Myten om överblickbarhet och dess konsekvenser

Det finns ingen ordning och reda och följaktligen heller inget att kontrollera. Världen framskrider inte linjärt och följer ingen annan logik än sin egen, därför går den inte att styra. Det behövs ingen ingående undersökning av världen och samhället för att konstatera att det är den mest adekvata beskrivningen av läget, inte bara nu utan även historiskt. Det finns däremot en utbredd föreställning om att logik och ordning och reda är normaltillståndet i världen och att samhällen därför går att kontrollera och styra i en speciell riktning. Denna föreställning kan betraktas som ett slags myt, vilken får konsekvenser. Eftersom jag ska föreläsa om myter idag, delvis utifrån Roland Barthes tankar och teorier, så passar det bra som utgånspunkt för dagens bloggpost.
Världens överblickbarhet och linjära utveckling samt tron på att samhällen går att styra är inte sanningar om sakernas tillstånd, det är en djupt känd och vida utbredd önskan i samhället om att så skulle vara fallet. Och det är denna önskan och drömmen om att samhället är en enhet som går att kontrollera som lett mänskligheten in i den fälla vi nu sitter i. Grekland, Italien och naturkatastroferna runt om på jorden är inte undantag, det är regel. Säger det igen, kaos är narmalt, ordning är undantag!

Politikerna förfäktar emellertid en annan förståelse. Varför? Av två skäl. För det fösta eftersom det är vad väljarna vill höra och premierar. Då kommer politikerna att omfamna den iden, av självbevarelsebrist. Vi ser hur det går i USA när en president försöker utöva den makt han faktiskt fått av folket, han riskerar att gräva sin egen grav. Det gör alla politiker som styr med intelligens som ledstjärna istället för med folkets önskningar. Behöver bara säga Sivio Berlousconi för att alla ska förstå att det är så, att intelligens många gånger är en belastning i politiken.

Det andra skälet är att talet om och exemplen på linearitet och överblickbarhet har en osedvanligt god förmåga att nå spridning och att haka fast i det kollektiva medvetandet. Den som ser igenom ordningens tunna yta och som, på goda grunder, är av uppfattningen att kaos är normaltillståndet och att slump är den viktigaste regulatorn av och i samhället, han eller hon däremot tvingas se sina ord och bevis skingras för vinden. Drömmen om att det finns ordning och reda och att det går att styra samhället är så pass ljuv att den uppfattas som bättre att leva i, än en mer adekvat uppfattning om sakernas tillstånd.

Detta är ganska frustrerande, dels att tvingas upptäcka, dels att leva med. Insikten om att kaos är det normala och ordning är det lyckliga undantaget, är smärtsam i sig. Att dessutom behöva utstå misstro när man för fram exempel på detta sakernas tillstånd är snudd på mer än vad man orkar med i längden. Alternativet, att leva i lögn, är dock ännu mer smärtsamt och dessutom intellektuellt förödande. Det är vad som får mig från den ena dagen till den andra, insikten om att jag i alla fall inte har fel. En klen tröst, men det är en insikt som går att vila i. Och det är vad jag gör, bloggar och vilar i insikten om att min syn på världen är den rätta. Den insikten hjälper mig att inte riskera min ekonomi. Den hjälper mig att behålla lugnet när det inte blir som det var tänkt. Insikten hjälper mig också att inte tänja på marginalerna som alltid måste finnas och planeras för. (Här, här, och här några skräckexempel på hur det kan gå när tron på att samhällen och organisationer kan ledas fått råda. Och här är ett gott exempel på att lyhördhet leder till framgång).

Ju mer jag studerar världen och människorna i den desto mer säker blir jag på att det inte finns ordning, bara kaos. Hur ska man då leda? Hur ser en politik som anpassats efter rådande omständigheter ut? En politik byggd på vetenskaplig grund, på kunskap om sakernas tillstånd, istället för människors kollektiva önskningar om hur det borde vara. Den politiken skulle vara mer nomadologiskt följsam, än styrande. Den politiken skulle bygga mer på anpassning och följsamhet, i enlighet med långsiktiga mål som ständigt hålls aktuella genom samtal. Den politiken skulle bannlysa alla utfästelser och löften.

En nomadologisk politik skulle utgå från ett annorlunda tänkande än det rådande. Den skulle fortskrida på ett annat sätt:

[en politiken] lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och [politiken] grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. [Inom denna politiks ram] etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö.” En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara. (Deleuze & Guattari 1998).

Det skulle kunna vara en politisk programförklaring. Jag hämtar den från Deleuze och Guattari som menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Och därför måste politiken, politikerna och även företagsledare och alla andra i ansvariga positioner, ständigt befinna sig i rörelse. Eftersom samhället är en process som befinner sig långt ifrån jämvikt och som hela tiden riskerar att hamna i kaos får politikerna och dem som är satta att leda aldrig stå stilla, han eller hon måste följa sitt objekt (samhället, företaget, organisationen). Alla som leder måste våga kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med strömen av händelser. Politiken och ledarna fjärmar sig idag istället från dem de är satta att företräda, tyvärr med de företräddas goda minne och till allas harm.

Politik byggd på nomadologiska utgångspunkter är medveten om att resultatet av samhällsprocessen alltid uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, med andra ord i och genom självorganiserande system bestående av såväl mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Alla delarna som bygger helheten måste således behandlas  förutsättningslöst och med samma öppet sökande och inkännande angreppssätt. Bara så kan en politik som förhindrar kaos skapas, genom att släppa på kontrollen och lyssna mer än man talar.

Arbetar man med sådana utgångspunkter utgår man från att den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika angreppssätt, och genom att resultatet aldrig överordnas vägen dit. Det är vägen som är målet. Det är det största problemet med dagens samhälle och den poltik som förs, att den bygger på och lever av löften som aldrig infrias innan nästa val. Vi lever på hoppet om en (orimlig) bättre framtid som vi ladrig når, för målet försändras ständigt. Den som kan lova mest vinner, i dagen politik. Den mest framgånsrike nomadologiska politikern är istället den som som skapar det bästa klimatet, här och nu. 

Budskapet till väljarna och till politikerna, i den ordningen, är att samhället i högre grad än idag måste präglas av öppenhet, kommunikation och ett allmänt spritt, kritiskt förhållningssätt. Vad det handlar om i grund och botten är att betona vikten av att alla måste göra sig uppmärksama på att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns. Bara så kan en hållbar politik som faktiskt leder till största möjliga lycka till så många som möjligt skapas. Vi måste överge tron på löften, och mer uppmärksamma vad som faktiskt görs. Fokusera nu, inte sedan.

För att den potential som ligger och slumrar i samhället och världen ska kunna tillvaratas kan det finnas en poäng att tänka på politik i termer av ett slags samtal (Jfr Deleuze & Parnet 2002:1ff). Samtala bör man enligt Deleuze göra i mycket högre utsträckning än vad man gör, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord, och den borde politiken uppmärksamma, förstå och internalisera. Hör gärna av er om ni behöver hjälp. Jag ställer mer än gärna upp!

Diskussion, som är vad man syssler med i dagens politik och samhälle, syftar i väldigt hög grad till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det är inte sällan vad som händer när man sätter igång breda samarbeten för att lösa komplexa frågor (klimatet, eller norra älvstranden i Göteborg, till exempel), och det är en viktig förklaring till att dessa projekt väldigt ofta havererar. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt just eftersom målet är att nå ett avslut. Som sagt, det är vägen, alltid vägen, som är målet. Dags att inse det, och bygga politiken på den insikten. 

Samtal eller konversationer är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer (eller konstruktiva flyktlinjer om man så vill) ska uppstå. Samtal är helt enkelt en utmärkt plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier.

Till alla politiker och ledare i världen vill jag säga, med stöd i vetenskapen: samtala mer, och diskutera mindre!