Det kommer att bli neddragningar på högskolan. En konsekvens av politiska beslut om att dra ner på resurserna till högre utbildning. Inget att göra åt, bara att acceptera. Just nu och här finns ingen anledning att bråka. Beslutet kom inte som en överraskning, egentligen. På sikt kan man emellertid fundera över vilka konsekvenser den nya politiken får, för högskolan och för samhället. Den diskussionen är långt viktigare än striden om det som sker just nu. I det akuta skedet är det alldeles för mycket känslor inblandade för att det skall bli bra (exempel på hur det kan gå och vad man talar om i debatten just nu finns här och här). Det som står på spel är samhällets långsiktiga överlevnad. Vi står inför ett historiskt vägskäl.
Humaniora är förloraren. Det är där neddragningarna märks mest. På Högskolan Väst, till exempel har antagningen till höstens kurser stoppats. Vi har för lågt söktryck, det är orsaken. Våra kurser bär sig inte, ekonomiskt. Som lärare har jag emellertid fullt upp. Det tar tid och kostar möda att lotsa drygt 30 studenter genom ett treårigt program. Detta gör att man lätt går in i offerrollen. Som företrädare för humaniora på en högskola med tekniker, ingenjörer och sjuksköterskor, ekonomer (men också lärarstudenter) är det lätt att känna sig marginaliserad. Ställd i relation till efterfågan på sjusköterskor och lärare är så klart humaniora ett problembarn. Men jag är (försöker i alla fall att inte bli) bitter. Visst ser det dystert ut, både på kort och lång sikt. Fast jag tror ju på det jag gör. Och att lipa, eller att isolera sig. Att bejaka känslan av att vara missförstådd, det leder ingen vart. Besluten är tagna. Dags att se framåt. Visst ser det mörkt ut, men vad är alternativet? Att ge upp? Aldrig. Detta handlar inte om min anställning, det handlar om något mycket större och viktigare.
Humaniora och alla vi som anser att det finns något värdefullt där, något som är värt att kämpa för, måste mobilisera. Och vi har oss i hög grad själva att skylla för en hel del av den situation vi befinner oss i just nu. Ingen är ute efter oss. Det finns ingen konspiration. Paradoxalt nog är det humanisterna, vi som säger oss vara experter på att studera kulturella processer, som blir mest tagna på sängen av det som sker. Nu, när vi står inför fullbordat faktum, då reagerar vi. Borde vi inte gjort det innan? Tyvärr reagerar humanister allt för ofta med resignation. Men ger upp, utan kamp. Lägger sig platt och odlar känslan av att vara förföljd av samhällets mörka krafter. Vad säger det? Vilka signaler sänder det om vi vänder ryggen mot samhället och makthavarna? Om vi väljer att ge upp, istället för att stå upp för det vi har att erbjuda. Nytta har varit som ett rött skynke för kulturvetare, ett farligt ord. Vi ska inte sälja oss! Så säger många. På frågan, men vad ska vi göra då, finns det sällan något svar.
Dags att höja blicken, säger jag. Hur ser det ut i samhället, i den kultur vi är experter på att analysera? Där breder arbetslösheten ut sig. Där får de äldre ligga och tyna bort, bokstavligen i sin egen skit. Infrastrukturen är provocerande illa underhållen. Det satsas mer på skattelättnader (vilket ger oss som har jobb mer i plånboken) än stöd för de svaga, och det påverkar givatvis storleken på kakan som samhället har att fördela på det som anses nödvändigt och angeläget för alla. Utbildning är en sådan sak. Och eftersom vi som samhälle har valt en modell där konkurrens och efterfrågan styr fördelningen av medel går det inte att med bibehållen auktoritet säga att man inte förstår varför medlen dras in, till humaniora. Det är en konsekvens av det sammanhang där vi alla finns och verkar.
Varför har det blivit så? Frågar ni mig beror det på att humanister allt för ofta har bråkat sinsemellan. Man har ägnat sig åt navelskåderi, interna maktkamper och man har odlat oviljan om att tala om nyttan med det vi gör. Humaniora har blivt en uppsättning exklusiva klubbar där bara den som bekänner sig till rätt teoretiker släpps in. Vi har tagit våra medel för givna. Vi har föraktat dem som inte förstått. Vi har marginaliserat oss och låst in oss i elfenbenstornets högst belägna våningar. Ju mer abstrakta former vårt arbete har antagit, desto bättre. Är det konstigt att vi drabbas av neddragningar? Nej! Det konstiga är att vi har fått hållas så länge som vi har. Dags att svälja den medicinen, samla ihop oss och börja slåss för den kompetens vi besitter. Dags att bege sig ut i samhället. Dags att leverera! Om inte vi tror på vad vi kan, och om inte vi kan förklara för samhället till vad våra kunskaper kan användas, då skall vi inte ha några medel.
Vad är vi så himla bra på, och till vad kan humanioras kunskaper och kompetenser användas till? Det är frågan vi måste jobba med. Och svaret på den frågan måste vi stå eniga bakom, och det måste spridas ut i samhället. Ingen annan kommer att göra detta för oss. Frågan om vilken teoretiker som är bäst är meningslös och leder oss bara ännu längre bort från det samhälle och den kultur vi säger oss vara så himla bra på att förstå och analysera.
Teorier är oundgängliga verktyg, och humanisternas uppgift är att konstruera och förfina dessa verktyg. Och verktygen behövs för att förstå kultur. Kultur i sin tur är en angelägenhet för precis alla. Ingen kommer undan kulturen, därför är kunskap om den oundgänglig i ett samhälle som vill fungera även på sikt. Humanioras roll kan liknas vid den slav som, sägs det i alla fall, stod bakom de Romerska kejsarna och viskade Memento mori, minns att du är dödlig, i deras öron. Det skulle kunna vara humanioras uppgift. En central uppgift, för samhällets långsiktiga överlevnad.
Så ser jag på sakernas tillstånd, och på framtiden och vad som måste göras. Vad ser, och hur tänker du?
7 kommentarer:
Hej,
probelemet som jag ser det är att naturvetenskap betraktas som identiskt med Den Eviga och Enda Vetenskapen, vilket innebär att all vetenskap döms utifrån naturvetenskapliga normer. Humaniora är inte naturvetenskap, och varken kan eller bör vara det. Naturvetenskapen sköter sin uppgift. Humaniora måste komplettera med det som naturvetenskapen inte förmår, och det är medvetenhet om konsekvenser av X beroende på kulturella och historiska processer. Inom filosofi och idéhistoria har jag sett många projekt som skulle kunna belysa oerhört viktiga aspekter, om det inte vore för att politikerna (?) vill ha konkreta, tekniska lösningar och annars är det ointressant, påpekanden om ett visst agerandes negativa eller ohållbara konsekvenser ses enbart som besvärliga och irriterande, denna lata bekvämhet är en verklig fara för samhället. Men hur förklarar man det när själva essensen av den inställningen är att de inte vill lyssna på besvärande fakta?
Håller med, absolut! Och önskar att det var kring detta vi talade, istället för om hur illa vi behandlas av samhället. Vi vet ju och kan se kulturella mönster. Vi borde vara skickade att kunna hantera denna problematik. Som jag ser det, och som jag skrivt om i en tidigare blogpost (http://flyktlinjer.blogspot.com/2011/02/den-som-sager-sig-forsta-forstar-inte.html) handlar det också om makt och om tolkningsföreträde. Fysiker kommer undan med att säga att det de undersöker är komplext och motsägelsefullt, så det är inte brist på förståelse som det handlar om. Jag tror helt enkelt att vi måste synas mer i samhällsdebatten. Vi måste ställa de obekväma frågorna och visa hur illa det står till med logiken i det man väljer att lyssna på idag. Vi har också både verktyg och intellektuell kompetens att sätta politikerna på pottkanten. Om, säger om, vi inte klagar över deras beslut och brist på fröståelse. Vi borde behandla dem lite som Jesus gjorde, Förlåt dem fader. De vet inte vad de gör! Inte debatera (då förlorar vi), utan argumentera, visa på inkonsekvenser och ställa allmänt jobbiga frågor. Vi bör använda våra kunskaper och kompetenser konstruktivt. Tycker vi gör det allt för destruktivt som det är idag, tyvärr!
Den stora boven är humanioraforskarnas aversioner mot ’samhällsnyttan’ (som är ett skällsord på min institution). Det är väl rätt givet att humaniora kommer att ha väldiga svårigheter att hävda sin vikt för de utomstående (som faktiskt skapar villkoren för vår forskning) om det aldrig finns en avsikt med forskningen att vara viktig och relevant för de utomstående.
En humanistisk forskning som inte har som huvudsyfte att vara samhällsrelevant är oftast en undersökning som bottnar i forskarens personliga underhållning. Att skriva en sådan forskning på ett lättbegripligt sätt skulle alldeles för tydligt visa hur lätt humaniora väger. Ett sätt att försvåra det, och få det hela att verka mer märkvärdigt och vetenskapligt än vad det egentligen är (och som verkligen utstrålar vetenskapligt komplex) är att skapa något som kännetecknas av svårläst och tungrodd framställning (strösslad med så mycket obegripligheter som möjligt från teoretiker).
Men det bidrar ju i sin tur till att skapa ännu större distans till samhället, för vem orkar ta del av forskningen? Det är ganska talande att de flesta humanistiska avhandlingarna sannolikt endast läses (i sin helhet) av sina disputationsopponenter (som inte har något val).
Det är en negativ spiral!
Samhällsrelevant humaniora finns och den brukar i sin tur inte ha några större svårigheter att hävda sig. Om andra forskare inte ens klarar av att försvara sin egen forskning förstår jag inte varför den är värd att rädda. ”All forskning är viktig” är en stor floskel.
Ang. fysiker: Teoretiska fysiker har också svårt att få forskningsanslag. Det gäller f.ö. allt som inte har en praktisk tillämpning som man kan tjäna pengar på.
Och med all rätt! Det är pengar som skapar flest mervärden i ett välfärdssamhälle. Det skapar t.ex. förutsättningar för det navelskåderi som vi kallar vår forskning.
Håller så klart med om det mesta ovan, tyvärr. Det är sogligt, men sant. Forskning och forskare som inte ens själva kan motivera sin existens, i alla fall inte med andra agrument än att all forskning är viktig (stora ord, helt utan täckning. Så klart!), finns inom akademin. Och man kan fråga sig om de skall finnas där. Resonerar man så ser man sig som ett slags elit som står över samhället. Lite som direktörerna i näringslivet, som ju denna kategori av forskare brukar ha synpunkter på... Den hållningen riskerar att bli humanioras fall. Och det säger jag även om jag är kritisk till ekonomiseringen av kunskap och vetenskap. Det finns andra värden, men dessa MÅSTE formuleras, på ett språk som alla förstår! Det är frågan jag ville väcka, och arbetet jag ville dra igång här.
Jag förstår inte. Ska humaniora vara en ifrågasättare? Det är visselrigen viktigt, men inte särskilt tillförande och är inte något ingen annan skulle kunna göra, dessutom ger det inga lösningar? Hur i all världen skall det kunna berättiga den humanistiska forksning som dedrivs idag, ta t.ex. litteraturvetenskap, jag läste nyss en jätteintressant avhandling om den gotiska romanens uppbyggnad, men jag är mycket tveksam till om den tillförde samhället något?
Att reducera humaniora till ifrågasättare tror jag är mycket olyckligt. Mina ambitioner är väldigt mycket större än så! Vad jag efterlyser är samtal om humanioras nytta/användbarhet. Litteraturevetenskap, till exempel, studier av Gotiska romaner, varför skall samhället bekosta den typen av studier? Jag tycker inte det är en provocerande fråga. Om jag som forskare inte har svar på frågan om vad mitt arbete kan tillföra, varför samhället skall ge mig lön i fyra år för att forska, då förstår jag dem som vill dra ner på resurserna. Märk väl att detta inte automatsiskt innebär att nytta kan räknas i pengar. Vill också påpeka att jag är för medborgarlön. Men det är inte i min utopi vi lever, det är i Sverige, 2011. Vi kan ha vilka drömmar vi vill, men om vi inte förhåller oss till det som är. Om vi föraktar dem som har makten. Då är vi illa ute. Detta borde alla vi som tror på och är intresserade av huamististiska frågeställningar ägna mycket mer uppmärksamhet! Om boken nu inte tillförde samhället något, varför skall samhället bekosta arbetet med att skriva den? Till vad skall den forskningen användas? Nyfiken, hur tänker du?
Skicka en kommentar