Är jag ensam om att ha lagt märke till ekonomins kolonisering av allt fler områden och aspekter av samhället, kulturen och mänskligt liv? Nej, det är jag inte. Det visar ett svep över dagens tidningar (här, här och här). Vi är många som ser, som tänker och som reagerar. Skönt. Det betyder att det finns hopp. Är vi många som ser och som reagerar ökar chanserna till att ekonomiseringens negativa konsekvenser kan uppmärksammas och motas i grind. Dagens bloggpost handlar om en sådan konsekvens, en fara. Faran med att mata samhällsmaskineriet med socker, snabba kolhydrater och tomma kalorier.
Ekonomiseringen sprider sig alltså. Märkligt vore det annars, med tanke på att ledordet i politiken är konkurrens. Konkurrens är bra, det är man överens om över hela det politiska spektrat. I princip är det så. Jag ser inget riktigt trovärdigt alternativ i debatten. Kritik, absolut. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kämpar hårt mot marknadskrafternas verkan mot samhällskroppen och det allmänna som byggts upp genom många generationers hårt arbete. Tyvärr handlar politik idag lite för mycket om retorik, delvis som ett resultat av att medierna sätter en stor del av agendan.
Vad gör denna ensidiga betoning på konkurrens, med oss och med den kontext vi lever i? Är det möjligt att driva ett samhälle med hjälp av och utifrån en och en enda metod? Monokulturer har många fördelar, men också sina risker. Och riskerna är stora för den som lägger alla sina ägg i en och samma korg. Priset man betalar för att kunna håva in vinsten är högt. Men är det inte just detta vi håller på att göra idag? Satsa allt vi äger, allt vi har, på ett och ett enda kort? Konkurrens är den allenarådande (slentrianmässiga) lösningen på allt. Utbildning, forskning, sjukvård och så vidare. Sedan kommunismen försvann som reellt alternativ har marknadskrafterna, med benägen hjälp av politiker, fått sprida sig. Det är den enda vägens politik, så till den milda grad att den inte längre ens uppfattas som politik.
Det stora spöket. Hotet som politikerna och nationalekonomin fokuserar och ständigt jobbar med, är inflationen. Den som hade del i romarrikets fall, och som fick ner Tyskland på knä i mellankrigstiden och därigenom banade väg för nazismen. Inflationsspöket skrämmer och kan få politiker att utsätta befolkningen för mycket. Inflationsbekämpande åtgärder är följaktligen en besk men ofta ordinerad medicin idag. Som det verkar har man hittat den rätta dosen, patienterna överlever i allt högre grad. Då är väl allt gott och väl? Inget kunde vara mer fel!
Eftersom man lyckats bemästra det enda hotet som ansetts finnas sprider sig en känsla av trygghet. Riksbankscheferna viftar med sina trollspön, och nationalekonomerna åker världen runt och hyllas som hjältar. Politikerna lutar sig tillbaka och träffas på toppmöten för att beundra varandra och för att fotograferas tillsammans. Nattmanglingar bjuder man på, mest för att göra skäl för sin lön. Och så offras det ett och annat lamm (Grekland?), för dramatikens skull. Och livet har sin gilla gång i väst. Visst blåser det ibland, men så länge inflationsspöket hålls fjättrat finns inget att oroa sig för.
Skrämmande att se detta ske mitt framför ögonen på en, utan att någon på allvar reagerar. Bara för att det just nu inte finns ett tydligt hot mot samhället kvarstår fakta: Vi lever i en monokultur, vilket betyder att när hotet visar sig då är det för sent att göra något åt det. Multitesistenta bakterier, tänker jag. Som hotar att undanröja skyddet mot allvarliga sjukdomar som idag banaliserats, men som för bara några generationer sedan var en dödlig realitet i vardagen. Vad händer om inflationen hittar nya vägar? Vad händer om ett hot som ingen ens i sin vildaste fantasi kan tänka ut, dyker upp? Vad gör vi då? Finns inget att göra, då. Hamnar vi i den situationen kan allt förändras, snabbt. Är konkurrensen långsiktigt hållbar? Jag tror inte det.
Det finns även andra hot, inom nuvarande system. Ekonomin håller på att bli ett mål i sig. Pengar och ökade vinster, för pengarna och vinsternas skull. Det är ett resultat av marknadskrafternas verkan, en konsekvens av konkurrensens primat i samhället. Att tjäna pengar är många gånger inte ett medel, det är själva målet. Utbildningsområdet är bara ett område där detta visar sig. Kravet på att kurser, skolor och universitet ska gå med vinst sprider sig. Det är målet kunskapen räknar man med skall komma av sig själv. Detta utarmar utbildningssystemet, för bara de kurser som studenterna direkt och enkelt ser ger arbete, mer i lön och pengar i handen, efterfrågas. Den utvecklingen är självorganiserande. Och förloraren, bland annat, är det ämne och den kunskapstradition som jag hämtar verktyg från för att genomföra ovanstående analys.
Pengar är för samhället vad socker är för kroppen. Uppiggande och energigivande på kort sitt, men inget som främjar hälsan på sikt. Lite mer grönsaker och fibrer (och med det menar jag variation. Olika lösningar, med betoning på olika. Och inte bara förförande och spektakulära lösningar. Vissa hot kan bara undanröjas med besk medicin), det är vad som krävs för att utveckla skyddet mot alla de olika hot som världen och dess befolkningar kommer att behöva hantera.
Det hoppas jag inte blir ett famous last word från kulturvetenskapen, innan ämnet tvingades bort från akademin, av marknadskrafterna (vad vet de om kunskap?).
7 kommentarer:
Blir det "monokultur" bara för att folk professionellt bara kan göra saker som någon annan verkligen vill ha och kan tänka sig betala för? Och att man får syssla med allt annat som hobby på egen bekostnad?
Det anser inte jag. Jag tycker mångfalden i den kommersiella världen är enorm, och det är inte så konstigt eftersom folk har väldigt olika smak och prioriteringar.
Vill du forska i etnologi, varför inte crowd-sourca din tjänst? Måste den verkligen baseras på elitistiskt tvång?
Jag menar det, Jeppen, att om bara det som anses vara värt att betala för får finnas, då får vi en monokultur. Pengar blir då den enda värdemätaren. Det är precis vad jag menar med monokultur.
Och jag ställer frågan, vet vi att bara det vi vill betala för alltid är det som är bra och det vi behöver? Inget talar för det, och det är djupt olyckligt och dessutom farligt om sådan kunskap skall vara beroende av välvillighet och bara skall kunna bedrivas på friteden, av dem som finner det intressant.
Monokultur är elitistisk, inte mångfaldskulturen. Om du frågar mig.
Eddy, tänk dig att det handlar om spik: "Vad är det som säger att det bara är spik som folk vill betala för som är bra?". Varför inte för balansens och mångfaldens skull producera spik som ingen efterfrågar eller ens kommer använda?
Vansinnigt, eller hur? Men folk hävdar på allvar att teater, badhus, ridhus och opera ska produceras även om folk inte vill betala vad det kostar, utan måste tvingas till det via skattsedeln. Och du hävdar på allvar att det vore farligt att inte låta dig forska i etnologi med pengar som tvingats av ensamstående undersköterskor.
Är du helt säker på att det inte är elitistiskt? Det bygger ju på att du och dina gelikar i offentlig sektor bestämmer att populaset, gräsrötterna, inte begriper vad de behöver, utan behöver förmynderi för att förmås göra rätt investeringar.
Förklaringen fungerar utmärkt, så länge vi håller oss till spikar, det håller jag fullkomligt med om Jeppe! Det som inte fungerar skall givetvis inte tvingas leva vidare på det allmännas bekostnad. Det om något är elitisktiskt och förkastligt. Men att låta pengar avgöra allt, det är inte långsitikgt hållbart. Tar man med tidsaspekten i beräkningen blir det uppenbart att mycket av det som efterfågas idag det ansågs inte värt att betala för igår, och vise versa. Ekonomisk logik är kortsiktig, och det kan vara bra i vissa fall, inte alla. Ingen vet vilken kunskap vi behöver imorgon. Ingen kan veta. Och att då låta dagens behov styra är huvudlöst. Tänk pension, till exempel. Om man börjar tänka på den när man har behov av den, då är det försent. Etnologi behövs, och en mångfald andra ämnen. Kanske inte idag, men har vi råd att chansa? Det kanske vi tror, men det har vi inte!
Kanske har jag lite mer tillit till medmänniskornas förmåga att diskontera sin framtid lagom mycket, och inte heller håller jag med om att ekonomisk logik är särskilt kortsiktig. Jag tror också att crowdsourcing kan bli stort i framtiden - att dagens modeller börjar bli föråldrade.
Men om vi tar det här med forskning, just. Antag att jag går med på att vi inte har "råd att chansa" på att inte forska på vissa ämnen som inte kan få privat finansiering. Vem ska då avgöra hur mycket etnologisk forskning som behövs, och hur gör denne det avgörandet?
Pengar är den måttstock vi normalt använder för att ta resursbeslut och väga olika behov mot varandra och här måste vi trots allt finna "rätt" kostnad för etnologin.
Hur vet vi om 100 miljoner, en miljard eller tio miljarder är rätt? Måste det inte baseras på en bedömning av marginalavkastning för samhället, åtminstone?
Nu tycker jag att samtalen börjar få en lite mer konstruktiv prägel,om det tycker jag mycket. Överrens är tråkigt att vara och jag skriver inte här för att driva politiken i en speciell riktning. Jag vill granska vär värld kritiskt, och ser ett stort behov av det. Att se att de ekonomiska lösningar som idag är rådande kanske inte är optimala, det är just vad jag ville belysa med bloggposten. Och som svar på frågan om vem som ska avgöra så skulle ett svar kunna vara att poltikernas uppdrag vore att behålla beredden, inom en rimlig övergripnande budget. Att man i demokratisk anda bestämmer grovt hur medlen skall fördelas. Etnologin är och behöver kanske inte vara et stort ämne. Det behöver inte kosta speciell mycket att behålla den kompetensen. Den är dessutom mycket kostnadseffektiv. Liks viktigt som cancerforskningen är den emellrtid inte. Och ingejörer behövs också. Det är som sagt breddd och mångfald jag vill se.
Marknadsekonomin excellerar i optimering och man ska ha ganska mycket på fötterna för att hävda att den "har fel". Forskning kanske borde bedrivas inom ramen för teorin om externaliteter? Om extra medel till en forskningsgren kan förväntas ge en positiv externalitet till samhället som överstiger kostnadsökningen, så ger man OK.
Bredd och mångfald i all ära, men viss offentlig mångfald har jag lite svårt att tåla, även på forskningsområdet. Stöd till teologiska institutioner, galen genusvetenskap, exempelvis. Och andra kanske har svårt att tåla helt legitima områden, som preventivmedelsforskning. Därför kan beslut i demokratisk anda ha sina sidor.
Skicka en kommentar