Roland Barthes, den gamle semiotikern, skrev om myter. Tänkte det kunde passa som ämne för en liten reflektion kring hjältar och vad berättelserna om den säger om vår tid och de värderingar vi lever med och påverkas av. Tänkte ställa vår nutida fotbollshjälte Zlatan Ibrahimovic mot folkhemshjälten Sven Tumba. Frågan jag ställer och vill peka på är hur man skall förstå dessa båda hjältar, och vad som kommer först, hjälteberättelsen (som bestämmer vem som håller måttet) eller individen som placeras i rollen som hjälte (i detta fall Tumba och Zlatan). Först några ord om den (semiotiska) tankemodell som gör den här typen av analys möjlig.
Inom semiotiken finns två begrepp som är centrala, det ena är (på franska): le signifiant, vilket enklast kan översättas med; det betecknande. Det vill säga den/det som bestämmer innebörden. Och det andra är (också på franska, eftersom det är svårt att hitta slagkraftiga svenska översättningar): le signifié, vilket i sin tur enklast översätts med; den betecknade. Det vill säga det som tilldelas innebörd av det/den som betecknar.
Tankemodellen utgår från och illustrerar hur världen kan sägas vara tudelad, i dels en uttryckssida, dels en innehållsida. Semiotiken öppnar på detta sätt upp världen och inför dessutom ett moment av makt i förståelsen av den samma. Semiotiken gör oss uppmärksamma på att världen inte har någon egen betydelse, den är inget i sig själv. Innan mening och betydelser bestämts finns ingen innebörd, bara kontingens. Världen, så som vi människor känner den, blir till i en process där dess uttryck (det vill säga de ljud som vi använder för att indikera vad vi menar) tilldelas innehåll av och genom de maktordningar som överallt är verksamma. Makten, det är viktigt, är det ingen som har, den uppstår som en konsekvens av och i sammanhanget.
Semiotiken är inte intresserad av individuella betydelser, inte av enskilda människors tankar och språkanvändning, utan av hur mening uppstår generellt. Hur tecken och betydelser fungerar i allmänhet; vad bilder, språk, medvetande och så vidare kan sägas vara och innebära för människor i egenskap av kulturella varelser och som kollektiv. Inom semiotiken arbetar man med att konstruera modeller som kan användas för att förklara människans upplevda värld.
Denotation och Konnotation är två andra begrepp som i princip fångar samma sak och som är mer användbara om man vill analysera kultur i termer av myt, vilket är vad jag ämnar göra här. Denotation är det som får mening (i detta fall Tumba och Zlatan), och konnotation är det som ger mening (hjälteberättelsen). Roland Barthes bygger vidare på den semiotiska grundstrukturen och har undersökt hur den, i kraft av att vara just en struktur vilken reglerar tänkandet, ger upphov till vad han kallar myter.
Barthes sätt att tänka kring och se på världen utgår från att vår sociala verklighet är strukturerad på ett sådant sätt att den är fylld av speciella meddelanden till sina ”läsare.” Myter skapas på detta sätt såväl medvetet som omedvetet och överallt i alla mänskliga sammanhang. Språket kan således sägas leva ett eget liv, det följer sin egen logik, och eftersom det är omöjligt att verka i världen med hjälp av ett individuellt unikt språk är alla hänvisade till att använda kollektiva kommunikationsmedel. Och i kraft av utövare/användare av det gemensamma språket har människorna i relation till språket en underordnad roll. Vi är helt enkelt utlämnade till de myter som uppstår som ett slags biprodukt av vårt gemensamma vara i världen.
En myt, i denna mening, kan sägas vara det dominerande synsätt med vilket aspekter av verkligheten eller naturen uppfattas av dem som delar det aktuella sammanhanget. Och eftersom alla sammanhang förändras över tid existerar inga eviga myter, bara ständigt föränderliga sätt att beskriva och förstå samma eller liknande saker. Och det jag är intresserad av här och nu är de sammanhang som Tumba och Zlatan verkar inom. Jag vill undersöka vad Sven och Ibrahimovic, som individer kan berätta för oss om den värld vi lever eller levde i.
Myten betraktas här som ett slags process inom vilken fenomen/händelser och ting tilldelas betydelser. Poängen är att mytens innehåll är konstant över tid, medan dess uttryck skiftar. Innehållet som är konstant i den myt som jag intresserar mig för här är idrotten som skapare av samhälleliga förebilder. Myten om mannens överlägsenhet och hans roll i upprätthållandet av samhället. Det menar jag är vad som hålls konstant i den övergripande berättelse som Sven Tumba och Zlatan Ibrahimovic träder in i. Jag menat vidare att berättelsen kommer först, finns över och är den instans som driver från och gör Zlatan och Tumba till hjältar.
Individerna är väldigt olika, men deras status som hjälte i det sammanhang de lever/levde och verkar/verkade i är den samma. Om vi leker med tanken och placerar Zlatan, som vi känner honom idag, i den miljö där Tumba verkade, då talar mycket för att Zlatans resa och status skulle sett annorlunda ut. Hans bakgrund och individualism skulle inte uppskattas, och han skulle ha svårt att kvala in som hjälte. Samma kan sägas gälla för Tumba. Hans rastlöshet och lekfullhet, hans vilja och önskan om att prova på många olika saker hade inte uppskattats av hårdsatsande idrottsklubbar där ungdomar måste anpassa sig tidigt för att ha en chans att nå toppen i den idrott de valt. Mycket talar alltså för att profilernas hjätestatus bestäms primärt på en strukturell nivå, och sedan placeras den individ som bäst lever upp till mytens kravprofil in i rollen och hyllas.
Givetvis handlar detta inte om att ta ära och redlighet av varken Zlatan eller Tumba. Båda förtjänar all den uppmärksamhet och de hyllningar de får/fått. Men med vetskap om hur myter fungerar och hur de påverkar människorna som lever i det sammanhang där myterna finns och verkar bör insikten om detta sakernas tillstånd mana till eftertanke. Det man kan fundera över är om det går att förändra idealen för att på det sättet öppna upp fältet för fler dugliga talanger som man kanske missar när man omedvetet håller sig med den ganska begränsade uppsättningen av bilder/berättelser som kvalificerar just han eller i sällsynta fall hon som just hjälte.
Vad jag vill peka på och verka för att en vidgad blick. En ökad acceptans och en fördjupad förståelse för hur saker blir och uppfattas som självklara. Genom att belysa karaktärsolikheterna som finns mellan Zlatan och Tumba blir det uppenbart att hjältestatusen mer har mindre att göra med vem man är, och mer med vilket sammanhang man lever och verkar inom.
Liksom med medierna, samhället och kulturen så får vi de hjältar vi förtjänar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar