Jag går in på järnvägsrestaurangen. Den är tom, så när som på en gammal gubbe som sitter för sig själv. Jag känner till min stora förvåning att jag inte vill vara ensam nu. Det var en ny upplevelse. Jag som annars brukar söka ensamheten. Men nu är det som jag vill ta hela världen i famn och krama alla jag möter. Och denne man är faktiskt den första jag möter, sedan jag gjort upp med mitt förflutna. Med en öl i handen går jag därför bort till honom. Det känns ovant, men gud så skönt märker jag när han möter mig med ett leende och bjuder mig att sitta ner. Han såg verkligen övergiven ut. Och den känslan är jag mer än väl bekant med.
Jag berättar att jag varit i Ammarnäs och hur fint det var där uppe, lugnt och skönt och precis i mellanrummet mellan vår och sommar. Jag förvånas över min egen öppenhet och den lätthet med vilken jag berättar om mig själv. Orden rinner ur mig och det sprider sig en känsla av välbehag i kroppen och känslorna förstärker tron på att jag kanske verkligen har landat i tillvaron. Efter ett tag kommer jag på mig själv med att det bara är jag som talar. Kanske det är en reaktion på alla intervjuer jag gjort där jag bara fått lyssna utan att själv dela med mig. Det brukar kännas så i slutet av en materialinsamlingsperiod. Men jag vill inte bara snacka själv. Jag vill lyssna också. Ge och ta, det är viktigt. Utan att lyssna lär man sig inget. Det får jag aldrig glömma, inpräntar jag i skallen medan jag lyssna på min bordsgranne.
– Här är så ensamt, säger han efter en stund av tyst eftertänksamhet. Jag är ensam nu sedan vännerna gått bort. Men jag blir så glad när jag hör att du fått gå i skolan. Jag blir alltid lika glad när jag hör att ungdomen utbildar sig. För det ska du veta att mor min nog inget högre önskade än att jag skulle läsa någonting, lära mig någonting. Men … sen hade vi ju den andra delen och det var ju ekonomin. Det gick ju inte, det var ju orimligt för oss, för hon att tänka sig. Och jag minns ju också, systra min då hon gick. Då hon gick nattvardsskola. Då hade väl prästerna, de försökte väl påverka hon att hon skulle. Ja studera vidare. Men då vet du, då var morsan, då hade hon blivit märkt av sjukdomen. Hon hade ledgångsreumatism så att hon behövde hjälpen. Så det vart ju omöjligt. Den här systern fick vara hemma och hjälpa till på det viset. Och sen minns jag inte nåt annat än att, ja yngste systern. Hon var ju så pass stor då så hon kunde vi ju hjälp till så hon fick gå och bli lärarinna hon. Det var den enda av oss syskon som fick utbildning. Ja sen den här brorn som dog för några år sedan han. Han hjälpte vi ju också, han fick ju gå utbildning också. Han fick bli polis han, jo. Men dom övriga det var ju, det var ju bara arbete. Det enda jag minns för min del, det var då jag gjorde rekryten på I20. Då gick jag ju under befälsutbildning och fick vara ve och utbilda rekryterna. Och vet du vad, jag fick erbjudande om anställning, fast anställning. Och jag var väl på väg flera gånger, jag skulle gå och anmäla mig för det där. Och ta anställning, eller värvning hette det väl på den tiden, men då komme det ett brev hemifrån där dom tala om att det skulle starta en avverkning, skogsavverkning och det skulle då, det passa då precis så att det skulle bli i anslutning till det att jag skulle rycka ut från värnplikten. Ja då for man hem. Sen vart väl det, för min del vart väl det ändå så att, det där med korrespondensstudierna. Det vart ju nånting som jag vart intresserad av. Så att ute i skogskojan så började dom ju med bibliotekslådor. Man fick läsa litteratur och så då vart det väl intresse för att lära sig vissa saker. Jag minns ju mattematik, det fick man ju lära sig lite grand. Och allteftersom, till sist vart det ju så att vi hade en studiecirkel, ute i skogskojan. Men så den vintern så gick ju farsan och blev sjuk, fick lunginflammation. Och då fick jag ta över hästkörningen på virke. Och det kanske inte vart så jäkla bra för min del. Men, det var ju en tvungenhet för han vart borta hela vintern, och det vart en sån där vinter då det var djupsnö, när man fick lov att dra ihop virke i skogen. Jag minns, jag blödde ur näsan varenda dag. Så det är klart att det vart för tungt.
– Hur gammal var du då, frågar jag fullkomligt hänförd över mannens berättelse. I jämförelse framstod ju min resa som en promenad i parken. I ljuset av andras berättelser kan man alltid hitta något att glädjas över i tillvaron. Det gäller bara att inse med vem man ska jämföra med.
– 18 år var jag. Och sen 19, ja det året då. Ja dom två åren då vart det djupsnön. Det var särskilt en utav vintrarna som det var djupsnön, och då hade jag ju till sist lite hjälp utav en annan att skotta upp en väg i skogen. Och då minns jag, då minns jag hur vi skulle, då sa den där mannen. Att ja nu är vägen öppen, nu är det bara att köra och lasta. Ja jag for dit och då låg ju, på många ställen låg virket tvärt över vägen. Så jag ropa på den där mannen och sa att, inte går det här. Jag kommer inte fram. Jo, sa han, kör du bara. Du vet då körde jag under virket som vart lagt över vägen. Han hade fällt skogen då över vägen och visste ju att den var så högt upp så att jag kunde köra. Och det gick ju bra, då. Jag klarade mig fint då jag upptäckte att det gick att köra under skogen, under träden där. Jo då. Jaa, dom där åren. En annan sak som man kan minnas från den tiden det var ju helt enkelt Skogskojan. Det var ju det vanliga att ha maten med sig ute i skogen. Och stående för min del, det var 5 liter palt varenda vecka. Ha, ha, ha, det minns jag. Jag hade ju annan mat också, men hemifrån hade man 5 liter palt, och det berodde på att, på den tiden hade dom sillbyttor som var på 5 liter och en sån där bruka man använda och det var lämpligt för hela veckan. Ja i alla fall. Dom där kojorna som man komme till då det var ju jordgolv, så räppen opp efter …
– Räppen. Vad är det?
– Räppen, alltså rökröret så att säga. Du vet, det var ju då en öppen. Ja kan rita, sa han och ritade också mycket riktigt på en servett hur det kunde se ut. Sedan fortsatte han. Då hade man en eldpall i mitten där det var jord, timmrat några varv, stockvarv runtomring och så fylld med jord där inne. Och så då var det ju öppen eld och så uppe i taket då var en. Ja vi kallarn för räppen, alltså rökgången. Den var byggd så här då, så röken drogs ut. Och det här då var öppet och det kunde vara en halvmeter. En del kojor var ju byggd på det här viset och en del kojor var ju då byggd så man hade en slaf. Två man på varje. Och i andra så kunde man ju ligga hur många som helst. Den som vart körare han måste ju stiga upp först, för att göra upp eld. Men då minns jag det första man gjorde det var ju att titta upp efter räppen. Och då såg man ju stjärnen och såg man inte stjärnor då var det väl alltid frågan om att det var snö på gång och så där vidare, det lärde man sig snart. Och det var väl inte så roligt. Då var det bättre att det var kallt och stjärnklart. Ja så, så var det på den tiden.
– Du får gärna berätta mer om hur det var. Jag tycker det är jätteintressant. Och du, hur? Det är en sak som jag länge har tänkt på, hade ni väckarklockor där i skogen? Hur vaknar man på morgonen?
– Ja, det. Jag minns aldrig till någon väckarklocka. Men du vet det fanns ju alltid äldre människor med i gänget och dom kunde ju vara vaken precis på vilken tid som helst. Bestämde dom sig för att vaken klockan 5 så gjorde dem ju det. Och det har jag ju experimenterat med nu på senare tid, att bestämmer man sig för det då kan man göra det. Sen fanns det ju dom som låg, som låg och sov väldigt dåligt. Minsta ljud så var dom vaken. Jag minns då särskilt till en man. Men han var ju, han hade ju mördat en människa på den där trakten och tjänat, eller åkte ju fast och fick vara på Långholmen i 17 år. Och så kom han då hem, och givetvis skulle han ut i skogen. Och det var då i den där kojan där jag bodde då. Han kunde berätta precis allt som hade hänt på natten. Han sov inte alls. Ja det är knepigt men så var det.
– Oj, oj, oj, var det enda jag kunde svara. Det kändes som han hade hur mycket som helst att berätta. Men innan jag hann be honom berätta mer hörde jag till min stora sorg hur högtalaren ute på perrongen, ropade att tåget var på ingång. Jag ville lyssna till hans berättelse. Ville stanna här för evigt. Han hade levt ett så annorlunda liv, jämfört med mitt. Han hade så mycket att lära mig. Men jag var tvungen att gå.
– Tack för din underbara berättelse. Men nu går mitt tåg tyvärr, sa jag och reste mig upp.
– Tack själv för att du tog dig tid att lyssna. Vi kanske ses igen, någon gång.
– Kanske det. Ha det så bra! Hej då, sa jag och tumlar ut i den ljusa kvällen.
Bort mot tåget går jag. Hittar min vagn och klättrar upp i den väntande överlafen. Där ligger jag en stund och funderar på de två dagar som gått sedan jag senast äntrade ett tåg. Tänker på hur allt, precis allt har förändrats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar