Måndag morgon. På väg till jobbet. Endagskonferens, om salutogenes. Hälsopromotion. Försöker hitta min plats där, för att ge min forskning om alkohol och droger ett sammanhang. Annars är det lite mellantid, efter en tid av undervisning och innan terminsspurten. Sedan är det jul. Redan! Lite känns det så i livet också. Lever efter ungdomen, barnaåren och karriärslit, men efter att jag blev docent känns det som något hände. Känns som jag har kommit till en punkt, en passage, ett mellanrum, innan pension och ålderdom, där jag måste hitta mig själv igen. Hitta mening i det jag gör.
Mening finns inte. Lika lite som kunskapen är det något som upptäcks. Kunskap och mening skapas i vardagen, här och nu. Akademin skapar vetande, kollektivt. Meningen med det man gör måste man dock skapa själv. Det talas allt för sällan om mening inom vetenskapen. Kunskap anses vara god per se, och därmed är saken utredd. Kunskapens värde får inte ifrågasättas. Gör man det anklagas man för att gå de mörka krafternas ärende. Kan varken förstå eller ställa upp på det.
Meningen med och värdet av kunskapen som produceras inom akademin borde ägnas mycket större uppmärksamhet än vad som är fallet idag. Det är den enda kompass som arbetet har, innebörden i tankar om vetskapens värde. Utan sådana samtal, förutsättningslöst kritiska samtal om värdet med olika typer av kunskap, kommer vetenskapen att styras av dolda krafter. Utan en tydligt uttalad tanke om eller redogörelse för vilket värde man anser att arbetet har kommer andra hänsyn än just kunskapens värde att reglera arbetets inriktning. Då ligger fältet öppet för avund, girighet och annat som inte hör hemma inom vetenskapen.
Akademiker är varken mer eller mindre än människor, som alla andra. Och vetenskap är ett jobb, ett sätt att få tak över huvudet och mat på bordet. Också. Vetenskap är potentiellt värdefullt, men inte per definition. Förstår vi detta, att vetenskap också är kultur, kommer förståelsen för denna samhällsnödvändiga verksamhet att öka, och med ökad förståelse för premisserna för arbetet kommer nyttan med forskningen att kunna öka.
Vad jag efterlyser är transparens och öppenhet. Vetenskap är allt för viktig för att överlåtas helt och hållet till utövare som själva är part i målet. Kanske skulle juridiken även här kunna fungera som inspiration. Vetenskapsmännen och kvinnorna skulle då kunna liknas vid juristerna, de som utövar den dagliga verksamheten. Någon måste konstruera och testa verktygen, men inte för egen vinning skull och inte efter eget huvud. Det behövs en dommare också, och en lagstiftande församling. Någon måste också granska arbetet. Idag utförs alla dessa uppgifter av vetenskapsutövarna själva. Det är inte optimalt. Den akademiska världen är allt för liten för att man med hedern i behåll skall kunna hävda att alla bedömningar är objektiva. Alla vet att den som har förtrogna på strategiska poster kommer att få fördelar. Det är vardag inom vetenskapen.
Missförstå mig inte. Jag har ägnat 20 år av mitt liv i akademin, vigt mitt liv åt forskningen. Och jag ångrar inte en sekund. Jag är inte bitter och jag drömmer inte om en tid som flytt, eller ett kommande lyckorike där mina tankar realiserats fullt ut. Som kulturvetare är jag väl medveten om att det inte fungerar så. Men jag vet också att en annan akademin är möjlig. En något mer öppen vetenskapsvärld, lite mer förutsättningslöst prövande och mindre prestigefull. Vetenskap är och ska vara det högsta goda, men det är inte det per definition. Det är vad jag vill visa och jag vill peka på möjliga vägar att gå för att förändra akademin till det bättre. Det diskuteras alldeles för mycket, och samtalas för lite, enligt min åsikt. Men jag styr inte, min vilja är inte lag. Det måste alla som vill förändra vara medvetena om. Och är jag, tro inget annat.
Men, en annan akademi och vetenskap är möjlig, om vi vill och är beredda att engagera oss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar