Metafysik?

Metafysik. Oj vad jag har funderat kring det begreppet genom åren. Förstår så klart grunderna och kan hjälpligt följa med i en diskussion kring ämnet. Skulle nog kunna ge sken av att jag förstår också, om nöden kräver. Men det är inte vad jag söker i livet, tillfällen och sammanhang där jag får rätt och möts av respekt. Vad jag söker är vishet och förståelse för verklighetens grundläggande natur. Belöning nog är insikt. Har aldrig varit rädd för att blotta min okunskap. Inte för att jag är modig, eller så. Den egenheten bottnar i ett fundamentalt dåligt självförtroende. Och då är det bättre att inte ge sken av att man kan mer än man kan, ibland är det till och med bättre att få det att se ut som man kan mindre. Det var länge min livsstrategi. Den tog mig ända fram till och genom disputationen. Sedan kom jag till en organisation där det fanns förväntningar på mig, och då insåg jag att det inte var hållbart längre att ducka och glida undan. Än mindre håller det nu, när jag är Docent. Dags att sticka ut hakan lite. Det var så jag tänkte, för drygt ett år sedan, när jag började blogga på allvar. Dags att betala tillbaka. Återföra kunskapen som ansamlats och bearbetats inom mig genom åren.

Nu var det dock inte om självförtroende jag ville skriva, det var om metafysik. Ville bara inleda med några ord om att detta inte är på något sätt självklart. Det är heller inget jag känner mig speciellt säker på, men jag vill som etiketten för inslaget säger, tänka högt. Här, om metafysik, som handlar om allt det som ligger bortom fysikens område. Verklighetens grundläggande natur. Världens uttryck, dess form. Transcendens.

”Metafysiken söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande”, läser jag på Wikipedia. Resonemanget fortsätter,

Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.

Svårdefinierat, indeed! Kant nämns lite längre fram, och honom har jag ju varit och nosat på tidigare. Tror jag börjar där. Detta är ingen begreppshistorik, eller ens en definition. Jag tänker bara högt, för vad det är värt. Är du hjälpt av detta, men så bra då, var så god. Om inte, ja då finns det ju väldigt mycket annat att läsa på nätet. Åter till Kant, och Wikipedia,

I samband med Immanuel Kants filosofi utvecklades en deskriptiv syn på metafysiken. Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig. Med andra ord, den objektiva verkligheten är för oss oåtkomlig. Han menade att vi ständigt bär på ett par begreppsliga glasögon som tolkar världen på ett speciellt sätt. En konsekvens av detta var att Kant skilde mellan transcendent metafysik och sin egna kritiska metafysik. Där den transcendenta metafysiken ämnade beskriva världen såsom den faktiskt är oberoende av oss, ville Kant inrikta studiet på våra egna begreppsliga ramar som tolkade världen åt oss.

Och där hittade jag något att ta min utgångspunkt i. Metafysiken som jag är intresserad av handlar inte om världen som den faktiskt är. Sådana kunskapsanspråk är allt för stora, och allt för vidöppna för maktanspråk hos den som tar dem i sin famn. Hur kontrollerar man utsagor om ”världen såsom den faktiskt är”? Var finns den juridiskt vetenskapliga instans där sådana tvister avgörs? Nej, det är inte en framkomlig väg. Bättre att rikta intresset mot människans uppfattningar om och begrepp för att förstå, världen, så som den är.

Kultur är ett sådant område. Kultur är metafysik. Kan det fungera tro, som ett verktyg för att fördjupa förståelsen för både metafysiken och kultur? Kulturen är den plats där kontakt med verkligheten upprättas. Det ligger något i det som gör det mödan värd att jobba vidare med. Aristotelse, läser jag, kategoriserade entiteterna som världen består av. Tio kategorier nämns. Sedan ser jag att Kant presenterande en liknande uppdelning, byggd kring tolv kategorier indelade i fyra grupper. Även Peirce, Husserl och andra tänkare har gripit sig an problemet på liknande sätt. Handlar det om kategorisering av världen, då känns det inte lika intressant längre. Det sysslade man med inom Etnologin under 1950-talet, i arbetet med mastodontverket: Atlas över svensk fokkultur. En återvändsgränd inom kulturforskningen, om än ett imponerande projekt. Kategorisering bär också på maktanspråk, vilket striden om det rätta sättet att dela upp och ordna världen visar med all önskvärd tydlighet.

Fri vilja nämns i artikeln på Wikipedia. Är den möjlig i en värld som är bestämd? Här hänger jag inte riktigt med, men jag får associationer till Deleuze (som jag får för mig adresserar denna aspekt av metafysiken) och hans tankar om en värld utan original, präglad av upprepad skillnad. En värld stadd i icke-linjär tillblivelse. En sådan förklaring av världen, en sådan metafysik, behöver inte förklara fenomenet fri vilja, det är en konsekvens av världens blivande. Världen är inget, om man ser på saken på det sättet, är inte det en metafysik? Det vill jag minnas att Deleuze menar.

Deleuze filosofi handlar om verklighetens grundläggande natur. Om kultur, om man vill använda honom på det sättet. Han ser blivande och konsekvenser och då är allt annat av underordnad betydelse. Det som fungerar, det fungerar och behöver inte förklaras. Förklaringsmomentet, kravet på att det inte bara ska fungera utan även kunna förklaras, öppnar upp för maktanspråk. Kan du inte förklara, då är det du talar om inte vetenskap. Utan förklaring lyssnar ingen, även om det fungerar. Det är precis vad som drabbar kulturforskningen inom nuvarande kunskapsregim. Vetenskap, så som den definieras idag, kräver förklaring. Men om det man undersöker inte kan förklaras, för att det är föränderligt till sin natur. Kultur är det. Föränderligt till sin natur. Hur gör man då? Följer man kartan, eller orienterar man sig efter bästa förmåga i terrängen där man oundvikligen lever sitt liv? Jag vet vad jag väljer. Hur gör du?

Metafysiken har fått utstå kritik, många gånger stark kritik. Mycket beroende på att det har ansetts handla om sådant som finns bortom det gripbara. Bortom fysiken. Men en sådan anklagelse blir bara giltig om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att fysiken är enda vägen till kunskap, och om det fysiken undersöker är det enda som är värt att undersöka. Bara för att kultur är något som ligger bortom det konkreta, är något som inte går att räkna på eller går att fånga och mäta, väga, betyder inte att det inte finns. Alla som kommit till ett nytt sammanhang har oundvikligen fått känna på kulturens konsekvenser. Kvinnan som var lättklädd och genade genom parken hem, och som utsattes för sexuella övergrepp och sedan ifrågasattes i rätten, med hänvisning till sin klädsel. Den typen av konsekvenser är ett resultat av kultur.

Kultur gör skillnad, alltså finns den. Kulturen kan förstås som ett slags aktör. Och med en sådan definition går den att undersöka, med sådana verktyg blir den möjlig att upptäcka. Dess verkan är konkret och den går att iaktta. Däremot går kultur inte att räkna på, den är inte som gravitationen (som också är något som finns men som bara går att studera med ledning av konsekvenserna den ger upphov till) oföränderlig. Kultur är oförutsägbar, det medges. Men det är bara ett problem om man bara kan hantera det förutsägbara.

Kulturforskning, det upptäcker jag, kommen så här långt i mitt tankearbete, kan hämta mycket inspiration från metafysiken. Den handlar om metafysik. Kulturforskningen söker (med betoning på verbet SÖKER) svar på frågan om verklighetens grundläggande natur. Och man söker svar förutsättningslöst, utan att på förhand utgå från någon mall som bestämmer vilket svar man ska komma fram till. Betoningen på sökandet, i kombination med intresset för verklighetens yttersta natur, är vad som gör att jag vill se kulturforskningen som en del av metafysiken. Med reservationen att forskningen bedrivs utan ambition att hitta några definitiva svar. Undersökningsobjektet är som sagt föränderligt och gäckande till sin natur. Och det ligger BORTOM fysiken.

Vet inte om läsaren som följt mig ända hit har blivit klokare, men jag känner mig lite mer upplyst. Lite säkrare på vad jag talar om och tänker kring. Och jag förstår nu bättre varför det ofta är så svårt att resonera med fysiker. Vi talar lätt förbi varandra, för vi rör oss i olika dimensioner av universum, vi lägger vikt vid olika saker och aspekter. Förstår vi detta, ja då ökar chanserna till att vi på sikt skall kunna utbyta tankar och erfarenheter. Vi vill ju förstå. Det är ju vad forskning handlar om. Förstå den värld vi lever i. Förståelse för varandras olikheter och ömsesidig respekt, det är vägen fram. Det kan leda till (men är ingen garant för) ett långsiktigt hållbart samhälle.

P.S.
Kan inte undanhålla läsaren den uppsats jag hittade på nätet, på temat kultur och metafysik (och lite sex).