Denna vecka ägnas åt semiotiken. Har två föreläsningar och ett seminarium som jag ser fram emot mycket. Tycker om dessa årligen återkommande tillfällen att fördjupa mig i upplevelsers logik och struktur. Det är tacksamt också att föreläsa om detta ämne, och viktigt. Här finns många nycklar till kulturvetenskapens själ. Och för mig blir det ett nyttigt tillfälle att återknyta kontakten med tankespår som ligger lite utanför dem jag vanligtvis korsar. Det är utvecklande och spännande att vara där ibland, i semiotiken, även om det på många sätt at tankar som förlorat sin aktualitet. I alla fall om man tar dem bokstavligt.
Semiotiken handlar om upplevelser och om strukturer för tänkande, alltså om tillvarons icke-materiellt, språkligt och effemära sidor. Semiotiken är som jag ser det ett verktyg för att analysera, upptäcka och förstå aspekter av livet som inte går att väga, mäta eller räkna. Det handlar om och fångar sådant som alla känner igen och påverkas av, men som inte går att ta på. Semiotik är konkret och ger upphov till effekter, men för den som inte vill eller som inte kan förstå är det osynligt och kan uppfattas som meningslöst.
Semiotiken är vetenskapen om världens flyktighet. Alla har upplevelser, och när människor talar om upplevelser med varandra känner alla igen berättelsen eller i alla fall känner man igen berättandet. Semiotiken kan härigenom sägas öppna upp tillvaron och den tillför världen ytterligare en dimension.
Dimensionen som semiotiken pekar på och analyserar är viktig, men den är inte viktigast. Det är centralt. Insikten om det är själva orsaken till att jag finner glädje i att föreläsa om ämnet. Semiotiken är en uppsättning verktyg, inte svaret på vad det innebär att vara människa. Förstår man bara det kan man kasta sig ut i tecknens och språkstrukturernas värld. Och det är som sagt en spännande värld, för genom att arbeta med den världen hittar man många nycklar till förståelsen av den vardag man delar med andra.
På 1960-talet, när semiotiken slog igenom, var det inte alla som såg det som "bara" ett verktyg. När tankarna lanserades var det som att detta var svaret på frågan om hur man skulle förstå mänskligt liv. Det var åtminstone så teorierna användes av många Semiotiken utgjorde dessutom längre fram ena sidan i det vetenskapskrig som rasade inom akademin på 1990-talet. "Det finns bara språk" kunde man få höra, vilket är befängt. Bara för att språk utgör en viktig dimension av mänskligt liv bertyder inte att det bara skulle finnas språk, eller att språket skulle innehålla alla svar på alla frågor som en mmänniska kan ha.
Efter att ha jobbat en del med materiell semiotik och femaförallt med objektorienterad ontologi står det klart att semiotiken är viktig, men inte så viktig som dess företrädare kanske trodde. Den är viktig på andra sätt. Människor har upplevelser, det påpekade semiotikerna. Och dessa upplevelser är viktigt om man vill förstå mänkligt liv och kultur. Men upplevelser är inte unikt mänskliga. Det vad ooo lär oss. Allt som finns och verkar i världen kan sägas ha upplevelser, på ett eller annat sätt.
När man väl tagt det steget i sitt tänkande, från en humanistisk förståelse till en posthumanistisk, då är man redo att ge sig i kast med semiotiken igen. Då kan man återupptäcka språket och strukturerna som reglerar kultur. Oerhört viktigt att göra det ibland, återupptäcka världen. Det är ett sätt att läta sig se och förstå tillvarons komplexitet. Och det måste man göra om man vill arbeta med människor, förstå att kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt.
Det är den kanske viktigaste insikten man kan ha med sig in i arbetet med människor. Och utan förståelse för denna avgörande aspekt av livet går det inte att hitta långsiktigt hållbara lösningar på organisering av samhällen. Förstår man bara det, att semiotiken inte är en exakt vetenskap, utan en uppsättning verktyg, då kan man med liv och lust ge sig in i teckenvärlden.
Mellan denotation som är världens materiellt handfasta aspekter och konnotation som är människors samlade föreställningar om det materiellt handfasta, där finns många av svaren på människors liv. Semiotiken förstådd som vetenskapen om människors förståelse av kultur, det är ett sätt att närma sig verktygen. Semiotik är inte kultur, men kultur kan förstås som semiotik. Om man bara inte tror att det ger en alla svar. Semitiska tankeverktyg är användbara i och för analyser av kultur. Tyvärr blandar man allt för ofta ihop verktygen med det som dessa skall användas för att arbeta med. Kartan förväxlas olyckligtvis och lite för ofta med verkligheten.
Det är vetenskapens dilemma, att den varit så pass framgångsrik i arbetet med att konstruera verktyg. Verktygen som mänskligheten förfogar över är så pass förfinade och välanpassade att det är lätt att förväxla dem med verkligheten. Och gör man det är en allt för lätt att börja strida om vems verktyg som är bäst, eller vems verklighet vi skall ta till oss. Är det min verkliget, då får jag makt. Är det din förlorar jag makt. Det är enkel mattematik. Grundläggande psykologi. Men att strida om något som inte går att strida om leder inte till något gott.
Kulturvetenskapen verkar i och försöker förstå samma verklighet som naturvetarna. Vi använder bara lite andra verktyg och vi jobbar med andra frågor. Därför är det olyckligt att strida. Det är bättre att samarbeta. Men för att komma dit måste även fysikerna (och så klart även kulturvetarna) förstå att det är verktyg man konstruerar, och att dessa verktyg bara går att värdera i förhållande till dess användbarhet.
Så ser jag på semiotiken, på kulturvetenskapen. Så ser jag på vetenskap. Tyvärr är det inte så som ansvariga politiker ser på samma sak. Förväxlar man kartan med verkligheten, då kommer man att ta fel beslut och man kommer aldrig att kunna nå långsiktig hållbarhet. Jag kan visserligen, som privatperson, förlåta dem för detta, ty de veta icke vad de gör. Men som företrädare för ett ämne som förfogar över en stor uppsättning samhällsnyttiga och oerhört viktiga verktyg som behövs för att bygga ett hållbart samhälle, reagerar jag med upprördhet.
Vi lever inte i en endimensionell värld, och då kan varken vetenskapen eller politiken vara endimensionell. Björklund: Läs lite semiotik, och gör om, gör rätt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar