Sista månaden på bageriet var jobbig. Johan var på semester i Thailand i två veckor och jag fick ansvara, inte bara för bageriet utan dessutom över dess förre ägare som kom in och jobbade extra. Men jämför man hade jag det naturligtvis bättre än studenterna på den Himelska fridens torg i Kina som det talades om på radion.
Uppsägningen, när den dagen kom, blev faktiskt mycket enklare än jag någonsin kunnat ana. En dag gick jag bara fram till Klas och sa att jag ville tala med honom i enrum. Han bad mig då vänta en stund för han hade några ärenden. Han lovade att komma tillbaka innan jag slutade och när han kom satt jag i omklädningsrummet redo och väl förberedd. Till min glädje märkte jag när han kom att han var som förbytt. Den sura uppsynen var som bortblåst och han såg närmast orolig och riktigt mänsklig ut.
– Vi går in på kontoret, sa han. Och när jag framförde mitt önskemål, att jag ville sluta om en månad, då sa han, till min stora förvåning.
– Det har vi haft på känn länge. Faktum är att det är en av orsakerna till att vi varit lite korta i tonen mot er. Vi har märkt att allt har fungerat väldigt bra sedan du kom till oss och vi hade stora planer för dig, men som sagt när vi märkte att du nog var på väg bort tappade även vi intresset för bageriet. Här går inte att tjäna de pengar vi trodde, åtminstone inte om vi fortsätter att tillverka bröd och luncher. Men dina bröllopstårtor tror vi hade kunnat vara en lukrativ nisch. Du har ju själv märkt hur nöjda kunderna varit och att vi fått allt fler sådana beställningar på senare tid. Jag har på känn att bröllopssegmentet av markanden kommer att växa så in i helvete. Men det får vara för vår del, vi orkar och kan inte rekrytera någon nu. Och jag antar att det inte går att övertala dig att stanna?
– Näää, det tror jag inte, sa jag tvekande och helt paff av överraskningen.
Jag hade verkligen ingen aning om att arbetsgivarna uppskattat mitt arbete. Och jag hade varit allt för nedstämd och missnöjd för att se att det faktiskt fanns någon som gillade det jag gjorde. Men samtidigt visste jag ju att det jag gjorde, det gjorde jag inte med hjärtat och för att jag tyckte om det. När jag lade ner arbete och koncentration på en bröllopstårta var det för att jag inte kunde förmå mig att se det bara som ett jobb. Fan de där människorna som hade kommit till mig för att beställa en tårta hade ju gjort det för att fira något viktigt i sitt liv, något de kanske bara gjorde en enda gång. Och även om jag gjorde samma sak varje dag, även om jag tyckte det var dödligt tråkigt, hade jag fått ett förtroende av kunderna. De hade lagt sina gästers välbefinnande och njutning i mina händer och jag kunde inte svika dem. Då skulle jag svika mig själv och allt jag tror på. Då kunde jag lika gärna gå ut i skogen och kasta mig ner för utsiktsberget i Kortedala. Men det var ju också därför jag var tvungen att sluta, för att inte ätas upp inifrån av pliktkänslan. Det blev en ond cirkel detta att inte kunna förmå sig att slarva för att själv må bättre på jobbet. Ju sämre jag mådde desto mer av min själ la jag ner i det jag gjorde, och ju mer jag sålde av min själ desto sämre mådde jag.
– Det var lite överraskande att få höra det du säger, sa jag, och jag blir verkligen glad. Men jag har tänkt på detta så länge nu att jag bara måste göra det. Jag ska börja studera till hösten. Äntligen ska jag ta tag i allt. Det handlar om väldigt många olika saker och det är något jag måste få prova annars kommer jag att ångra mig resten av livet.
– Ja, ja, vi har fattat det. Jag ville bara säga som det var och spela med öppna kort, för att du skulle få en chans att tänka på det. Erbjudandet står kvar, ett tag i alla fall. Vi säljer inte bageriet i brådrasket. Men ingen av oss är intresserade längre. Vi kör nog ett tag till och säljer det sedan i delar, då har vi i alla fall inte förlorat något. Vi är inte knäckta. Fan, det finns ju bara möjligheter, sa Klas och sedan skrev vi uppsägningspapper. När vi var klara sträckte han fram handen och sa, ”lycka till nu, med vad du än tar dig före i livet!”
Omtumlad, lättad, glad, men samtidigt ledsen och lite snopen över hur lätt det gått att avsluta det jag så längre trodde att jag satt fast i för resten av livet, tog jag bilen hem. Utan att köpa några skivor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar