Två artiklar i dagens SvD fångar mitt intresse. Den ena handlar om smutsiga grepp i den kommande valrörelsen i USA, och den andra om värdet på varumärken. Båda pekar på fenomen som drar i samma riktning. Båda kan sägas handla om något annat än vad rubrikerna antyder. Vad då? Om tillvarons immateriella betydelse, vilken ofta ignoreras. Det är synd, för med större och mer spridd kunskap om sådana aspekter av världen ökar chanserna till man skall kunna skapa ett gott liv för fler och ett mer hållbart samhälle. Tänka landa där, mot slutet. Men först vill jag peka på några tendenser i samtiden.
När politiker smutskastar varandra istället för att lägga energin på att tala om och för sin egen politik, då får det återverkningar på samhället. Konsekvensen blir att man sätter sin tillit till ett system där strävan att vinna makten överordnas viljan att faktiskt styra landet. Politikens syfte blir där och då ett självändamål, att vinna makten. Och när det är dit allt mer av intresset och resurserna styrs, ja då går det så klart ut över förvaltningen av landet och byggandet för framtiden. Politikens syfte.
Om vi sätter detta fenomen i samband med ett ökande intresse för värdet av varumärken, då framträder en bild av ett samhälle vars allt tunnare skal får bära allt större börda. Det är inte hållbart. Men med det sagt vill jag inte uppfattas som fientligt inställd till marknaden eller det kapitalistiska systemet. Det är inte vad detta handlar om. Hur samhället skall organiseras och vad som är bäst, marknadsekonomi eller planekonomi, det är en i högsta grad underordnad fråga. Båda systemen har sina för och nackdelar. Vad jag är intresserad av och vill peka på är något helt annat. Jag vill visa på ett (omedvetet?) behov av kunskap, av kulturvetenskaplig kunskap.
Utan kunskap om de bakomliggande processer som bygger och utgör samhället, insikt om kulturens karaktär och struktur, ökar risken att vilket system man än har krackelerar. Och att använda vetenskapens verktyg för att driva partipolitik, vilket tyvärr inte är helt ovanligt, är högst olyckligt, och lika illa som att smutskasta motståndaren i politiken. Vetenskapens anseende sätts på spel, och när förtroendet för akademin har urholkats, då är vi som samhälle betraktat ute på ett brant sluttande plan. Tvärr finns emellertid liknande tendenser även i skolans värld. Tänker på utvärderingarna av betygen, som inget annat är, än alarmerande!
På högskolan finns likande tendenser. Tänker på den tydliga tendensen till att rikta intresset mot sådant som går att utvärdera, snarare än mot det faktiska innehållet. Har tidigare skrivit om att uppmärksamheten idag allt mer riktas mot att och var man publicerar sig, och mindre på vad man faktiskt skriver. Att skriva bloggposter, om det så handlar om författandet av över 500 vetenskapligt inriktade texter, betyder ingenting, absolut ingenting. I alla fall inte ur meriteringshänseende (vilket är vad systemet premierar, insatser som är meriterande). Oavsett hur många som läser inläggen på bloggen så väger en artikel på 15 sidor, införd i en vetenskapligt granskad tidskrift, tyngre.
Det som stör mig angående detta är att granskningen av artiklarna som förs in i tidskrifterna är dels anonym, dels har det arbetet inget värde ur meriteringshänseende. Allt fokus på publicerandet alltså, på ytan. Det som går att mäta. Samma vid bedömningar av avhandlingar. Det som är meriterande är att vara opponent, den som leder diskussionen. Betygsnämnden, som fäller avgörandet och bedömer arbetets vetenskapliga värde, det anses inte lika meriterande. Högskolor och Universitet får dessutom betalt per inrapporterad poäng, vilket är samma poäng som studenterna får sitt studiemedel beräknat på. Och när lärarnas löner och kursernas överlevnad ytterst är beroende av ekonomin, ja då får vi ett system som ligger vidöppet för manipulation. Inte i den bästa av världar, så klart. Men i den värld vi faktiskt lever i så blir det en oundviklig konsekvens.
Allt mer arbete och tid läggs på sådant som går att mäta och räkna på, och allt mindre på innehållet i undervisningen. Intresset riktas alltså även inom landets utbildningssystem, mer mot ytan än mot det som faktiskt betyder något, vad man lär sig och vad man kan när man går ut i samhället och skall axla manteln efter den generation som fasas ut ur arbetsmarknaden. Det är inte hållbart! Jag kan i alla fall inte se hur det skulle kunna vara det.
Situationen i västvärldens ekonomier talar sitt tydliga språk. Tid är pengar, brukar man säga, och vi lever därmed bokstavligen på lånad tid. Europa och USA är på många sätt som balonger med en färglad yta, men ett tunt skal och ett tomt inre. Infratrukturen, hur var det med den? Underhållet? Sjukvården? Det fundament samhället byggs på, hur ser det ut egentligen? Om man förväxlar kvalitet i samhället med skenet från ytan, då är man illa ute. På det sättet är det mer en gradskillnad än en artskillnad mellan samhället och en skruvdragare.
Så, vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att ett samhälle, en värld, består av både imateriella aspekter och av materiella. Kultur är det som uppstår i samverkan mellan dessa båda aspekter, och bäst är det, mest hållbart, när det råder balans mellan dem. Coca-Cola må vara en ekonomisk investerares dröm, och det företagets starka varumärke är egentligen totalt oproblematiskt. Men den dagen då sådana idéer överförs till samhället fullt ut, den dagen är vi alla illa ute. När man börjar idealisera ytan, det som går att räkna och mäta, framför riktig kvalitet, det som faktiskt fungerar, då står vi inför gigantiska problem.
Kulturvetenkap är jobbigt på det sättet. För man får inte alltid de resultat man vill ha. Men jag vet inte hur ni tänker, men jag lever åtminstone hellre i en krass verklighet, och kämpar för att förbättra den, än bländas av en glättig karta över en kollektiv dröm om hur det skulle kunna vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar