Det tog mig en vecka att komma över klassträffen och bearbeta alla jobbiga minnen för att kunna ta mig upp på andra sidan. Men väl där kunde jag konstatera att det nog trots allt gjort mig gott att ta tjuren vid hornen och gå på festen. Jag hade ju överlevt, och därtill fått se och samtala med några av de jag var rädd för på skolan, utan att bli utsatt för något. Nästa gång det blir klassfest, då jävlar. Då ska de få se, då kommer jag att gå dit med helt andra förutsättningar, tänkte jag.
Under de sista veckorna på bageriet började jag känna ett djupt behov att ta tag i saker som allt för länge blivit liggande. På grund av dåligt självförtroende inlät jag mig till exempel allt för mycket i och höll fast vid bekantskaper som inte gjorde mig gott och som jag kände inte var hjärtliga och ärliga utan snarare parasitära och krävande och som helt och hållet hölls vid liv av mina uppoffringar. Nu var tiden inne att ta tag i det. Avgörandet med Krister blev dock inte riktigt som jag tänkt mig, och det var heller inte jag som styrde skeendet, men jag ångrar mig inte.
En dag satt vi och fikade på Fröken Ohlsson. Äntligen hade han slutat tjata om det som hände på Hultsfred och vi hade börjat hitta tillbaka till nästan den känsla vi hade innan, även om jag fortfarande inte kände mig riktigt bekväm i hans sällskap. Men vad fan, vi har ju känt varandra så länge. Det blir nog bra med tiden, om jag bara kan snacka med honom om hur jag känner, tänkte jag. Så, när vi suttit där en stund och talat om musik, hände plötsligt något oväntat. Krister berättade att han hade träffat en tjej på Valborgfesten han varit på och att han nu var kär på allvar. ”Va kul”, sa jag och kände att det verkligen var roligt. Kanske var det något sådant vi behöver för att hitta tillbaka till den vänskap vi en gång hade, tänkte jag för mig själv. Jag frågade om han inte hade något kort på kärleken, så jag kunde få se hur hon såg ut. Då vände allt som i ett trollslag, för när han tog han upp plånboken och öppnade den på bordet tittade jag först på tjejen. Sedan såg jag något annat som fångade min uppmärksamhet. ”Va!!!”, sa jag helt perplex och förbryllad. ”När tog du körkort? Det har du inte berättat.” Krister blev blossande röd om kinderna. Han sa att han hade haft det i ett år nu i dagarna. Han sa att han tänkt berätta men att det inte blivit så. Jag var så när på väg att gratulera honom, när det slog mig att han hade åkt med i bilen till Hultsfred, och att han då sagt att det var bra att inte ha körkort, för då kunde man festa i bilen. Häpen satt jag tyst och lät insikten sjuka in. Alla gånger då han utnyttjat mig rullade upp framför ögonen på mig, och alla gånger då jag svalt hans ursäkter och tänkt att vi är ju kompisar och snart kommer han att vilja bjuda igen, dundrade i huvudet på mig och fick blodet att koka. Nu får det fan i mej vara nog, tänkte jag och till min stora förvåning sa jag högt och tydligt.
– Fy fan vad besviken jag blir på dig. Jag trodde vi var kompisar! Varför har du inte talat om att du tagit körkort, och hur i helvete kunde du åka med i bilen till Hultsfred utan att säga att du kunde köra bilen du med? Vad är du för en kompis?
– Men… det spelar väl ingen roll nu, sa han förlägen och försökte tala om något annat. Då överraskades jag av min reaktion. Detta var droppen kände jag. Nu skulle han få veta hur jag kände det och hade känt en längre tid.
– Det får fan i mej räcka nu med ditt förbannade sätt att vara. Jag är utled på att alltid vara den som ger och ger. Du är så jävla egoistisk och tänker bara på hur du ska få ut det mesta möjliga, alltid, sa jag nästan gapande, men jag brydde mig inte om de andra gästerna. Jag vill inte vara kompis med dig längre. Du har ju både tjej och körkort nu så du klara dig själv. Fy fan, det trodde jag inte om dig.
Jag reste mig och gick rakt ut ur caféet, för jag kände att jag inte kunde vara i hans närhet längre. Åren av missnöje och besvikelse i kombination med känslan över att jag var tvungen att en gång för alla göra något drastiskt för att kunna bli en hel människa gjorde att jag fick mod och kraft att göra det jag borde ha gjort för länge sedan.
– Du får skaffa dig någon annan att leva på. Far åt helvete med dig, sa jag när jag vände mig om efter några meter.
Sedan fortsatte jag i rask takt, överraskad över min handlingskraft och uppfylld av både sorg över en förlorad kompis och glädje över att jag äntligen vågade säga mitt hjärtas mening högt. Lättad men sorgsen gick jag bort mot Kopparmärra och vidare av bara farten förbi Saluhallen. Länge vandrade jag sedan vidare i stan, utan mål. Tankarna snurrade i huvudet. Jag kunde för mitt liv inte begripa hur han kunde göra så mot mig. Vi var ju kompisar, hur missnöjd jag än var med honom. Jag skulle aldrig kunna göra något liknande. Varför, varför, varför? Vem var han egentligen? Varför är det alltid de jag tror är mina bästa kompisar som sviker mig mest, varför lär jag mig aldrig att läsa tecknen? Varför väntar jag alltid för länge innan jag gör något åt saken?
Jag sökte mig uppåt, mot någon plats med utsikt. Därför hamnade jag så småningom vid linbanefästet, uppe i Johanneberg, bakom hotell Panorama. Där satte jag mig och samlade tankarna. Det var skönt att bara sitta ensam och känna hur kraften sakta kom tillbaka. Uppgörelsen blev inte som jag tänkt mig, men nu var i alla fall den saken ur världen. Jag hade gjort upp med ett problem som rådbråkat mig länge. En sak på min oändliga lisat över saker som måste göras kunde prickas av. Det hade kostat på, men nu när det var gjort kändes det trots allt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar