med Aristoteles, kunde man säga att kriget varken är krigsmaskinens syfte eller betingelse, utan med nödvändighet åtföljer och fullbordar den; eller med Derrida, att kriget är krigsmaskinens ”supplement”. Det kan till och med hända att denna supplementaritet fattas genom en successiv, ångestladdad uppenbarelse.

Ångestladdade kan det även vara att blicka in i kulturen, att nå insikt om tillvarons komplexitet och till fullo förstå hur maktlösa vi människor är egentligen, inför världens oöverblickbarhet. Men det är bara en initial och övergående känsla. När man väl tagit den till sig, bearbetat den och insikten om att det är som det är har fått sjuka in, då återkommer handlingskraften. Det är dit vi behöver förflytta oss, som kollektiv. Till en högre samhällelig medvetandenivå. Alla måste med, för det är den generella kunskapsnivån som räknas. Elitsatsningar är mådde bra för de utvalda, men det är samhällets generella kunskapsnivå som räknas. Samma som med pengar, en ofattbart rik individ leder inte till samhälleligt välstånd. Det är den genomsnittliga nivån på kunskap och välstånd som reglerar helhetens status och förmåga att överleva.

Detta skulle vara fallet hos Moses: efter uttåget ur den Egyptiska Staten kastar han sig ut i öknen och börjar med att bilda en krigsmaskin under inspiration av de hebreiska nomadernas historia och på grundval av råd från hans styvfar, som kom från nomaderna.

Först skapas organisationen, sedan, i och genom rörelsen i rummet, uppstår konsekvenser. Viktigt. Inget är ont eller gott i sig, användbart eller värdelöst per se, allt avgörs av, i och genom rådande sammanhang (som också hela tiden förändras). 

Detta är de Rättvisas maskin, redan en krigsmaskin, men den har ännu inte kriget till syfte. Men Moses upptäcker steg för steg att kriget är denna maskins nödvändiga supplement, eftersom den möter och måste genomkorsa städer och Stater, eftersom den måste skicka ut spioner (beväpnad observation) och sedan kanske gå till ytterligheter (förintelsekrig). Då tvivlar det judiska folket och tror sig inte vara starkt nog; också Moses tvivlar, han ryggar tillbaka inför uppenbarelsen av ett sådant supplement. Och det är Josua som tar hand om kriget och inte Moses.

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, eller vem/vad som är bäst skickad att ta kommandot. Ödmjukhet inför detta faktum är nödvändigt, om man vill förstå och förbättra chanserna att lyckas. Insikt om hur det är och fungerar, och förståelse för vad som är möjligt att göra. Enkelt, absolut, men just därför så himla svårt att sprida insikt om. Det räcker inte med att jag ser och förstår, vi måste göra det tillsammans, många. Men förstår vi bara det, då är hälften vunnet.

För att till sist tala med Kant, kunde man säga att krigsmaskinens relation till kriget är nödvändig, men ”syntetisk” (Jahve krävs för syntesen).

Lämnar resonemanget med dessa ord. Återkommer, när det passar och fungerar.