Jag väcks ur tankarna när bussen passerar under skylten med texten, ”Välkommen till Ammarnäs”. Strax därefter öppnar sig dalsänkan där byn är belägen. Vi kör över Tjulån och till höger skymtar Gautoträsk.
Solen skiner fortfarande och inte ett moln syns på himlen. Underbart. När bussen stannar vid den öppna platsen i vad jag antar är byns centrum, och jag kliver ut i vårsolen uppfylls jag omgående av en ro jag aldrig tidigare upplevt. Tystnaden och lugnet fullkomligt knockar mig. Samen som i Sorsele såg skröplig ut kliver nu av bussen med en omisskännlig spänst. Detta är hans rätta element och jag förstår honom instinktivt då jag andats några tag av luften här uppe.
Svante som jag ska intervjua först möter mig. Inte svårt att hitta varandra då jag uppenbart var den ende utbölingen på bussen. Så här i glipan mellan två turistsäsonger kommer jag att kunna upptäcka byn helt på egen hand. Men först tre intervjuer, vilket egentligen är för många men vad ska man göra när tiden inte räcker till.
Vi åker hem till Svante, som sedan är vänlig nog att skjutsa mig till näste man på listan, som han känner mycket väl. Alltid lika fascinerande att få komma hem till någon som berättar om sitt liv. Det är en av de sakerna jag tycker mest om med mitt nuvarande arbete. Det finns så många berättelser att ta del av och alltid är det de som säger att de inget har att berätta som har störst visdom och mest intressanta saker att förmedla, och därtill är det oftast de som är mest fängslande att lyssna till.
Detta fältarbete har definitivt varit det roligaste. Vemodigt att det snart är över, tänker jag samtidigt som jag också vet att det ska bli skönt. Men så här mot slutet när man ser änden, då känns det alltid som man kan fortsätta hur länge som helst.
Imorgon gör jag den sista intervjun och sedan ska jag åka hem och skriva, vilket också är roligt. Jag funderar en stund över det faktum att jag utan att egentligen veta hur det gick till redan har författat två böcker, och den tredje är på god väg. Det innebär att jag uppnått ett slags bonusdröm på min resa, en dröm som jag inte ens för mig själv vågat uttala, förrän nu i efterhand. En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga, men det verkar också som att när det väl börjar lossna då kommer det inte sällan mer positiva saker än man önskat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar