Ett långsamt farväl till bageriyrket IXX

Två veckor innan jag skulle sluta på Ribjers var det dags för klassfesten, som jag såg fram emot med mycket mer ambivalens än uppsägningen. Patrik hade ringt några veckor innan och frågat om jag skulle komma. Jag blev lite förvånad för jag hade inget hört från Camilla, men det visade sig att hon ringt Patrik och bett honom höra av sig till mig. Hon visste ju att vi ändå skulle höra av oss till varandra. Patrik var en riktig kompis även om vi inte umgicks speciellt mycket längre. Vi hade vuxit upp tillsammans och umgåtts i princip dagligen från den där dagen då vi var fem år och lärde känna varandra. Alla år hade vi gått till skolan tillsammans, suttit bredvid varandra och gått hem och lekt efter skolan. Under tonåren förälskade vi oss i samma tjejer och var med om att upptäcka allt spännande som ingår i tonåringsprocessen, tillsammans. Vi tjuvrökte, snusade och söp oss fulla första gången på folköl ihop. Vi luntade i skogen, åkte moped och tjuvringde. Kort sagt upptäckte livet. Patrik hjälpte mig dessutom genom problemen i skolan. Han gjorde det bara genom att alltid finnas där för mig, hur hårt vindarna än blåste. Utan honom hade jag nog inte klarat mig genom högstadiet. På senare år hade vi emellertid kommit lite ifrån varandra, men när vi träffades eller talade i telefon var det som om det var igår, även om det gått en lång tid. Skulle jag gå på den där festen så var det med Patrik, om det rådde ingen som helst tvekan.

När vi nu sågs var det mycket som skulle rekapituleras. Han hade gift sig och fått två barn och bodde fortfarande i Förortsidyllen, i samma område som jag tillbringat mina fem första levnadsår faktiskt. Han arbetade som snickare nu. Sist vi talades vid hade han jobbat på bandet på Volvo. Jag berättade om mitt liv, att jag fortfarande bodde i Kortedala och att jag skulle sluta i bageriet för att studera på Komvux till hösten. Jag försökte beskriva känslan av glädje över att äntligen sluta i bageriet, men det gick inte riktigt. Som alltid förundrades vi över att det kändes som det var igår vi talades vid, som att det inte gått någon tid alls sedan vi hördes. ”Det är väl så när man är riktiga kompisar”, sa jag och Patrik höll med. ”Vi får aldrig släppa kontakten. Fan vi har ju känt varandra nu i nästan 20 år”, sa han och här fick jag hålla med. Men just då var jag in till döden trött och vi avslutade samtalet med att bestämma att jag skulle ta brödbilen hem till honom kommande lördag, efter att jag sovit. Planen var att vi skulle dricka en kopp kaffe och snacka vidare om gamla tider och om framtiden innan vi åkte till två andra gamla klasskompisar för att förfesta innan det stora kalaset.

När den aktuella lördagen kom åkte jag alltså med mycket blandade känslor ut mot Förortsidyllen. Jag hade fyra vinare med mig och var minst sagt orolig över hur jag skulle reagera vid mötet med klasskamraterna som jag inte sett sedan vi slutade nian, för åtta år sedan. Patrik och jag fann varandra genast, skönt! Direkt jag hade kommit innanför dörren i hans lägenhet hittade vi tillbaka till vår jargong, vilket tog udden av den värsta nervositeten inför det förestående mötet. Vi talade om när vi satt bredvid varandra i skolan på mellanstadiet och hur vi på något sätt alltid hamnade så att han som är vänsterhänt satt på min högra sida och hur vi kämpade förgäves om utrymmet för våra skrivarhänder. Varför satt vi inte tvärt om? Det var en av livets stora gåtor. Samtidigt var det lite av charmen med vår vänskap för vi var verkligen inte speciellt lika varandra, men vi kompletterade varandra väldigt väl, såväl då som nu. Vi talade om hur vi alltid när vi träffades som barn var tvungna att bege oss ut i skogen eller till någon grässlutning för att elda och vilka problem vi hade med att få tag i tändstickor, tills vi kom på att man kunde börja samla på tändsticksaskar, vilket sågs som en fullt acceptabel hobby. Vi skrattade gott åt minnet av hur jag en gång försökte smuggla ut tändstickor hemifrån genom att fylla strumporna med dem, och hur morsan just när jag skulle stänga dörren kom ut i hallen och undrade varför jag var så svullen om anklarna.

Tiden gick fort. Vi drack upp kaffet och begav oss iväg mot nästa anhalt innan festen. I brödbilen skrattade vi lite senare under den korta resan åt den gången vi tillsammans sökte upp några tjejer som vi var intresserade av. Vi rekapitulerade och log åt att vi då inte vågade ringa på deras dörr och hur vi istället uppehöll oss i området och försökte hitta på olika anledningar för att kunna vandra förbi deras fönster. Vi höll på så i ett par timmar tills de äntligen kom ut och talade med oss. Några veckor senare blev jag ihop med en av dem, och var så kär att jag inte sov på en hel vecka. Sedan tog det slut när hon träffade en annan. Det var grymt, men så är det ju i de tidiga tonåren.

Vi parkerade brödbilen på gästparkeringen utanför Kenneths lägenhet i det lite mindre samhället bara några kilometer bort. Men när vi var små kändes det som det låg på andra sidan jorden. Jag skulle hämta bilen där dagen efter och tog därför min ryggsäck med vinet och Patrik tog sin kasse med öl. Vi gick upp för trapporna. När vi väntade utanför dörren slog mitt hjärta hårt och jag kände nu att jag var riktigt nervös för hur jag skulle reagera. Men Kenneth och Jonas hade jag aldrig haft några problem med och det var jag tacksam för, att få börja fyllna till och förändra min verklighetsuppfattning i sällskap med människor jag hade goda minnen av från skolan.

Men, ändå. Vilka förväntningar jag än haft inför mötet chockades jag svårt av hur snabbt det gick att förflyttas bakåt i tiden, till den jag var i slutet av sjuttiotalet. Direkt när Kenneths ansikte dök upp i dörren var det som jag förflyttats till skoltiden. Till min glädje höll dock än så länge mitt mödosamt tillkämpande självförtroende alla obehagliga minnen från högstadiet stången. Jag öppnade min vinare och de andra drack öl. Vi talade gamla minnen och redogjorde för vad det blivit av oss. Jag var noga med att poängtera att jag skulle sluta i bageriet som jag verkligen skämdes för. Det klassade ner mig på ett påtagligt och jobbigt sätt. Vinet fick rädda min bräckliga självkänsla och jag försökte styra över samtalet på något annat. Men när Jonas hörde att jag arbetade på Ribjers började han skratta. ”Där jobbar ju min svägerska.” Detta gjorde att jag tvingades tala ytterligare en bra stund om det för mig jobbiga ämnet som fick mig att krympa som människa. Och efter en stund hade jag transformerats till den osäkra tonåring som lättad men med svansen mellan benen lämnade Förortsidyllen.

När Jonas och Kenneth äntligen bytte ämne och började berätta om en resa de gjort tillsammans var mina drömmar om att komma tillbaka till klassen med en grundmurad känsla över att vara nöjd med mig själv och min tillvaro, krossade. Stämningen höjdes dock efter en stund när vi alla fått lite i oss. Och vinet hjälpte mig en smula, i alla fall i detta sällskap. Minnena från skolan gicks igenom ett efter ett. Det verkade inte som om någon i rummet märkt hur dåligt jag mått i högstadiet och det var ju skönt samtidigt som det kändes som om en betydelsefull del av mitt liv opererats bort från det kollektiva medvetandet. Hur skulle det bli och hur skulle jag reagera när vi mötte de andra? Känslan grodde i magen och tillsammans med vinets tanniner fick det magen att känna sig allt risigare, men nu fanns det ingen återvändo. Skulle jag klara denna kväll var det tvunget att uppnå en mycket högre promillehalt alkohol i blodet. Det var bara att bita ihop och svälja den beska medicinen.

Klockan drog iväg och vi hade faktiskt trevlig. När min första vinare var urdrucken ringde Patrik efter en taxi, och det var nog bra kände jag när vi stod på gatan några minuter senare, annars hade jag dragit i mig ännu en och då hade jag förmodligen gjort bort mig för all framtid. Bit ihop! Måste klara detta, utan att bryta ihop av jobbiga minnen och utan att bli för onykter. Får inte göra bort mig, rabblade jag för mig själv som ett mantra. Jag förberedde mig på detta sätt för en kamp, med mig själv i första hand och mot den jag var då och den jag tvingats bli igen, för en kväll i alla fall.

Vi skulle åka några kilometer ut på landet hem till Ulrika som bodde i en villa där festen skulle hållas. När vi kom dit var jag ganska påverkad av vinet men jag stålsatte mig för att det inte skulle märkas. Den första vi såg var Camilla som hälsade oss välkomna. Och till vår stora förvåning hade hon krympt. Det sa vi alla fyra när vi kramade om henne. Jag hade upplevt henne i skolan som minst lika lång som mig, förmodligen något längre, vilket kanske delvis berodde på att jag såg upp till henne. Hon var självsäker och intelligent. Och nu stod hon där framför mig och var huvudet kortare. Det var underligt att inse och förstärkte känslan av overklighet och att detta var en TV-pjäs jag bevittnade. Jag var bland de kortaste i klassen när vi började i sjuan och växte sedan till mig långsamt under hela högstadiet för att vara bland de längsta när vi slutade nian.

Det kändes jobbigt att inse att mina bilder av de andra inte alls stämde överrens med hur de såg ut nu. Många var sig lika, men väldigt mycket var förändrat. Hur kommer det att gå, undrade jag och det knöt sig i magen. Jag lade ifrån mig väskan med vin i ett hörn och förflyttade mig med en välkomstdrink i handen ut på terrassen där några andra gamla klasskamrater stod och talade gamla minnen. Väl där kom känslan över mig igen när jag smärtsamt insåg hur jag krympte som människa. Det var som om jag förflyttats åtta år tillbaka i tiden och det självförtroende och den relativt goda position i vänskapskretsen som jag mödosamt tillskansat mig var som bortblåst. Jag var nu definitivt, i alla fall så länge jag befann mig här, förpassad till den jag var då. Hela transformationen skedde helt och hållet inom mig. Det var ingen som medvetet förvisade mig dit. Men när den gamla gruppkonstellationen kom samman var det för alla som om tiden stått stilla och det gjorde att rollerna var givna. Alla lade märke till det och kommenterade känslan, men jag kände det som att det bara var jag som led av det. I ett desperat försök att hjälpa självförtroendet på traven svepte jag välkomstdrinken, men den gjorde ingen verkan alls.

Nu var alla här och jag som i vanliga fall har svårt att mingla sökte mig till köket för att leta efter en vinöppnare för att slippa förnedra mig med att sprida tomma välkomstdrinkglas omkring mig, och naturligtvis för att få vara för mig själv. När det var dags för mat kom jag därför ut lite för sent för att kunna välja bordsgrannar, och då, naturligtvis, fanns bara en plats kvar. Vid änden av bordet, mitt emot min värste fiende från skolåren. Bit ihop, tänkte jag. Bit för fan ihop. Om några timmar är det över. Sällskapet på andra sidan bordet gjorde att jag tvingade mig själv att tala med mina närmaste grannar, men jag minns inte vad vi talade om.

En sak minns jag tydligt, och det är det som hände lite senare under maten när Camilla föreslog att vi skulle ställa oss upp och tala om vad vi sysslade med nu. Även om jag vet att det inte stämmer så minns jag det, när jag tänker på den genomgången idag, som om alla andra hade lyckats och trivdes med sina liv. En efter en reste de sig upp berättade om fina och bra betalda arbeten och om roliga högskolestudier. Oundvikligen krympte skaran av klasskompisar som inte berättat sin historia, och när vi kom till änden av bordet blev det min tur. Magen skrek av smärta, pulsen dunkade i tinningarna och svetten forsade under armarna, men jag tvingade mig själv att resa mig upp. Allas blickar riktades mot mig. Det svartnade för ögonen ett ögonblick. Men jag trängde undan känslan i magen och samlade kraft och redogjorde för mitt torftiga liv. Än en gång trasslade jag in mig i historien om att jag var på väg att lämna bageriet och att jag skulle börja studera. Berättelsen blev allt för lång och jag insåg, samtidigt som jag visste att det var långt kvar innan jag kommit i hamn, att ingen var intresserad av mig och vad jag sysslade med. Jag avslutade historien så fort jag bara kunde och satte mig ner och tömde glaset med vin.

Ännu hade jag dock inte nått botten denna kväll, för nu kunde jag inte hålla det oundvikliga samtalet stången längre. Jag var tvungen att tala belevat med min forne plågoande, som den vuxne man jag nu en gång var även om jag inte kände mig sådan. Jag försökte verkligen tala med honom, och det var nog ömsesidigt. Men allt blev stelt och tillkonstrat. Runt om mig satt det människor som åtminstone någon gång tillrättavisat mig eller som visat att jag inte betydde något för dem, och alla gamla minnen kom över mig. Allt det jag trodde att jag glömt och kommit över träffade mig nu brutalt i solarplexus. Vinet rann ner i magen och blandade sig med känslorna som redan fanns där. Det var priset jag fick betala för att kunna stanna kvar på festen, och alkoholen försatte mig i en dimma som trots smärtan hjälpte mig att överleva.

Efter maten förflyttade vi oss inomhus och jag drev återigen runt för att slippa tala med någon, hela tiden på gränsen till att förlora kontrollen över mitt intag av alkohol. Minnesluckan låg nära insåg jag när jag öppnade min fjärde vinare. Jag satte mig på golvet och talade om studier med Thomas som varit min bästis några år på mellanstadiet. Han studerade nu på universitetet och jag lyssnade avundsjukt på hans berättelse. Det var ju dit jag ville. Känslan av förnedring blev total när jag tittade ner och till min fasa upptäckte att jag spillt vin på mina beiga byxor. Efter det minns jag inte mycket.

Senare på kvällen började folk lämna festen men jag var allt för berusad för att inse att det kanske var dags att gå hem. Å andra sidan hade jag glömt att fixa den detaljen, faktum är att jag inte hade en aning om hur jag skulle ta mig hem. Det var uppoffring nog att ta sig till festen, hur jag skulle ta mig hem hade jag inte tänkt på. Men å andra sidan ville jag ju också ha revansch och återfinna åtminstone en del av det dåliga självförtroendet som rasat när jag först kom till festen. Därför höll jag mig kvar. Plötsligt fann jag mig samtalandes med Stefan som under en period på högstadiet varit en av mina antagonister, men som också mot slutet av skoltiden allt mer kommit att acceptera mig. Vi var lika fulla och flamsade och skrattade åt det faktum att vi nu kunde sitta här och tala med varandra utan problem, när vi aldrig någonsin gjorde det i skolan. Patetiskt och utan någon som helst känsla för vad som passade sig, och som en konsekvens av att mina känslor nu åkte berg-och-dalbana höll vi om varandra som två bröder och gick runt och antastade våra gamla klasskompisar. Absurt är det ord som bäst beskriver mina känslor inför skådespelet, men jag spelade med bakom den clownmask jag så ofta flydde in bakom.

En stund senare förirrade jag mig ner i källaren och ramlade in i ett ganska intimt samtal mellan några av klassens mest populära killar och tjejer. Här var jag inte välkommen insåg jag direkt och när jag tittade ner på mina byxor och såg vinfläcken igen ville jag bara bort. Som tur var hade jag inget mer att dricka. Jag gick upp igen och tog en sväng runt huset. Var är alla? Då insåg jag att det bara var jag, Stefan och fyra till kvar. Hur skulle jag komma hem?

Det visade sig att Camillas man skulle komma och hämta de andra som skulle till stan. Jag frågade ganska sluddrande och på vingliga ben om jag kunde få åka med. Det fick jag och i baksätet på bilen försökte jag lämna någon form av avtryck av mig genom att berätta gamla minnen från skolan. Minnet mitt var det inget fel på och de andra undrade hur jag kunde komma ihåg så mycket. Kanske för att min skolgång var ett helvete, sa jag inte, utan kontrade med ännu fler anekdoter om var och en i bilen. Jag hade ju tvingats in i en bredvidposition när jag inte fick vara en i gänget och kanske det var därför jag mindes det som alla andra hade fått uppleva i en känsla av delaktighet. Jag stod ju hela tiden vid sidan av, på helspänn och alltid beredd på att någon skulle ge sig på mig. Det är klart man lägger saker på minnet då.

När vi stannade och släppte av Magnus fick jag en sur blick från honom som fick mig att tystna. Jag ville komma ut ur bilen så fort som möjligt. Ta mig långt bort, fort. Bit ihop, bit ihop, snurrade det i huvudet. På motorvägens ändlösa raksträckor längtade jag intensivt efter sängen och lägenheten i Kortedala, där det visade sig att även Stefan bodde. Han bodde på Kalendervägen och där blev vi en stund senare avsläppta.

När vi stod på gatan i morgonljuset och jag precis skulle börja promenera hem till tryggheten för att slicka min sår, frågade han om jag inte ville komma med in för att fortsätta snacka en stund. Och eftersom jag totalt förlorat min handlingsförmåga sa jag, ”Visst”, även om jag bara ville hem för att gömma mig. Men jag ville ju samtidigt också få känna att jag kunde vara omtyckt. Till min stora överraskning fick faktiskt Stefan mig att känna just det, att jag var omtyckt och att mitt sällskap var önskat. Därför hängde jag på.

Väl inne hos honom ångrade jag mig dock och det märkes säkert tydligt hur obekväm jag kände mig där, för när han bjöd på öl sa han. ”Oroa dig inte så. Jag gillar dig. Tror du verkligen att jag skulle släppa in dig här om jag inte ville det”, frågade han. Det lugnade mig en aning. Men när jag en stund senare tappade glaset på golvet och det gick sönder ville jag bara sjunka genom jorden och aldrig komma fram igen. Stefan dammsög och sa att det ordnar sig. Men jag ville bara komma därifrån och hem för att slicka mina öppna mentala sår. Jag ville inte spela några roller längre. Ville bara vara mig själv, alltid. Bit ihop. Bit ihop, var det enda jag tänkte på när jag skrattade och flamsade vidare med Stefan om åren i skolan.

Så äntligen började luften gå ur honom och jag tog tacksamt tillfället i akt att börja röra mig mot dörren. Vi skiljdes åt med orden, ”Vi hörs snart igen.” När jag gick hem, upp för backen mot Kortedala torg var det med tunga steg. Det var ljust ute och fåglarna kvittrade, men jag kände mig bara tom inombords. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna vara någon annan i det sällskapet? Och hur i helvete kunde allt jag byggt upp rasa så fort? Det chockade mig. Jag ville bara glömma alltihop.